Så har det då hänt igen: judar har mördats i Jerusalem, denna gång inte med grävmaskiner eller skåpbilar, utan med köttyxor och knivar. Och vad hade de gjort för fel, denna gång? De bad och studerade Skriften och Talmud. Jo, förstås, de tillhörde en ortodox, kanske till och med ultra-ortodox gren av judendomen, vem vet. Bara det verkar ju suspekt.
Och vad säger nu ‘experterna’? Jo, säger utrikesminister Margot Wallström, det ser ut att bli ett religionskrig (SR P1, tisdag eftermiddag). Jaha, religionskrig.

Och vad har då judarna gjort? Ja, nu är det ju så beklagligt att man har yttrandefrihet i Israel, och därför kan de, troligen också ‘ultra-ortodoxa’ judar, som vill väcka frågan om inte också judar skulle kunna få tillträde till Tempelbergsplatsen för att också de bedja där, propagera för det (man ber ju redan nedanför, vid den schaktningsförstärkning till Tempelplatsen från kung Herodes tid som kallas Västra Muren).
Är det inte upprörande att tänka så! Ja, det tycker i alla fall de omvända racisterna: all skuld på judarna, allt ursäktande på araberna! (Ja, nu skriver jag lite förenklat, för Al-Shababs Somailier och Boko-Harams Nigerianer är liksom lite för långt bort för att bråka med judarna och så behöva bli ursäktade; och Shia-muslimska Iranier håller ju som bekant på med lite större projekt, och det är ju säkert bara för fredligt bruk, eller hur?)

När Israel militärt 1967 övertog hela Jerusalem från Jordanierna (som det aldrig föll in att etablera något ‘Palestinskt’ i någon del av Jerusalem från 1947 och fram till dess; minns ‘Svarta September’ 1970), så var man såpass visa och fredsinriktade, att man genast överlät administrationen av Tempelberget, där såväl Omar-moskén, den med guld på taket, och den viktigare Al-Aqsa-mosken ligger, till muslimska araber, och så har det varit sedan dess. För att förhindra bråk förbjuder den israeliska staten judar att gå upp och bedja där, detta TROTS ATT det ju närmast är tros-diskriminerande: varför i all världen skulle judar inte få be just där?
Så, hur startades då detta som enligt Margot Wallström ser ut att kunna bli ett religionskrig?
Jo, en av de aktivister som propagerar för att judar skall ha tillträde till Tempelberget, sköts efter en konferens av en arabisk palestinier.

Är det inte dags för lite tillnyktring? En smula?
Vi kunde ju börja med att ställa raka frågor till muslimer i Sverige: hur ser ni på IS (Islamiska Statens) verksamhet i Syrien och Iraq?
Man kunde ju börja där, för alla vet ju att Hamas, som applåderar morden i en Synagoga på bedjande judar, och delar ut sötsaker (!) i Gaza med anledning av denna ‘martyrhandling’, har en ‘rättfärdig’ anledning att göra det: man vill ju bara utrota alla judar från Israel. Är jag ironisk? Jag vet inte. Skall man se på minister Wallströms agerande den senaste tiden så är det inte så säkert.

Var finns alla de högljudda och indignerande fördömanden från alla muslimska organisationer mot att man i islams namn beter sig som IS, eller Isis, nu gör i sitt ‘Kalifat’ (senast halshögg man en godhjärtad 26-årig kille från USA som bara ville hjälpa Syrier – han anklagades inte ens för att var spion eller liknande). Var finns de syn- och hörbara protesterna? Ja, var finns inte minst minister Wallström som tydligen har antennerna ute efter yttringar av religionskrig?

Och var finns medierna? Var finns ‘Kallt Uppdrag’, eller vad den nu heter, med sina genomträngande analyser, där man ställer företrädare mot väggen? Ren och skär feghet? Eller har man kanske anledning vara rädda? Är det anledningen?
Varför denna omvända racism? Varför detta kontinuerliga hundskall mot allt ifrågasättande av islams företrädare för att de inte tar bladet ur munnen och säger: ‘Islam är en fredlig religion; vi tar avstånd från dessa barbarer’.
Varför, för övrigt, ständigt detta stridsrop: ‘islamofobi’!, så fort någon säger något negativt om islam (vilket jag inte gör)?

