lägga sig i, bry sig om

Vari består människans Gudslikhet? Vi skapades ju till Hans avbild.
Jag tror förmåga till relationer är det främsta.
Gud är ju Treenig, fastän En.
Guds relation Fadern-Sonen-Anden är fullkomlig.
Vi däremot, är trots skapade till Guds avbild, skadade av synden.
Jag tror denna skada främst yttrar sig relationellt.
Det är inte något särskilt djärvt påstående: den första människan, av människa född, Kain, blev en brodermördare.

Men har inte försoningen i Jesus Kristus helat allt detta, så att syndens konsekvenser omintetgjorts?
Är inte församlingen en sådan plats där Edens paradis återupprättats, där fullkomliga relationer finns?
Nej, jag är inte ironisk, möjligen lite teoretisk…
Alla vet förstås att det inte är så.

Det är här detta med att ‘lägga sig i’ och att ‘bry sig om’ kommer in i bilden.
Egentligen är det hela väldigt enkelt: se på Paulus’ brev. I första halvan brukar han undervisa om Kristi verk och betydelse i indikativ (dvs som faktum); i andra halvan om vad detta bör innebära (imperativ) i våra liv.
Vi är alltså frälsta, ändå inte fullkomliga, men har likväl en förblivande kallelse att bli det (och ingen tror att någon av oss kommer att uppnå fullkomlighet i detta livet, i alla fall inte jag).

Kallelsen till Gudslikhet kan alltså bara förverkligas om vi lägger oss i varandras liv, om vi bryr oss om (såsom Gud gjort när han sände Jesus.)
Det innebär att förmana, uppmuntra, tillrättavisa, trösta, vägleda, bestraffa, belöna och annat sådant som inte är ett till intet förpliktigande tal om väder och vind och annat av den karaktären.

Vi är skapade till Guds avbild.
Den avbilden består främst i förmågan till relationer, dvs till gemenskap i ljuset.
Det är i följd av synden mer en kallelse än ett faktum, men i kraft av Kristi verk en sann möjlighet.
Vi bör alltså hjälpa varandra, även om det är bekvämare att låta bli, genom att lägga oss i, att bry oss.

“Ett rikt sång- och musikliv”

Vad ligger i frasen ovan?

Många församlingar berömmer sig av “ett rikt sång- och musikliv.”
Har jag något emot det?
Kanske.

Ofta blir sången och musiken uppvisningar, uppträdanden, där den mänskliga prestationen applåderas och uppskattas.
Är det något fel med det?
Det beror på.

Om det är en regelrätt konsert, så är det väl OK.
Man njuter av musiken, rytmen och melodin, för dess egen skull, och sångens poesi.
Det gör jag också.

Men när sång och musik hamnar i vägen för tillbedjan och lovsång, tacksägelse och lovprisning av Gud; alltså där vi riktar oss till Gud direkt i andra person (‘Du’), då är något fel. Då lägger sig sången och musiken som en våt filt över vår tillbedjan istället för att hjälpa den (och vad kan väl hjälpa tillbedjan bättre än musik?), då måste vi överväga vad vi sysslar med.

Det “rika sång- och musiklivet” kan skymma viktigare rikedomar.

Jag har förgått mig mot en annan

Så vad gör jag?
Glömmer det hela.
Det är väl det allra enklaste.

Och den som jag förbrutit mig emot?
Ja, den skall väl bara förlåta mig. Står inte det i Bibeln att man skall förlåta?
Förresten, står det inte också i Bibeln att ‘för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa’? Så om den bara gör det så blir väl allting bra?
Förresten var det nog inte så farligt. Lite måste folk väl tåla?
Och: jag tror inte att han är så fullkomlig själv.
Och dessutom, att hålla på att älta gamla oförrätter, vem blir glad av sådant, och vad skulle det tjäna till?
Förresten borde väl allt sådant här bli preskriberat nu, och det har ju gått så lång tid.
Förresten har jag viktigare saker att ägna mig åt. Konungens ärenden hastar!

Om inte detta verkar så övertygande, så tycker jag du skall läsa en bok om hur man förlikar sig med den man förgått sig emot.
Du hittar den på Adlibris eller på Bokus, och du får den gratis hemskickad.

Icke-mjäkigt om förlåtelse

Förlåtelse har hamnat i vanrykte, och det är inte konstigt.
Vad tänker du när du hör det ordet?

(tankepaus)

Så, vad säger du?

Har ordet överhuvudtaget konturer, eller är det någon sorts blek självklarhet; så blek att det inte betyder något alls?

