Broder Ulf Ekman skrev redan innan sin konvertering till Romersk katolicism om ‘förmedlad nåd’ på ett sätt som fick åtminstone mig att sätta likhetstecken mellan hans uppfattning och den romersk-katolska kyrkans (RKK).

Vad är då ‘förmedlad nåd’?
Positivt uttryckt: att Guds nåd till frälsning i Jesus Kristus förmedlas genom Kyrkan och dess ämbeten (biskopar och präster) och sakrament (dop och nattvard + 5 till inom RKK).
Negativt uttryckt: människan kan bara få tillträde till Guds nåd just på detta sättet, och inte genom personlig sinnesändring och tro, vilket är den evangeliska (Eng. Evangelical) uppfattningen.

Nu tror jag inte situationen är riktigt så enkel.
Det är inte människans sinneändring och tro som sätter henne i förbindelse med Guds nåd. Denna nåd är också förmedlad genom Evangeliet, vars huvudpoäng står att läsa i 1 Kor 15:3,4.
Så även inom evangelisk (evangelikal) teologi finns en Medlare mellan Gud och människor, 1 Tim 2:5,6b.
Jesus Kristus ÄR Evangliet: hans person och verk.
Detta kan inte nog starkt framhållas. Det är inte vår tro som frälsar oss, utan Kristus.

Vidare: denna genom Evangeliet förmedlade Nåd bärs fram av människor. Båda ovan citerade textställen fortsätter genom att framhålla människans roll som vittne till denna uppenbarelse.

Så vad blir då slutsatsen och poängen i denna blogg om ‘Förmedlad Nåd’?

Att Kyrkan, Kristi Kropp, som manifesterad genom de lokala församlingarna, har en roll – inte som fritt teologiskapande öar, ty innehållet i Evangeliet är en gång för alla givet och uppenbarat (Judas brev v.3) – men heller inte som ompaketerande grossiströrelse mellan tillverkare och kund, utan som just vittne till Evangeliet.
Något mer och annorlunda åberopade inte de ursprungliga apostlarna; ja, Paulus kände sig ovärdig ens för detta (1 Kor 15:9).

Om Kyrkan tar på sig ett förmedlande uppdrag, utöver vad Skriften ger vittnesbörd om, så visar historien med övertydlighet att det inte finns någon gräns för vad denna förmedling kan utökas till. Det är här Jesu mor Maria kommer in i bilden, och helgonen, som förmedlare av våra böner (tekniskt sett via Kristus förstås, men den finessen torde gå folkfromheten rätt obemärkt förbi) och av sina egna meriter.

Finns det frälsning utanför Kyrkan (extra ecclesiam)? Knappast, för någon måste vittna om Evangeliet och i det avseendet förmedla Nåden. “Hur skall de kunna höra om ingen predikar?” Rom 10:14c

Kan man då bli frälst genom sakramenten och ämbetenas funktion?
Jag håller det inte för otroligt, i den mån de förmår vittna om Evangeliet, och det är väl på detta sätt människor kommer till tro och blir frälsta inom de sakramentalistiska kyrkorna.
Problemet är åter praxis: i många fall blir Evangeliets funktion bara den att vittna om Kyrkan och den Nåd hon förutsätts förmedla istället för tvärt om: att Kyrkan skall vittna om Kristus.
Och vips! har vi förslavande magisk vidskepelse istället för befriande tro, en kyrkans inkrökthet i sig själv och sin egen (förmenta) förträfflighet. Och vad förmedlas då?

Likväl måste någon förmedla Evangeliet. “Ja, jag vill bära Ditt budskap, Herre…”

Förmedlad Nåd. Svårt ämne.