Finns det INGEN rim och reson?
Varför ständigt denna omvända racism: araber skall i alla lägen nedlåtande utsäktas och försvaras, judar skall i alla lägen hätskt ifrågasättas och attackeras?

Varför är detta rimligt?

Häromdagen firades Berlinmurens fall.
Jag minns när den började byggas, och jag körde på 70-talet bil längs den minerade taggtrådsgränsen mellan Öst- och Västtyskland bara för att försöka förstå något om dess väsen; jag såg filmatiseringen av John Le Carres Spionen som kom in från kylan, och jag upplevde, fascinerad och förundrad, dess fall.
Det var så märkligt för oss som vuxit upp med ‘ryss-skräck’ och där det aldrig var politiskt korrekt att tala om ‘Estland, Lettland och Litauen’; nej de var Sovjetrepubliker och mina klasskompisar vars föräldrar flytt över Östersjön dolde nödtorftigt sin bakgrund som något skamligt.
Varför byggdes Berlinmuren? Jo, den skulle skydda medborgarna från tanken på att fly det Socialistiska Paradiset och ta sig över till Väst. Förstod man inte sitt sanna väl och ändå försökte, blev man skjuten.

Jag vet inte vad som försiggår i deras hjärnor som tar det illa valda tillfället att jämföra Berlinmurens fall med den höga betongbarriär som skyddar judar i Israel från att bli lemlästade eller mördade av självmordsbombare och andra terrorister, och önska den ‘muren’ samma öde — men alltid är der väl nåt, men det är sannerligen svårt att första vad.
Mur som mur?
Nej, jag begriper det bara inte. Jag har sett det i skrift, och hört det i predikan, men kan ändå inte första hur man får ihop det i sina hjärnor.
Jo, jag har förstås hört förklaringen att palestinierna hursomhelst ändå hade tänkt överge den strategin (‘surt, sa räven, om rönnbären’). Jag har även hört en del vimsiga kopplingar till muren mellan judar och hedningar på Jerusalems gamla tempelområde och vad Paulus skriver i Efesierbrevet. När det gäller att lägga skuld på judar duger tydligen alla fria associationer.

Såvida, förstås, det inte handlar om denna flagranta oförskämdhet från judarnas i Israel sida, att de bestämt sig för att leva och inte dö.

Sveriges regering har (?, vet inte exakt hur protokollen fungerar) erkänt Palestina som suverän (?) stat.

Blir nu nästa steg från Sveriges regering att erkänna IS, Islamiska Staten? Det vore logiskt. De är ju, liksom Hamas i Gaza, duktiga på att ‘kontrollera’ de områden de kontrollerar, och med aptit på mer.

Åter ett medialt koduttryck (se gårdagens blogginlägg).

Vad det är som är viktigt är inte viktigt, utan snarare något annat, vanligen att “samtalet måste fortsätta.”
Och samtalet måste fortsätta när man inte vill ha en uppfattning i någon trendmässigt icke gångbar fråga, som t.ex. den om homosexualitet. Då är det viktigt att samtalet får fortsätta.

Och samtal är ju bra, eller hur? Vem vill inte samtala? Det är ju viktigt, eller hur?
Alltså är detta en tidsvinnare, tills dess det blir gångbart att ha en trendmässigt acceptabel uppfattning och samtidigt för de egna leden (visa sig) kunna hålla fast vid kärnvärden, dvs nå fram till en position som man kan “känna trygghet med” (gårdagens blogginlägg).

Men det ÄR viktigt att samtala. Synd bara att uttrycket occuperats av undflyende retorik.

Nej, jag har inte glömt att man skall sätta stor bokstav i början av en rubrik. Inte heller är jag ovetande om detta är en rätt ofullständig fras.
Det är just det som är poängen.