Eller är ordet så belastat av omöjligheter, att det blir oanvändbart av det skälet (som att en del ‘ångar på’ i överträdelser och svek och bara förväntar sig att de skall bli förlåtna)?
Stegrar det sig inom dig vid tanken på att du skall ‘förlåta’ sådana (och automatiskt ‘försona dig’ med dem och deras ondska och bevisa det genom att ‘ha förtroende’ för dem)?

Men är det inte detta som det innebär att vara kristen och förlåta, att ständigt vara dörrmatta åt andra?

Nej, och åter nej.
Förlåtelse enligt Bibeln är inte mjäkigt på det viset, utan något helt annorlunda, friskt, starkt och befriande.

Jag har skrivit en bok om detta.
Du beställer den enkelt hos nätbokhandlare (med gratis hemskickning), och kan läsa mer om den HÄR.

Lärjungaskapande 6

Evangeliet syftar primärt till inre förvandling.

Denna inre förvandling skall naturligtvis synas utåt,
men inte som ett beteende, utan som ett utflöde av en inre godhet.
Ingenting i Lärjungaskapandet kan vara viktigare än detta.

Det kallas även Andens frukt, och består primärt av kärlek,
dvs den typ av kärlek som Gud älskat oss med (1 Joh 4:7-21).
Denna kärlek yttrar sig på många sätt.
Paulus ger förslag i Galaterbrevet 5:22, 23:
det handlar om andliga attityder som kommer inifrån,
såsom glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Genast när Paulus gjort denna uppräkning gör han en koppling till Kristi korslidande och vår identifiering med detta, dvs till Evangliet.
Och märk väl: kärleken och dess inifrån kommande uttryck, är Andens frukt,
för Paulus fortsätter:
Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.

Lärjungaskapande 5

Evangeliet är andligt.
Efterföljelsen, lärjungaskapet, måste därför också primärt vara av andlig natur.

Paulus skriver i Efesierbrevet 6:10, 11:
“Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft.
Tag på er Guds vapenrustning,
så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.”

Denna vapenrustning innehåller moment från Jesus’ försoningsverk:
Hans rättfärdighet som bröstsköld, eller pansar, som skydd för vårt hjärta;
Hans frälsning som hjälm och skydd för våra tankar;
Den sanning Han uppenbarat som sammanhållande bälte för allt vi engagerar oss i.

Vi skall också bedja ständigt i Anden,
inte bara för oss själva utan för de trossyskon som vi tänker på,
och för Evangeliets framgång.

Lärjungaskapande 4

Evangeliets stora tema är förlåtelse för synd.
Innan jag utvecklar det mer, först några bloggar ytterligare om Lärjungaskapande i relation till detta.

Det har funnits en syn på lärjungaskap som hållits upp som ett sorts alternativ till syndaförlåtelse genom ställföreträdande försoning genom Jesus’ död.
Enligt den synen var Jesus en Stor Lärare, vars undervisning man skulle försöka tillämpa; ja, kanske till och med härma Honom i Hans liv. Här ligger hela tyngdpunkten på människans förmåga till engagemang och försakelse.

Men denna syn kan omöjligt fås att överensstämma med evangeliernas tyngdpunkt på Jesus’ lidande i Jerusalem, och för övrigt Hans upprepade förutsägelser om detta i evangelierna. Till och med när Petrus lyckas ge en sann bekännelse av Jesus som Messias och Guds Son, varnar Jesus för att han ändå inte förstått detta på rätt sätt (Matt 16 med paralleller).

Så: att vara lärjunge till Jesus, och att tala om det på ett sätt som är Lärjungaskapande, innefattar såväl Evangeliet som Anden (karismatik).
Att vara lärjunge till Jesus börjar med nödvändighet med omvändelse (sinnesändring) och tro (tillit); med en identifiering med Jesus’ korsdöd och uppståndelse; med att ‘bli frälst’.

Evangelisk 6

Vad handlar Evangeliet egentligen om, innerst inne?

Syndernas förlåtelse.

Låter det inte spännande?

Varför i så fall inte, tror du?

I några efterföljande bloggar tänker jag ta upp detta stora tema om
Syndernas förlåtelse.

Jag tror det även rymmer behov av karismatik och lärjungaskapande för att bli begripligt.

Karismatisk 6

Dags för någonting positivt om karismatiken!

Varför inte tala om tungotal? Så, vad är det?
Jag tror det finns två uppfattningar om tungotalet bland dem som tar det seriöst (de som inte gör det brukar använda någon sorts kvasi-vetenskaplig term: ‘glossolalia’ — det är väl för att visa att de inte ens vill befatta sig med ordet ‘tungotal’).

