Omvändelse som krav eller möjlighet

När Jerusalemförsamlingen genom aposteln Petrus nås av budskapet att även icke-judar (‘hedningar’) tagit emot Jesus som Frälsare och Herre, utbrister de: “Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.” (Apg 11:18)

Detta att det är Gud som skänker omvändelse kanske kan ge ett annat perspektiv på vad ett Gudsskeende handlar om: allt är nämligen av Nåd.

Inte ens omvända oss (göra sinnesändring) förmår vi.
Ytterst är det ett verk av Guds ande.
Men Guds Ande verkar oupphörligt, vissa tider starkare upplevt, på människor (‘sökningstider’).

Om vi förstår detta, att omvändelse inte kan vara ett krav i den meningen att vi skall prestera allt själva, helt enkelt därför att vi inte KAN prestera den hjärtats ånger som ligger i omvändelsen, då blir det lättare att se omvändelsen/sinnesändringen som den möjlighet den verkligen är.

Om vi får upp ögonen för synd i våra liv, för överträdelser av Buden, för att ha gått vilse och missat målet, om vårt uppror mot Jesus’ Herreskap i våra liv avslöjas; då är det något att vara smärtsamt glad över: jag är alltså inte andligen död; Guds Ande verkar tydligen på mig fortfarande.

Ämbetshybris 2

Det finns säkert ämbetshybris av individuellt slag; psykopater finns även i kristna ledares led, om än sällsynta.

Men vanligare är ämbetshybris av kollegialt slag.

Först dock: vad är ett ‘ämbete’?
Det finns två spår: dels de tjänster som omtalas i Efesierbrevet 4:11; ‘tjänster’ alltså.
Jag tror de två orden ‘ämbete’ respektive ‘tjänst’ sänder olika signaler, ger upphov till olika associationer.
Det andra spåret är församlingsföreståndaren, församlingsledaren, äldsten, uppsyningsmannen (grundbetydelsen för episkopos, ‘biskop’) eller herde. Alla tre ord i grekiskan som översätts med dessa ord finns med när Paulus talar med de äldste i Efesos, Apg 20:17-38.
Medan ‘tjänsterna’ i Efesierbrevet är givna till den universella församlingen (Kyrkan) är ‘församlingsledarna’ ställda i den lokala församlingens tjänst.
Denna beskrivning stämmer förstås inte med hur den kyrkliga/frikyrkliga kartan ser ut idag. Det är en del av problemet och ger grogrund för just ämbetshybris.

Och ‘hybris’ då, vad är det?
Övermod, att tro sig om att vara mer betydelsefull än vad man är; att kunna göra mer än vad man kan. (Den etymologiska bakgrunden i den grekiska mytologin handlar om att vilja bli lik gudarna; ‘storhetsvansinne’ föreslår svenska Wikipedia, men det är väl ett förlegat, närmast roligt ord.)

I länken till mitt förra inlägg om ‘ämbetshybris’ föreslår jag att roten ligger i tanken att Jesus skulle grunda sin församling på människor snarare än på att den Helige Ande uppenbarar för en människa Jesu gudomliga identitet och gärning.

Men åter till detta med ‘kollegialitet’, alltså att ämbetshybris är beroende av ryggdunkanden, stövelslickanden, smicker, taktiska konstellationer av andra ‘ämbetsbärare’.
För att ämbetshybris skall uppstå behövs ofta ett överdrivet och osunt bekräftande av kollegor: ‘vi i denna exklusiva grupp’.

Märk väl att jag inte attackerar ‘ämbetssynen’ i de äldre traditionella kyrkorna, de som håller sig med präster. Här är ‘ämbetet’ så cementerat att det blir mest ritualiserat (knutet till dop, bikt, nattvard etc) att det närmast blir en service, en tjänst, och därmed rätt ofarligt ur hybrissynpunkt. Eller med andra ord: det finns många osjälviska, ödmjuka Herrens tjänare i de gamla kyrkosamfunden.

