Man kan längta efter något på ett diffust sätt, utan att riktigt ha klart för sig vad det är.  Kanske bara att allt skall bli annorlunda, förändras i största allmänhet, en sorts leda eller tristess som man vill skall utbytas mot något som känns mer uppiggande eller fräschare.En sådan längtan har egentligen inga ramar utan kan driva iväg lite hursomhelst.  Ofta blir känslan det som styr, och då blir man manipulerbar, och det är farligt.

Längan behöver kompletteras med förväntan. Och när man förväntar något har man ofta en klar bild av vad det är. Jag tänker mig att Bibelns beskrivning av Gud: Hans egenskaper och personlighet; Hans löften och utfästelser, kan vara en god grund för sund förväntan.  Det verkar till och med som att Jesus uppmuntrade till sådant: “om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, bed om vad ni vill och ni skall få det.” Joh 15:7; en löftesbaserad förväntan.

Men jag tror även att Bibelns löften inte blir till en förväntan om de inte kombineras med just längtan.  Då kan beskrivningar av Gud och Hans löften till oss glida ned till enbart teoretiska försanthållanden, något man kan ha distans till och förhålla sig passiv inför; Gud på sin kant och jag på min.

Så, var finns kombinationen av längtan och förväntan?

Det finns en person i Bibeln, som Jesus uttalar den största uppskattning för, en man som själv inte ansåg sig värdig att knyta sandalerna åt Jesus: Johannes Döparen.  För Jesus var Johannes Döparen den störste av alla profeter.  (Det är sant att Jesus också säger att den minste i himmelriket är större, men låt oss glömma det för ett ögonblick.  OK?)

Johannes var en vägröjare för Jesus nådesbudskap.  Det är bara mot bakgrunden av den landsomfattande väckelserörelsen av sinnesändring och botgöring som vi kan förstå Jesus förkunnelse: Johannes hade berett sinnena för att förstå Jesus’ undervisning.  Och Jesus själv fortsatte i mångt och mycket Johannes verksamhet: “Sedan Johannes hade blivit fängslad, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium.  Han sade: ‘Tiden är fullbordad, och Guds rike är nu här.  Omvänd er och tro evangelium’.”  Mark 1:14,15 (FB)

Vad betyder detta?  Jo, att det som på grekiska heter ‘metanoia’ och översättes ‘omvändelse’, eller kanske ännu bättre ‘sinnesändring’ eller ‘eftersinnande’; besinna er!, tänk efter! i relation till Guds Ord; är en nödvändig förutsättning för att kunna tro evangelium.  Detta är en komponent som det idag nästan helt bortses ifrån.  När hörde du senast en predikan om vårt behov av att göra sinnesändring?

För om inte det omhuldade ‘sinnets förnyelse’ Rom 12:2  har sina rötter i sinnesändring, så blir en diffus  ‘förnyelse’ bara något känslomässigt spralligt.  Johannes Döparen kom inte för att piffa upp oomvända känsloliv.  Kanske det är därför han inte är så populär?

– Vad är sanning?  (Joh 19:38, FB) Det var den nervöse och velige (och kanske fege) Pontius Pilatus som stod för de orden.  Och här, framför honom, stod ändå Sanningen: sanningen om Gud, sanningen om människan.

I konfrontationen med representanten för den världsliga makten avslöjas nämligen att denna inte är intresserad av sanning, för sanningen är obekväm och oberäknelig.  Allt kan ställas på huvudet: det är inte säkert att maktens människor får ha makten kvar om sanningen får genomlysa deras liv.  Alltså kan man fråga vad sanning är, men utan att vilja ha något svar. Pilatus var en unik person i historisk tid, men har många sentida kopior.  Vet de egentligen vem de så väl efterliknar?

‘Sanning’ i Bibeln är heller inget filosofiskt begrepp, som man i lugn och ro i något seminarium kan dissektera och ha synpunkter på.  I en värld där Gud finns och verkar är nämligen sanning inte autonomt och fritt flytande, utan relaterat till Guds anspråk.  Jesus sa: “Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:31,32, Folkbibeln).

Sanning handlar alltså om efterföljelse.