Göran Skytte tecknar en bild av förhållandet mellan kristendom och politik som är väl värd att läsa: insiktsfull och vägledande, Dagen 214-05-16.
Hans vägledning är framförallt negativ: han visar på kriterier hur man kan sålla bort sådana partier och personer som man har anledning att inte rösta på.
Kristendom och politik är inte samma sak. Det förtjänar också att ständigt upprepas.
Men han framhåller även hur Guds rike kan gå fram även genom politik: “Personligen har jag en stark tro att Gud är verksam varje gång politiskt mörker förvandlas till ljus.”
Bra.

Sedan kan man, med dessa insikter i ryggraden, ta reda på hur man faktiskt bör rösta, genom att gå in på en kul sajt: SvT’s Kompassen; ett test för att se vad man själv tycker och hur man hamnar i förhållande till partier och alla deras kandidater. Den har visst blivit en ren succé!
Själv fick jag 83% överensstämmelse med Per Ewert, nr. 42 på KD’s lista.

Skyttes ursållningsråd och SVT’s överensstämmelseråd: det känns som om EU-valet inte behöver bli så svårt denna gång!

Varför detta tjat om nattvarden?
Därför att denna fråga är liten men har en tendens att bli för stor.

Jag tror att frågan i rubriken handlar om logistik, dvs själva hanterandet, för frågan om icke-troende skall ta del av nattvarden uppkommer bara när den firas i stora offentliga möten.

Att frågan är problematisk visar sig ständigt däri, att mötesledaren oftast gör en kort appell av något slag (jag talar nu om frikyrkliga sammanhang; i Svenska kyrkan är ju nattvarden närmast missionerande, eller åtminstone åter-evangeliserande av de döpta).

Jag tror problemet ligger i själva tänkandet kring nattvarden/brödsbrytelsen, att den primärt skulle handla om syndernas förlåtelse. Jag tror inte den gör det, utan mera om tro, och att denna minneshögtid är ett sätt för de troende att minnas grunden för vår frälsning “till dess att Han kommer.” Märk också, att när Jesus talar om den Helige Andes kommande verk, så skulle Denne överbevisa om synd “ty de tror inte på mig,” Joh 16:9. Alltså är otron syndens grundproblem.

Bättre då att återvända till nytestamentlig praxis (logistik), där brödsbrytelsen firades i hemmen, i husförsamlingarna (som tillsammans utgjorde församlingen på en given plats/ett område).
I en sådan miljö blir det naturligt att tala med den icke-troende om behovet av sinnesändring och tro, följt av dop för att identifiera sig med Kristi död och uppståndelse, och som en invigning till efterföljelse och lärjungaskap i Ordet.

För blir det inte till annat än magisk sakratmentalism när vi på ett svepande, kanske välmenande sätt, inbjuder icke-troende till att ta del av nattvarden?
Förfelar vi då inte dess karaktär av troende åminnelse? Och fråntar vi inte den icke-troende möjligheten att gensvara på frälsningserbjudandet, som från människans sida består i sinnesändring och tro?

Min fru, som arbetar på allmän linje på en folkhögskola med hälften invandrare och hälften svenska ungdomar som misslyckats med gymnasiet, och som försöker hjälpa bägge grupperna, berättade följande:

En somalisk kvinna hade åkt buss i går söndag i Jönköping, samma dag som det var en nynazistisk demonstration i staden (och Svenska kyrkan lät alla sina kyrkklockor dåna i två timmar undertiden).

En svensk man hade gått fram till henne i bussen och sagt: “Åk hem ditt fula niggeransikte, vi vill inte ha såna som dig här.”

Och vad händer? Sitter alla tysta och försöker hitta något som man kan fästa blicken på utanför bussfönstren? Tar man upp en dialog med en medpassagerare som man annars aldrig skulle ha tilltalat, och börjar prata om ‘Let’s Dance’?

Icke så denna gång.

Busschauffören stannar genast bussen. Han går ned längs gången till mannen som yttrat orden och säger: “Kliv av bussen. Med mig får du inte åka. Jag kör inte en meter så länge du finns ombord.”

Mannen ger sig på busschauffören.

Medpassagerarna får gå emellan för att skydda honom.

Jag får tupphud på armarna när jag skriver detta.

Kanske finns det hopp för Sverige trots allt?

Hur är jag som lärjunge?  Hur skulle man kunna besvara den frågan?  Och: varför överhuvud taget ställa den?

Det som bekymrar mig är hur vi människor verkar ha en benägenhet att på olika sätt vilja ‘förfoga över’ Gud, på olika sätt i olika kristna traditioner.  Detta ‘förfogande’ framställs naturligtvis inte så, utan så att vi ‘hjälper Gud’ genom att hantera Hans ärenden.
Grundläggande verkar vara att vi själva kommer överst och kan disponera och agera rätt fritt, och gärna kraftfullt och övertygande.

