Finns det negativa drag i en befolkning, så att man kan tala om Nationalsynd/er?  Jag tror det.

Det är inte svårt att tänka på vad Sverige under en följd av år varit känt för utomlands: ‘sin, socialism and suicide’ (sex, socialism och självmord). Det fanns tydligen någon sorts (amerikansk) statistik på det från 1960-talet.  Men jag tänker nu inte på sådant.

Det första jag vill ta upp är ‘relativismen’.
Den har haft ett fäste vid Uppsala universitet genom lärare i praktisk filosofi som Phalén, Hägerström och Hedenius och har allmänt påverkat tänkandet i betydande grad.  Den rent akademiska versionen är förstås mer sofistikerad än vad jag tänker beskriva här, och den bygger på något som vi alla kan inse det ligger en viss sanning i, nämligen att vi alla ser på verkligheten från olika perspektiv.
Men för alla praktiska syften är följande beskrivning ingen karikatyr: ‘det finns inga absoluta värden, utan allt är relativt’.  Man kan dock genast visa hur inkonsekvent det påståendet är:  ‘allt är relativt, utom just detta påstående’.  Relativismen måste alltså bruka en absolut konstant för att kunna fungera, för om relativismen även den är relativ, så upplöser den ju sig själv, eller förnekar sitt förnekande, ungefär som två negativa värden inom matematiken ger ett positivt värde; minus och minus blir plus.   Så logiskt sett är relativismen ingen höjdare.

Jag tror relativismen är negativ för samhället som sådant, men tänker här på dess effekter för kristen tro.  Hur kan den då yttra sig?:  ‘ Du kanske inte tror, men för mig är det sant att Jesus uppstått från de döda ‘.  Uttrycket verkar vid första anblick ödmjukt och klädsamt, men stämmer likväl inte med Bibelns offentliga proklamation: ‘ Kristus är uppstånden!’  Menar man inte att detta är objektivt sant, i den meningen att det skett oberoende av min tro, då har man relativiserat händelsen och tagit bort anstöten och kraften i den.
Det öppnar också porten för all annan typ av relativism i kristen tro och kristet liv och urgröper dem.  Jag tror vi har mer av detta i Sverige än i andra länder.

Om ‘etik’ är tankar och teorier om ont och gott, rätt och fel, så är ‘moral’ hur vi praktiserar dessa.  Det finns ett samspel mellan etik och moral, fast oftast tvärtom: det vi gillar skapar vi ‘ett tänk’ för att legitimera.

Så, vad har vi för moral?  ‘Vi’ finns nu i olika fack inom kristenheten, som oftast har sina separata moralkoder. Det följande är förstås karikatyrer i meningen överdrifter, men lyser inte de grundläggande mönstren igenom?:

Inom den mer (traditionellt, för allt ändras raskt) pietistiska delen av frikyrkligheten, där moral är något viktigt, är den ofta nedkokad till två ting: inte ha otillåten sex och inte dricka sprit.  Klarar man det är allt frid och fröjd.  Annat (elakhet, förtal, lögn, falskhet, svek) ‘finns inte’, för hur skulle det kunna finnas i Guds församling?

Inom den mer formaliserade delen av f.d. statskyrkan är detta med sex och alkohol privata ting, där ingen dömer någon.  Risken för skrymteri är således liten i dessa kretsar.  Däremot kan det vara omoraliskt att handla mat från Israel, eller att inte köpa miljöbil med mindre koldioxidutsläpp.  Ibland fär man här leta förgäves efter några förväntade näraliggande konsekvenser av kristen tro (för ‘gärningar’ är ju alltid fel).

Symmetrin i jämförelsen är inte perfekt, men i båda fallen handlar det dock om selektivitet: att välja ut sådana delar av livet som jag klarar av (tror mig om att klara) utan alltför mycket hjälp från Gud.
En mer omfattande moralkodex skulle på olika sätt störa oss: ‘vår trygghet i Gud’, vår teologi; men – vore inte det bättre?

När man läser Nya Testamentet, så framstår två ting rätt klart: dels att Gud i Jesus Kristus utfört en försoningsgärning, som är avslutad och hel, med möjlighet för människor att få sina synder förlåtna; att bli födda på nytt som nya skapelser i Kristus till ett helt nytt liv; dels att denna förvandling aldrig kan helt uppnås av en människa i detta jordelivet, att möjlighet till synd och vandring i mörker kvarstår.

Det finns alltså en dubbelhet, och Paulus uttrycker den så: “jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör.  Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.” Rom 7:14  Denna dubbelhet i har beskrivits som ett  ‘redan nu och ännu inte’ och som skillnaden mellan ‘indikativ’ och ‘imperativ’, därför att brevförfattarna i NT ofta först  framställer Kristi verk som ett faktum (indikativ) och sedan förmanar, uppmanar (imperativ) till ett liv som svarar mot detta: “Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren.  Vandra då som ljusets barn!” Ef 5:8.  “Döda därför era begär som hör jorden till: …” Kol 3:5.

Förkunnelsen i dag handlar oftast endast om hur vi skall kunna förverkliga oss själva, ibland inte ens med tydlig distinktion mellan vårt försonade jag i Kristus och “den gamla människan” (Kol 3:9).

Finns det ett problem här?

Man kan längta efter något på ett diffust sätt, utan att riktigt ha klart för sig vad det är.  Kanske bara att allt skall bli annorlunda, förändras i största allmänhet, en sorts leda eller tristess som man vill skall utbytas mot något som känns mer uppiggande eller fräschare.En sådan längtan har egentligen inga ramar utan kan driva iväg lite hursomhelst.  Ofta blir känslan det som styr, och då blir man manipulerbar, och det är farligt.

Längan behöver kompletteras med förväntan. Och när man förväntar något har man ofta en klar bild av vad det är. Jag tänker mig att Bibelns beskrivning av Gud: Hans egenskaper och personlighet; Hans löften och utfästelser, kan vara en god grund för sund förväntan.  Det verkar till och med som att Jesus uppmuntrade till sådant: “om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, bed om vad ni vill och ni skall få det.” Joh 15:7; en löftesbaserad förväntan.

Men jag tror även att Bibelns löften inte blir till en förväntan om de inte kombineras med just längtan.  Då kan beskrivningar av Gud och Hans löften till oss glida ned till enbart teoretiska försanthållanden, något man kan ha distans till och förhålla sig passiv inför; Gud på sin kant och jag på min.

Så, var finns kombinationen av längtan och förväntan?