Allteftersom det mediala trycket hårdnar på ledare och beslutsfattare, gäller det att hitta koderna och nycklarna för att kunna hantera det.
Jag “känner mig trygg med …” är en sådan kod. Du kan sätta in det i vilket sammanhang som helst.

Vad betyder det då?
Jag tror ungefär så här: jag intar en position som inte gör att jag kommer på kant med de gällande trenderna (och det är det viktigaste), MEN som även innehåller en del värdeladdade ord som traditionellt tillhör det omistliga inom den rörelse/organisation jag företräder (och det innebär att jag inte kommer att ådra mig kritik inifrån; jag lägger min betydelse i mitt bruk av orden, andra må lägga sin, jag har kvar min handlingsfrihet; hursomhelst har jag ryggen fri), och “jag känner mig trygg med (mitt uttalande).”

Är det verkligen så illa?
Befarar det.
Lägg detta perspektiv nästa gång du stöter på någon makthavare som “känner sig trygg med” något som han/hon uttalar, och fundera över om det inte kan stämma.

Livet handlar numera inte om substans eller sakfrågor, utan om att kunna hantera media, så att bilden av ens sammanhang blir “den rätta” (alltså inte den riktiga, men den önskade).

Det pågår ett samtal om helgelse på Dagens spalter.
Jaha, det kanske du inte visste?
Men det handlar om det kristna livet, hur det skall gestaltas, alltså om lärjungaskap och efterföljelse, att bli alltmer som Jesus.
Detta innefattar alla livets områden, för Gud är Hela Livets Gud.
Det var Han som skapade oss. Han återlöste oss också från det uppror, den överträdelse, den vilsenhet och mållöshet som kallas synd och som plågar oss människor på så många olika sätt.
Men vår uppgift är alltså att bli lika Jesus, kosta vad det kosta vill.
Ungefär så.
Hänger du med?

Det nu pågående samtalet handlar om ifall vi skall avstå från att följa Jesus och Hans Ord (ja, Jesus och Hans lärjungar har ju sagt en hel del) för att det skall bli lättare för icke troende att tro.
Inte helt logiskt, eller hur?
Tycker inte jag heller.
För om de nu kommer till tro, skall de då också avstå från att bli Jesus efterföljare för att andra också skall kunna tro?
Hur var det med Paulus, t.ex? Han blev ju allt för alla för att i alla händelser vinna några. Men samtidigt led han förfärlig förföljelse, och verkar inte ha gett upp lärjungaskapet, så han kan inte vara ett bra exempel; nej faktiskt motsatsen. Han skrev en hel del och tyckte en hel del om det kristna livet, alltså om helgelsen.

Nåväl, Olof Edsinger har skrivit två bra artiklar om detta:
“Troheten kan medföra lidande” Dagen 140618 och
“Inte kallad till smidiga vägar” Dagen 140815.

Den senare artikeln är ett gensvar till Greger Anderssons invändningar.
Edsinger får stöd av Ola Samnegård i sakfrågan, medan jag själv undersöker moralen i Greger Anderssons sätt att argumentera.

Och vad handlar då detta samtal om rent konkret? Det är egentligen rätt oväsentligt. Det kunde gälla vadsomhelst.
Den stora frågan är om vi är avskilda, överlåtna till att likbildas med Kristus, sådan Han framställs i Sitt Eget Ord.

Det pågår ett krig i Mellanöstern. Ja, det pågår flera. Men nu tänker jag på kriget Israel-Hamas.
Konflikten är inte mellan judar och palestinska araber.

De flesta araber önskar inget annat än fred och samförstånd. De önskar inte utrota judarna från den lilla landremsan vid östra Medelhavet.

För Hamas, däremot, handlar det inte om “Västbanken” och “bosättningar” och “Jerusalem.” Det handlar om att hela egentliga Israel skall erövras, och att judarna skall bort. Det är inte jag som påstår det, utan de själva. /Borgs och Öfverbergs argumentering mot Diakonias extrema ensidighet är glasklar. Se nu även Felicia Ferreiras kloka och balanserde ledare i tidningen Dagen./

Vilket är då Hamas bästa vapen? Det är döda och lemlestade civila Gaza-bor som visas upp i media.
Vill Israel skada dessa? Det finns ingen som tror det.
Finns det någon människa med hjärtat kvar som inte lider med palestinerna? Jag tror inte det.