Värre är de nya evangeliskt-karismatiska samfunden, för deras teologiska profil tillåter egentligen inte ‘ämbeten’ av det upphöjda slaget. Med det menar jag att det sammanlagda tänkandet om Gud och församlingen är ‘elastiskt’ på det sättet att vissa element bara inte passar in (exempel kunde vara ritualiserat nattvardsfirande dit förlåtelsen knyts – istället för enligt dess grundteologi till omvändelse/tro).

Hur yttrar sig ämbetshybris?
Ofta genom ursäkter och undantag: Guds ord gäller inte riktigt ‘ämbetsbärarna’. De får ta sig friheter, påhejade och uppbackade av sina kollegor. Man är ju en ‘särskild grupp’ som ‘vet mer’, har ‘speciell insikt’ (till skillnad från ‘vanliga församlingsmedlemmar’ i ‘det allmänna prästadömet’).
Positioner och karriärer blir viktigare än ödmjukhet och tjänande. Man är ‘chef’ och ‘ledare’ och framhåller det ofta, eller kanske måste ha beteckningen ‘Pastor’ framför sitt namn i alla möjliga och omöjliga situationer.

Detta är en bild jag menar skorrar jämfört med det tjänarideal i Jesu efterföljelese jag ser i Nya Testamentet, och som man t.ex. kan läsa om i Paulus’ vittnesbörd om hur slitsamt det kan vara att vara apostel (Korintherbreven).

Kommer Gud att välsigna ämbetshybris med framgång och väckelse?
Jag har svårt att se hur Han skulle kunna göra det, eller varför.

Bibeln är Guds Ord

Hur lägger du betoningen?

Jag vill lägga den på Guds.

När vi handskas med Bibeln är det inte bara Ord om Gud,
utan Ord, Skrift, Budskap från Gud, tillhörigt Honom.
Det påstår Bibeln själv (2 Tim 3:16):
“Varje bok i skriften är inspirerad av Gud” (Bibel 2000)
“Hela Skriften är utandad av Gud” (Folkbibeln)
Den grekiska grundtexten har ordagrannt
πᾶσα γραφὴ θεόπνευστος ‘hela Skriften är gudsandad’.

Och hur skall man hantera ett sådant påstående?

Hur lever vi med försoningen?