Hur passar jag själv in i den bilden?  Inte alls, och det verkar ju som en fin introduktion till klädsamt blygsamt skryt, men låt mig förklara:

Jag har de senaste 40 åren ägnat mig åt att studera och forska i Bibeln.  Jag har gjort annat undertiden, förstås (jobbat som lärare, pastor och missionär t.ex.), men icke desto mindre, huvudsakligen ägnat min mesta tid åt Bibeln.
– Jaha, och då kan jag väl den?
Kan och kan: jag har läst den kors och tvärs och från början och till slut många gånger, men den erfarenheten delar jag med många.
För mig är detta med Bibeln lite speciellt, såtillvida att jag läser den på grekiska (NT) och hebreiska (GT).
– Jaha, men det är det väl flera som gör.

Säkert.  Men nu slår jag inte upp i grammatikor och lexikon och kommentarer, vad ord och sammanhang betyder (och sedan med stor säkerhet hävdar, att så här betyder grundtexten!), utan forskar själv i hur man skriver grammatikor och lexika och de språkvetenskapliga och litterära förutsättningarna för detta.

Detta är grundforskning inom exegetiken, som alltså försöker förstå vad ett textsammanhang betyder (vad författaren avsåg) utifrån hur det rimligen uppfattades av de ursprungliga mottagarna (den där definitionen håller i vilket vetenskapligt sammanhang som helst, tro mig).
Men inte nog med det: bibelexegetiken finns inom ett hermeneutiskt sammanhang; dvs hur jag som tolkare av texten i en annan tid och annan kultur kommer till texten, och hur detta påverkar min förmåga att lyssna. Det där var lite lösare utttryckt, men hermeneutik är mer omfattande än exegetik och har generellt med tolkning att göra.

– Det där låter komplicerat.  Drunknar man inte?
Ibland.
Men så tror jag på Gud också.  Och här kanske du kan se hur en bibelforskare snarast får större behov av den Helige Andes hjälp.

– Men komplicerar du inte det hela lite i onödan?  Är det inte enklare än så att bli frälst?
Jodå.
Men nu talar vi inte om det, utan om vår tendens att vilja mästra Gud och använda Honom i våra vällovliga syften att tjäna Honom, och hur det i slutändan blir väldigt mänskligt, utan doft av himlen.  Vi fixar allt, och sedan skall Gud gärna komma och välsigna, ja han är närmast skyldig.
Vi vet ju redan allt, eller hur?  Vi ‘kan’ ju allt redan som har med Triniteten och Kristologin och Soteriologin och Ekklesiologin och Eskatologin och Antropologin och Pneumatologin och Missiologin att göra, och en del annat också för övrigt, eller hur?

Så detta var då ett litet vittnesbörd från en flik av en hörna av Guds stora åkerteg.

Ett vittnesbörd om något överväldigande: hur vi skall förstå Guds Ord, och hur detta Ord från Gud ständigt är en domare över hjärtats uppsåt och tankar; inte kan greppas till fullo; som står över oss, men vars tjänare vi ändå kan vara.

Hur är jag som lärjunge?  Det vet bara Gud.
Men detta står jag nu i;  detta kämpar jag med; detta gör att jag inte kan bli färdig.  Samtidigt tror jag av hela mitt hjärta på Bibeln, Guds skrivna Ord.  Det går att förkunna och att undervisa.  Men samtidigt finns det ett nödvändigt ankare i något som är både påtagligt och oöverskådligt.  Utan Andens hjälp går det inte.

Hur är du själv som lärjunge?   Vad har du som du inte kan kontrollera?

Det handlar om Ulf, naturligtvis.

Vad finns det för minsta gemensamma nämnare mellan Livets Ord och Romersk-Katolska kyrkan?

Jag vill föreslå makthierarki.
Kanske var det så, att Ulf blev trött på att vistas högst uppe i sin hierarki.  Kanske blev det ensamt och tråkigt där?
Kanske ville han bort från detta och sökte sig så till en annan makthierarki som var större än Livets Ord, och där han (tills vidare) fick vara en i mängden?
För även om han på sikt kommer att utnämnas till biskop, eller åtminstone ’emissarie’ för enhet med Kyrkan bland fria (vilsegångna) kristna, så finns det i alla fall ett övre hierarkiskt skikt, kardinalerna (och som sådan hinner han knappast utses, men osvuret är förstås bäst), och ytterst och överst förstås, påven själv.
Ett större och rikare hierarkiskt sammanhang alltså, med ännu mer makt i systemet.

Om man ser på konvertering som omvändelse (och sambandet har föreslagits av katoliker), så hade en annan möjlighet för Ulf varit att omvända sig från det makthierarkiska tänket överhuvudtaget; stiga ned och bli en broder bland bröder, och så kunna hjälpa sina trossyskon i t.ex. Livetsordsförsamlingen i Uppsala mer än någon storstilad makthierarkisk konvertering i den kristna enhetens namn.
En sådan egensanering av relationer skulle sannerligen gjort gott.

Nu är det upp till Joakim Lundqvist att stå för denna omvändelse och montera ned det stela stålskelett som makthierarki innebär.
Man kan ‘bygga kyrka’ på det sättet också.  Lycka till!  (Välment.)