Men vad är det då?
Jag tillhör den skolan som ser två kategorier tungotal: dels ett bönespråk för personligt bruk, dels ett offentligt tungotal som antingen skall uttydas (innehållet förklaras på ett begripligt språk), eller där tungotalaren talar ett verkligt språk som han/hon själv inte förstår, men som förstås av åhörarna (som på Pingstdagen i Jerusalem).
Jag är medveten om att detta är ett sätt att tolka detta med tungotal, och att det finns invändningar mot det, liksom förstås mot den andra skolans uppfattning, att allt tungotal är av den andra varianten (men att det även kan användas för personligt bruk). Paulus ställer ju den retoriska frågan (som alltså skall besvaras med ett ‘Nej’): “talar alla tungor?” i sammanhanget när han i 1 Korintherbrevet nämner olika möjliga andliga gåvor (‘karismer’).

Så varför tror jag att det finns ett personligt bönespråk (som jag då tror alla kan få uppleva och använda sig av) – till skillnad från ‘att tala med tungor’ som tydligen inte alla gör?
Jag får väl bekänna att det mycket är beroende på personlig erfarenhet (och som teologisk exeget är jag pinsamt medveten om att detta är en ytterst bräcklig grund att bygga ett bibelargument på — men å andra sidan avvisar många tungotalandet helt och hållet av personliga negativa erfarenheter, så det kanske står 1-1 här).

Jag har talat i tungor, dvs i mitt allra innersta väsen, min ande, vänt mig till Gud i bön, förbön, tacksägelse, lovprisning och tillbedjan under flera decennier; kanske inte dagligen men näst intill, och gjort det på språk (som jag som lingvist kan igenkänna strukturen av som språk) och med ord som jag inte förstår, men som löst upp knutar, givit nya idéer, stillat oro, givit glädje och tillfört mig så mycket annat positivt, att jag bara inte kan tänka mig det kristna livet utan den oumbärliga hjälp och VÄLSIGNELSE detta givit mig.
Så varför skulle jag inte önska andra kristna samma omedelbara hjälp?!

Jag späckar inte detta inlägg med bibelcitat; de som är insatta vet ändå sammanhangen och argumenten; de som inte är det blir ändå inte hjälpta — för ingen, det vill jag hävda, kan påstå något Definitivt i denna fråga.
Kanske återkommer jag till den.
Troligen gör jag det, för det handlar i grunden om Den Helige Ande, och hur Han som sänd Hjälpare behöver få hjälpa oss. Det handlar i grunden om att inse sin hjälplöshet.
Välsignade Helige Ande, Kom!

Evangelisk 5

Om vi tittar närmare på Petrus’ bekännelse vid Caesarea Filippi (Matt 16, Mark 8) så är det väl bekant att den romersk-katolska kyrkan tror att den grund Jesus skall bygga sin församling på är påven.
Det finns många skäl till varför jag inte tror det är så.

Men jag tror heller inte på den rent protestantiska uppfattningen, att det är själva bekännelsen (=läran) som Jesus skall bygga sin församling på.

Jag tror det är något mycket mer okontrollerbart, och jag tror man måste läsa texten i sitt sammanhang:
Petrus bekänner Jesus vara Messias (och enligt Matteus evangelium även att Han är den Levande Gudens Son).
Jesus säger att han är salig, därför att ‘kött och blod’ (=mänskliga resurser) inte uppenbarat detta utan Fadern i himlen, och på denna grund (som allom bekant har Grekiska grundtexten olika ord: ‘Petros’ och ‘petra’), dvs att Fadern genom Anden uppenbarar för en människa vem Jesus är, skall Jesus bygga sin församling.

Alltså: människor är inblandade (men inte bara påven) och läran är inblandad (men inte bara en renlärig teori), utan just den okontrollerbara (från människors sida) relationen att en människa får sig uppenbarat sanningen från Gud.
På denna relation skall Jesus bygga sin församling.
Just därför att ingen kan kontrollera eller manipulera eller ‘teoretisifiera’, så kommer dödsrikets portar inte åt den.

Men, som vi ser av fortsättningen i såväl Matteus som Markus, så förstår Petrus (som representant för oss alla, antar jag) inte Messias roll i försoningslidandet; inte förrän efter Påsk och Pingst, och jag tror inte ens då utan den Helige Andes hjälp.

Dessutom: detta att ha Jesus som Messias och Guds Son uppenbarat för sig innebär inte ett svävande i ‘uppenbarelserus’, utan en korsvandring i Jesus’ efterföljd, som fortsättningen i Matteus 16 och Markus 8 visar: ett lärjungaskap, alltså.
Evangeliet innebär därmed en ständig befrielse från det negativa, synden.
På det sättet bygger Jesus sin församling.