När alla resonemang kokat ned, för att, om bilden från köket tillåts, bli en smakfull sås, så handlar försoningsdebatter i sista ändan om mycket mer och annorlunda än vilka teoretiska övertygelser vi har. Nej, jag försöker inte smita från frågan, eller relativisera den: själv är jag övertygad om att den objektiva försoningsläran, den om ett ställföreträdande offer, i Rosenius’ anda, är den rätta. Här förläggs försoningsskeendet utanför den troende människan, till Kristi kors och vad som hände där i tid och rum, och som följd av detta, en rättfärdiggörelselära av externt slag: Gud förklarar den som tror rättfärdig på grund av vad Kristus gjort, och som den kristne då kan åberopa.
Men just därför blir den farlig. Hur då?
Jo, därför att skeendet så förläggs till Guds handlande, att det egna handlandet blir lite värt, för att inte säga oväsentligt; ja, ju mindre desto bättre; ju mer ära till Gud. Och när det gäller vad som förvärvat oss frälsning, Kristi blodiga död, så finns det förstås inget att invända.
Problemet kommer när man sedan skall leva med detta.
För att resonera om något aktuellt: pensionsförmånerna till den tidigare stiftelsestyrelsen för Livets Ord, eller för den delen till övergrepp och svek mot medlemmar av tidigare ledare.
Sådana har med all säkerhet ägt rum inom LO, eftersom det har ägt rum inom andra frikyrkosamfund, t.ex. inom Pingst.
Hur skall man hantera detta? Hur skall man leva med försoningen om man kränkt en annan?
Har icke-trendiga ord som ’omvändelse’, ’sinnesändring’, ’ånger’, ’bättring’ relevans för den troende? Jag menar att de har det, därför att Nåden syftar någonstans: den ges till oss sådana vi är, för att vi inte skall fortsätta vara det (Titus 2:11,12).
Man kan inte som Ulf Ekman generellt bara säga ’förlåt’ om det begåtts felaktigheter, eller appropå en DN-intervju: ”det är lätt att vara efterklok.” Det står ingenstans i Bibeln att man skall säga ’förlåt’ till andra när man skadat/sårat dem. Däremot skall man ångra sig (Luk 17:1-4). Skillnaden mellan att säga ’förlåt’ och ånger är den, att ånger har med bättring att göra, att ställa till rätta. Tar det ned något av ens prestige, så har man fel sorts andlig värdighet.
Jag kan inte alla turerna i pensionsförmånsfrågan för Livets Ord. Jag har inte orkat ta del av dem. Men ett intryck dröjer sig kvar: ’det var olyckligt agerat’. Så säger alla.
Nå, varför då inte visa ånger på ett sätt som svarar mot Trosrörelsens övrigt frimodigt stora anspråk: varför inte göra som Sackeus (Luk 19:1-10)? ”Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubblet tillbaka.” (Nej, det står ingenstans att Jesus krävde detta av Sackeus, men vi får väl förmoda att han med sitt hjärtas ånger och sin följande överdådiga storsinthet samtidigt fixade sin egen förtroendefråga i Jeriko, på ett bräde.)
Vad skulle ett liknande handlande för LO innebära gentemot dem som troget arbetat men som fick år av pensioner uteblivna?
Och om det är så ’lätt att vara efterklok’ för UE: varför inte vara just det då, och lyssna på dem som skadats och höra efter hur en förlikning skulle kunna gå till? Varför skulle ’efterklokhet’ nödvändigtvis innebära passivitet?
Så är vi tillbaka till frågan om omvändelsetexter gäller oss kristna, och hur vi lever med försoningen. Utan ånger över girighet, ingen väckelse. Utan sorg över övergrepp, inget förtroende. Men ingen skall peka finger åt Livets Ord. Problemet är allmänt.

Bo Krister Ljungberg

(Artikel publicerad i Dagen igår 150108, under rubriken ‘Åsikt’,
länk: Hur lever vi med försoningen?)

Gott Nytt 2016 – med Jesus!

Kan man skriva så?
Uppenbarligen.

Jesus Kristus (Messias) är nämligen världens hopp.
Hur då?

I första hand är Han (sorry, jag har svårt att inte skriva stort ‘H’) Frälsaren, dvs Räddaren från det tillstånd av synd, dvs bortvändhet från Gud som vi människor i oss själva befinner oss i.

Ja, Han har redan gjort det: det som Evangelierna berättar om; hur han dog för vår synd på korset – och UPPSTOD och lever!
Han for till himlen, men sände sin Ande som Hjälpare — till vad då?

I första hand till att ta emot denna frälsning, genom sinnesändring (t.ex. från att ha struntat i Gud till att börja intressera sig för Honom) och tro (t.ex. att hålla Gud för sann och trovärdig och börja lita på honom).

Lite konkretare, tack!

OK: Bibeln. Där står det om Gud och Jesus.

Men är det så enkelt? Ja.

Julens budskap: Gud blev människa!

Åter och åter, varje Jul, påminns vi om historiens största händelse: att Gud blev människa.

Man talar ofta om skillnaden mellan kristendom och andra religioner, och skillnaden ligger häri: att Gud blev människa.
För om det inte var Gud Sonen som dog på korset, så vore Jesus bara en i raden av självuppoffrande människor, och sådana finns det gott om i alla religioner.

Den största proberstenen av alla är just denna: om Gud blivit människa. För tror man inte detta, blir allt annat meningslöst. Ja: meningslöst. Vackert, men meningslöst.