Jag fortsätter(se förra blogginlägget) granska Dagens journalistik:

Jonathan Ekman: “Vi behöver trotsa den andliga rasismen.”  Jaha.  Vad kan han nu mena med det?  Svar: ingenting.

Nämligen: rasisterna är då de som kritiserar romersk-katolska kyrkan och är att likna vid amerikanska söderns Ku Kux Klan.  Jaha.  Nähä, förresten, det var visst inte en så bra liknelse; vi tar bort hela blogginlägget.
Det borde kunnat ha fått stanna vid det, pinsamt som det är på flera plan: Jonathan Ekmans far lär t.ex. vara en av dem som i mest målande termer beskrivit romersk-katolska kyrkans styggelser tidigare, och då var ju han i såfall också…
Så inlägget ‘släcktes ned’ som han skriver på sin blogg; ja andra Livetsordare hade förresten tagit illa vid sig och kommenterat det där; alla Livetsordare har ju inte konverterat och om man kan ge något skäl för detta kanske det också kunde klassas som rasism. (I den dåliga demagogikens värld är nämligen allt möjligt.)
Nog om detta och en barmhärtighetens slöja över fadäsen.

Borde man tycka, men icke.
Nu skriver Jacob Zetterman en sen och fullständigt tom nyhetsartikel om denna icke-nyhet, som om Jonathan Ekman skulle ha kommit på något väsentligt, vilket han alltså inte hade och dessutom tagit tillbaka.

Vad sysslar man egentligen med på tidningen Dagen?

I stora koncerner är det långt mellan människor.  De längre ned i hierarkierna behöver få förklarat hur allting ligger till.
Det finns då en ‘koncernjournalistik’ som helt saknar den självständighet och kritiska distans som är riktig journalistiks adelsmärke.
Allt som koncernledningen gör är rätt och kunde inte vara på annat sätt.
Det påminner i mångt och mycket om rojalistiska reportage.  Allt är bara så bra.

I såväl Livets Ords ‘Missionsmagasinet’ som i Trossamfundet Pingsts ‘Pingst.se’ florerar denna typ av koncernjournalistik.

Nu tycks den ha krupit in i tidningen Dagen också.  I en nyhetsartikel, som verkar vara en avskrift av en intervju i Vatikanradion ges en inblick i Birgitta Ekmans väg till den romerska katolicismen: hon har ju själv samma namn som 1300-talskvinnan från Vadstena och märkligt nog hette även hennes man Ulf!  Så gulligt.

Nu tror jag förstås Birgitta Ekman om djupare motiv.  Men behöver Dagen skriva på detta viset?

Pastorn i New Life-församlingen i Stockholm, Kjell Waern, har en välgörande artikel i tidningen Dagen idag, 140409, under ‘Åsikt’-menyn som i sin tur finns inbäddad i ‘Opinion’-menyn .  Här är en länk.

Waerns poäng är, att romersk-katolskt kristna  borde lämna ‘von-oben’-perspektivet och lära sig lyssna till vad evangeliskt troende kristna tror och hur de tänker.

Det är riktigt välgörande, särskilt som Kjell Waern skriver sakligt och med respekt och omsorg.
Vi är tacksamma för Maria, men kan inte finna att hon enligt Skriften har någon medlar- eller förbönsroll.
Hans vittnesbörd om hur han ‘pausade’ kommunikationen med sin egen gudfruktiga mor när hon gått över gränsen är talande.

Rekommenderas!

Gammalt ord, men jag gillar det (envis, motspänstig, motsträvig, bångstyrig, halsstarrig, tjurig, trilsk, oregerlig, enveten, egensinnig; Synonymer.se).

Varför, alltså?

Hade det inte varit enklare att ‘försona sig’ med dem som tänkte annorlunda än honom själv, och så leva i fred och samförstånd med andra människor?
Paulus verkar ju ligga i konflikt med en hel del människor, att döma av hans brev.
Fanns det inga terapeuter på den tiden?
Fanns det inga ansvariga bröder som kunde tala honom till rätta?

Någon idé?

Har du brölat  fram i en båt med kraftigt överdimensionerad motor över havet någon gång, alltmedan vibrationerna från skrovet fått dig att darra?

Nu talar vi inte om det, utan om att segla.

När man seglar handlar det inte om att tvinga naturen under sig, utan om att samarbeta med den: vind och vågor.
Det tjusiga med att segla är naturens egna ljud: vindens sus och vågornas brus.

Samarbetet går bland annat ut på att man inte alltid kan segla rakt fram, t.ex. om man skall dit vinden blåser ifrån; ingen kan segla rakt mot vinden.
Då får man kryssa, dvs ligga i en vinkel mot vinden, än åt ena hållet än åt andra, och så långsamt ta sig dit man vill.

Om man alltså tittar på en segelbåt som seglar är det inte alltid lätt att veta vart den är på väg.  Den kanske ‘ligger på kryss’.

Och vad har nu detta att göra i en blogg som skall handla om ‘bibelförankrade tankar över företeelser i en tid som är ur led’?

Att inte döma.