Julaftonsmorgon: längtar du också efter något annat än “Jingle Bells”?
Här en ljuvlig musikalisk begrundan:

texten (och Engelsk översättning) : http://www.hymnsandcarolsofchristmas.com/Hymns_and_Carols/NonEnglish/quelle_est_cette_odeur_agreable.htm
(ber er överse med reklamen)

För egen del, alltid ett nedsaktande av tillvaron och denna begrundan inför och under Julen:
Universums Skapare, Gud, blir människa.
Under?
Under över alla under?
Nej, jag tror mer än så: större, väldigare, närmare, närgångnare; en begrundan som alltid slår över i Förundran.
Outsägligt.
Och ändå: sannare än sant.

Tack att du kom, Jesus!

Vad är modernism för något?
Inte så modernt, faktiskt: man brukar räkna med att ‘Det Moderna’ tar sin början på 1650-talet med den franske filosofen René Descartes (Cartesius), han som myntade uttrycket cogito, ergo sum ‘jag tänker, alltså existerar jag’.
Man brukar kalla denna filosofiska riktning ‘rationalism’, därför att den tar sin utgångspunkt i förnuftet eller tänkandet (Lat. ratio). Människans förnuft ansågs vara den yttersta källan till vetande, och inte, som varit fallet under Medeltiden, tanken på Gud och uppenbarelsen om honom i Bibeln: om något i den stred mot förnuftet, så förkastade man det, grovt uttryckt.
Man kan kanske också tillägga, att en annan filosofisk riktning ’empirismen’, där (sinnes-)erfarenheten betonas, med företrädare som engelsmannen John Locke, slutet av 1600-talet, också tillhör ‘Det Moderna’, fast på ett lite annat sätt.
Eftersom de vetenskapliga, upprepbara experimenten får sitt genombrott med empirismen som bas är det kanske lättare att se detta som ‘Modernt’, eller åtminstone att vi känner oss mer hemma med det. I sin strikta utformning är empirismen inte lika kategorisk som rationalismen, eftersom empirismen arbetar med hypoteser och teorier: den kan aldrig slå fast något lika säkert som rationalismen menade sig kunna.

Men står det inte ‘Opinionskristendom’ som rubrik?
Lugn, det kommer.

Ett annat ord som vi kanske hör oftare (ja, vem hör för övrigt ordet ‘Modernism’ någonsin nuförtiden?) är Post-modernism.
Det hörs ju på ordet att det har med ‘Modernism’ att göra, och det har det. Post-modernism betyder förstås ‘Efter-modernism’ och med det avses det som kommer efter ‘Modernismen’.
Så vad innebär då ‘Post-modernism’, och när började den?
Den senare frågan är lite lättare att svara på: man brukar räkna med 1950-talet och framåt; det filsosofiska tänkandet efter Andra Världskriget, alltså.
Eller, egentligen inte det filosofiska tänkandet, utan snarare en sorts reaktion på ‘modernismens’ försnävande effekt inom en mängd (ja alla) konstarter, och där man (fortfarande) debatterar vilka de filosofiska konsekvenserna, och därmed innebörden, är av denna revolt.
Skall man sätta namn på företrädare, så brukar Martin Heidegger, Jacques Derrida, Michel Foucault och Jean-Fracois Lyotard framhållas.
Post-modernismen är en knippe utgångspunkter, som har det gemensamt att ‘Människan roll’ återinförs som en komponent, alltså inte bara hennes tänkande (rationalismen) eller erfarenheter (empirismen).
Det innebär, att Post-modernismen kan ta sig (och har tagit sig) många olika uttryck, de flesta av dem troligen negativa ur kristen synpunkt, även om potentialen för positiv tolkning finns där, och har uppmärksammats.