Därför är det ytterst problematiskt att det för Svenska Kyrkan finns en yttersta företrädare, en ärkebiskop, som inte tror på att Gud blev människa. Jo, med en mängd svårförståeliga förbehåll och knirkliga resonemang kan hon nog säga det, men inte i meningen den jungfrufödelse som Bibelns berättelser återger. Så tragiskt!

Vi får åter gå till barnen: ett barnbarn föreslog i dag på morgonen att vi skulle sjunga till Jesus på hans födelsedag, och det gjorde vi, och hurrade fyra gånger också! Välsignade barn! Av deras munnar skall lovprisningen komma, såsom profeterat var!

Och så får vi vuxna stämma in, i barnens och änglarnas sång: Ära vare Gud i Höjden och Frid på Jorden!
Det största av under, undrens under, ja, mer än ett under:

GUD HAR BLIVIT MÄNNISKA!

Jag är ekumen

I flera bloggar, t.ex. “Hur bygger Kristus Sin församling, 2015-09-02,” har jag velat visa på den teologiska grundvalen för att vara ekumen.
Den grundvalen är samma som grundvalen för Kyrkan/Församlingen som Kristi Kropp: att den Helige Ande uppenbarar vem Jesus är för en människa, så att hon tror på Honom som Guds Son, Frälsare och Herre (Matt 16:16-18).
Var och en som tror på denne Jesus är min broder och syster.

Jag vill här lyfta fram några artiklar som ur liknande ekumeniskt perspektiv ställer sig frågande till konvertering till Romersk-Katolska Kyrkan (RKK); och ja, jag tänker främst på Ulf och Birgitta Ekmans och deras nutida propagering.

Först Peter Halldorfs ifrågasättande av Stiftelsen Bergets beslut att i stället för att vara en ekumenisk institution, nu inbart vill tillhöra RKK, “Berget går inte ekumenikens väg, 2015-09-25.” Peters projekt på Bjärka Säby – om detta nu undgått någon – är i grunden ett ekumeniskt projekt. Jag kan förstå hans sorg över utvecklingen, som alltså hindrar ekumenik.
I artikeln “Vägen till enhet är inte att vi konverterar till varandras kyrkor, Dagen 2015-04-19” riktade sig Peter direkt till Ekmans konvertering: den hindrar ekumenik.

Sedan Sven Nilsson, som länge framstått som en väckelsens ekumen, se till exempel hans ytterst läsvärda Vägen och vandringen. Mitt liv med Gud och svensk kristenhet, (Livets Ords förlag). Här finns en gigantisk vision om ett Andens samlande av alla Jesustroende, oberoende av samfundstillhörigheter (och helst utan sådana, om nu detta vore möjligt). Sedan jag först nyligen hört Sven och läst denna bok från 2002, har jag starkt undrat hur han ser på den fortsatta utvecklingen. Svaret finns i Världen idag-artikeln “Ett steg tillbaka för enheten, 2015-11-06,” där han kommenterar Ekmans konvertering, åter ur ett ekumeniskt perspektiv.

På ett lokalt, ja relationellt plan (där ju Kristi Kyrka manifesteras) framstår så Ulf Ekmans behandling av nära medarbetare som problematisk, fortfarande ur ett ekumeniskt perspektiv.
Anders Gerdmar, som väl måste betraktas som Livets Ords främste teolog, intervjuas i Världen Idag-artikeln “Ekmans ändrade bibelsyn är största frågan, 2015-11-06.” Det framgår, att han inget visste om en utveckling som skall ha pågått under en tioårsperiod.
Anders är av förståeliga skäl hovsamt återhållsam i sitt ifrågasättande av Ekmans utveckling, men mellan raderna träder frågan fram: var finns den transparanta, icke-manipulerande Gemenskapen mitt i allt detta?
Jag ser den inte, och det ger ur ekumeniskt perspektiv ingen väldoft. Det luktar snarare illa.