Nu när media också visar upp det nätverk av sofistikerade tunnlar Hamas använder för att döda och helst kidnappa judar inne i Israel så är det som att trycket från omvärlden på att Israel skall upphöra med sin militära offensiv kommit av sig.

Återstår bara Hamas bästa vapen: den offrade egna civilbefolkningen.
Det gäller nu inte bara att ha vapenlager och avfyrningsramper under skolor och sjukhus och bostadsområden.
Man skjuter nu också från i närheten av FN’s bombskydd. Då kan ju Israels gensvar skada sådana också.
Det är nog Hamas allra bästa vapen i den genren.

Svenska Kyrkan brukar berömma sig av sina låga trösklar och stora vidsynthet.

Men i ‘skarpt läge’, t.ex. när TV-journalister i sin hetsjakt på troende som håller fast vid den moral som Kyrkan haft i århundraden, samtidigt kränker människors tilltro till den Absoluta Tystnadsplikten för präster, då visar det sig genast vad som gäller.

Då får präster av Svenska Kyrkans ledning inte ens gå nödsökande till mötes och bedja med dem över vad de ger uttryck för vilja ha hjälp med.
Då visar sig trendkänsligheten vara en allt övergripande dogm!

Nu har Elisabeth Sandlund ingående utvecklat implikationerna i Dagen, 2014-06-03. Biskop em. Biörn Fjärstedt följer upp i Dagen 2014-06-10 och kommer troligen närmare pudelns kärna: “Biskoparna svek sina präster.” Frågan är om vi ändå fattar detta sveks konsekvenser för inte bara det kyrkliga klimatet, utan även samhällsklimatet: har Sverige nu blivit ett ynkligt land?

Att såväl präster som nödsökande, i alla möjliga ärenden, genom denna flagranta kränkning av tystnadsplikten nu kommer att känna nödvändig misstänksamhet i alla konfidentiella samtal bekymrar tydligen TV-journalister och Kyrkoledning lika – lite.

Ynkedom!

Det är en viss skillnad mellan att vara innanför eller utanför.
I vissa sammanhang mer.

I många kristna sammanhang är det ‘högt i tak’, dvs man får ha egna uppfattningar.
Romersk-katolska kyrkan utger sig inte för att ha ‘högt i tak’.

Hursomhelst: här finns det någon som bestämmer, och det är påven.
Det där var förstås grovt och klantigt uttryckt, men ändå inte fel.
Ulf Ekman har konverterat till en kyrka som vet vad den tror och vem som ytterst ger uttryck för detta: påven i gemenskap med biskoparna (eller tvärtom).

Kan Ulf tycka mera? Finns det någon fråga där han kan ge uttryck för en egen uppfattning? Har han en egen uppfattning? Jag identifierade redan i november 2013 hans uppfattningar som romersk-katolska, se detta blogginlägg.

Dessutom har Ulf givit uttryck för att vilja bli, som det heter, ‘en god katolik’, dvs en som inte bråkar, utan som håller sig till, och som praktiserar, vad Kyrkan (enligt dess synsätt = den romersk-katolska) uttalar.
Därmed är saken klar. Rom har talat.

Att konvertera till katolicismen liknas i vissa kretsar vid att ‘gå över floden’, dvs Tibern i Rom.
Pastor Ulf Ekman var ledare för trosrörelsen och församlingen Livets Ord i Uppsala.
Som sådan, och på grund av strukturen inom trosrörelsen, hade han ett enastående inflytande.
Han gick först, men aldrig ensam. Andra ledare, och församlingen, följde honom.
Nu inte bara gick han i riktning mot Tibern och fram till flodkanten.
Han plumsade i, och ‘vadade över till andra sidan’.

Vad gör nu de som står och vinglar på kanten/branten?