Nej, nu tror jag det är dags för ‘Opinionskristendom’!:

En av de negativa konsekvenserna med Post-modernismens världsbild, är att (förståelsen av) tillvaron relativiserats. (Inom såväl rationalism som empirism fanns ett sökande efter och en tro på den Enda sanningen om tillvaron.)
Till exempel, och det är nu vi börjar närma oss temat för denna blogg, så är den bild av mig jag vill framhålla vad som räknas (märk att jag inte skriver ‘den sanna bilden’).
Alltså blir medier (tv, radio, tidningar, internets alla funktioner) så viktiga, och tänk då på att bildmedierna, om man undantar stumfilmen, får verklig betydelse först på sent, eller mycket sent, 1900-tal. Vi lever alltså i en historiskt sett MYCKET unik tid – det behöver man inte vara eskatologiskt (tanken på de yttersta tingen, särskilt Jesu andra ankomst) orienterad för att inse.

Läget är alltså bäddat för att även kristendomen skall bli (= uppfattas som) den bild man framställer av den, och för att ta det hela ett steg längre, och det är det som är rubriken för denna blogg: att de uppfattningar, opinioner, som kan framföras i kristendomens namn, blir vad kristendomen är (= uppfattas som, i Post-modernt tänkande; och det är i det ljumma kulturvattnet vi alla, medvetet eller inte, idag simmar).

Det riktigt luriga är förstås nu, att denna bild inte behöver ha något anspråk på sanning, om att ens vara ‘den sanna bilden’, eftersom alla förutsättningar är (hävdas vara) relativa: “det här är sant för mig.”
Snarare blir det så, att den bild som får mest genomslag får mest genomslag (det där senaste var ett försök att på ett post-modernistiskt sätt uttrycka det hela – jag sade egentligen ingenting; ‘pragmatiskt’ så det förslår…).

Jag tycker det finns anledning att höja ett varnande finger här.
Ju längre ut på opinionernas, uppfattningarnas, allt tunnare gren man tar sig, desto tunnare blir den, och allt mindre bär den.

Kristendom är Evangeliet om Jesus Kristus, och inte vad kristna människor Tycker i olika frågor.

De tre senaste bloggposterna har försökt säga något om sambandet mellan Evangeliet och vår respons, eller konsekvenser i våra liv.

Som alltid uttrycks saker och ting allra bäst i Bibeln självt:

“Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor.
Den fostrar oss
till att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär
och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt
i den tid som nu är.” Titus 2:11,12 (FB)

Vad handlar allt detta om?
Jo, att Bibeln definierar kristet liv.

Borde vi inte acceptera detta?

Omvändelse har ofta haft något negativt över sig: att vända sig bort från ‘världen och synden’; på den tiden då det begov sig från t.ex. ‘dryckenskap och spel’, som fördärvade familjer. Det var på 1800-talet när väckelserörelser drog fram över Sverige. Då var allt förståeligt och rimligt, men jag tror redan på 1900-talet att ‘omvändelsen’ fastnade i för mycket symptom, för mycket yttre; t.ex. ‘dansbaneeländet’ och frågan hur mycket kvinnor fick måla sig och ändå vara kvar i församlingar. Det där har förstås satt sina spår. Omvändelse har fått något ‘yttre’ över sig, och uttrycket har fått en legalistisk klang.

Så, om vi då omvänder oss från detta och i stället ställer frågan:
Till Vad är det vi skall omvända oss?, så tycker jag svaret är alldeles givet: Jesus sammanfattning av Lagen, Mark 12:29-31 (B2000):

Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren vår Gud är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd, och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.

Det tycker jag vi skall omvända oss Till.

Andreas Bergström (jag vet inte vem han är, men vore intresserad av att veta) har skrivit en liten ädelsten till artikel som publicerats i tidningen Dagen under rubriken Åsikt, fredagen 21 november, “Finns skillnader mellan män och kvinnor?”

Vad handlar då denna artikel om?
Ja, den ställer frågan om det finns skillnader mellan män och kvinnor och ger en mängd förslag på vart man skulle kunna vända sig för att fråga.
Men läs den! Den är lite rolig också…

Den nämner även att det kanske skulle kunna vara möjligt att vända sig till Bibeln med detta spörsmål.

Vad tror du om det?