Förut var det bara Livets Ord som gällde. Nu bara Romersk-Katolska Kyrkan.

Den attityden är inte ett gott ekumeniskt vittnesbörd.

Finns det då en väg framåt för Andens ekumenik? Svaret tycker jag mig skönja i en artikel av Sven Nilsson i Hemmets vän “Andens enhet kan inte skapas formellt, 2014-03-20” (kort efter Ekmans konvertering).
Här tycker jag Vägen framåt anvisas, för oss att vandra.

Vi hänvisas till Honom som är Vägen och till vårt beroende av Anden för att kunna leva i relation med Gud och varandra.

Kvarnstenskristendom

Vad vore sämre än att få ett rep till en kvarnsten fästad kring sin hals och bli dumpad i havet?

Ja, Herren Jesus tycks verkligen mena att det finns något värre:

Förförelser måste komma, men ve den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havet än att han vilseleder en av dessa små. Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Luk 17:1-3

Låt oss stanna upp inför den tanken.

Här kopplar Lukas Herrens ord om förförelser till att tillrättavisa/inte tillrättavisa en broder som begår synd.
Vad kan vara synd i vår tid?
Ingenting, eller?

Men om vi tänker tanken att det går att göra överträdelser överhuvudtaget, då blir det alltså till förförelse för den som gör det, om vi inte tillrättavisar.

Eller simmar vi i någon sorts ljummet hav, där även kvarnstenar flyter?

Kan kristendom bestå i att bara säga “förlåt” utan att ångra sig och göra upp, ställa till rätta så långt möjligt?
Eller kan det till och med duga att bara säga “ursäkta OM jag gjort något fel” (och därmed inte ens erkänna det)?

Ledare i Guds församling har ett stort ansvar att undervisa vad Guds ord verkligen säger i dessa ting.
Annars finns alltså risken att förföra.
Och i Guds hav flyter inga kvarnstenar.

Vill du studera dessa frågor närmare, rekommenderar jag boken Förlåtelse som nödvändig frihet.

Sabbar tiggare för flyktingar?

Jag tror de gör det.

Det finns idag en påtaglig irritation över tiggare i Sverige: en vän väntade i en knapp timme på Göteborgs station och fick under den tiden 15 tiggarmuggar uppkörda i ansiktet på sig. Det är dock undantaget som bekräftar regeln: att tiggeriet är en organiserad industri; ingen trängsel, utan en tiggare på varje plats. Hur kan det annars komma sig att det är så väldigt välordnat?

Men är det inte synd om tiggare? Döm själv: en ansvarig person i en välrenommerad biståndsorganisation berättade, att man skapar arbetstillfällen i Rumänien och Bulgarien men att de man söker hjälpa på detta sätt hellre åker till Sveige och tigger.

Jag tror kort sagt att tiggarna saboterar medkänslan i Sverige för dem som verkligen behöver hjälp: flyktingarna från krigets Syrien, bl.a.

Men är detta och jag nu inte bara en förtäckt främlingsfientlighet, ja, racism? Drömmer inte också jag om ett svenskt Sverige?
Den båten gick för länge sedan, om den för övrigt någonsin hade varit något att ha. I Sverige har levande foster dödats med ett antal av 30.000 om året i 40 år; det lär motsvara en befolkningstillväxt på c:a 3 miljoner om man räknar barn av dessa ofödda. Vi har, och kommer att ha, ett inflöde av människor från andra kulturer i storleksordningen 100.000 om året för överskådlig framtid. Det är fakta som vi bara har att förhålla oss till.

Jag tycker om människor från andra kulturer. Jag har levat i andra länder och berikats. För mig är det snarast en fråga om vilket samhälle vi gemensamt skall ha: tiggeriet är ingen människovärdig långsiktig sysselsättning; jag unnar dessa rumäner och bulgarer något bättre.

Framför allt är jag orolig över vad tiggeriet redan på rätt kort sikt kommer att göra med medkänslan.