Opinionskristendom

Vad är modernism för något?
Inte så modernt, faktiskt: man brukar räkna med att ‘Det Moderna’ tar sin början på 1650-talet med den franske filosofen René Descartes (Cartesius), han som myntade uttrycket cogito, ergo sum ‘jag tänker, alltså existerar jag’.
Man brukar kalla denna filosofiska riktning ‘rationalism’, därför att den tar sin utgångspunkt i förnuftet eller tänkandet (Lat. ratio). Människans förnuft ansågs vara den yttersta källan till vetande, och inte, som varit fallet under Medeltiden, tanken på Gud och uppenbarelsen om honom i Bibeln: om något i den stred mot förnuftet, så förkastade man det, grovt uttryckt.
Man kan kanske också tillägga, att en annan filosofisk riktning ’empirismen’, där (sinnes-)erfarenheten betonas, med företrädare som engelsmannen John Locke, slutet av 1600-talet, också tillhör ‘Det Moderna’, fast på ett lite annat sätt.
Eftersom de vetenskapliga, upprepbara experimenten får sitt genombrott med empirismen som bas är det kanske lättare att se detta som ‘Modernt’, eller åtminstone att vi känner oss mer hemma med det. I sin strikta utformning är empirismen inte lika kategorisk som rationalismen, eftersom empirismen arbetar med hypoteser och teorier: den kan aldrig slå fast något lika säkert som rationalismen menade sig kunna.

Men står det inte ‘Opinionskristendom’ som rubrik?
Lugn, det kommer.

Ett annat ord som vi kanske hör oftare (ja, vem hör för övrigt ordet ‘Modernism’ någonsin nuförtiden?) är Post-modernism.
Det hörs ju på ordet att det har med ‘Modernism’ att göra, och det har det. Post-modernism betyder förstås ‘Efter-modernism’ och med det avses det som kommer efter ‘Modernismen’.
Så vad innebär då ‘Post-modernism’, och när började den?
Den senare frågan är lite lättare att svara på: man brukar räkna med 1950-talet och framåt; det filsosofiska tänkandet efter Andra Världskriget, alltså.
Eller, egentligen inte det filosofiska tänkandet, utan snarare en sorts reaktion på ‘modernismens’ försnävande effekt inom en mängd (ja alla) konstarter, och där man (fortfarande) debatterar vilka de filosofiska konsekvenserna, och därmed innebörden, är av denna revolt.
Skall man sätta namn på företrädare, så brukar Martin Heidegger, Jacques Derrida, Michel Foucault och Jean-Fracois Lyotard framhållas.
Post-modernismen är en knippe utgångspunkter, som har det gemensamt att ‘Människan roll’ återinförs som en komponent, alltså inte bara hennes tänkande (rationalismen) eller erfarenheter (empirismen).
Det innebär, att Post-modernismen kan ta sig (och har tagit sig) många olika uttryck, de flesta av dem troligen negativa ur kristen synpunkt, även om potentialen för positiv tolkning finns där, och har uppmärksammats.

Nej, nu tror jag det är dags för ‘Opinionskristendom’!:

En av de negativa konsekvenserna med Post-modernismens världsbild, är att (förståelsen av) tillvaron relativiserats. (Inom såväl rationalism som empirism fanns ett sökande efter och en tro på den Enda sanningen om tillvaron.)
Till exempel, och det är nu vi börjar närma oss temat för denna blogg, så är den bild av mig jag vill framhålla vad som räknas (märk att jag inte skriver ‘den sanna bilden’).
Alltså blir medier (tv, radio, tidningar, internets alla funktioner) så viktiga, och tänk då på att bildmedierna, om man undantar stumfilmen, får verklig betydelse först på sent, eller mycket sent, 1900-tal. Vi lever alltså i en historiskt sett MYCKET unik tid – det behöver man inte vara eskatologiskt (tanken på de yttersta tingen, särskilt Jesu andra ankomst) orienterad för att inse.

Läget är alltså bäddat för att även kristendomen skall bli (= uppfattas som) den bild man framställer av den, och för att ta det hela ett steg längre, och det är det som är rubriken för denna blogg: att de uppfattningar, opinioner, som kan framföras i kristendomens namn, blir vad kristendomen är (= uppfattas som, i Post-modernt tänkande; och det är i det ljumma kulturvattnet vi alla, medvetet eller inte, idag simmar).

Det riktigt luriga är förstås nu, att denna bild inte behöver ha något anspråk på sanning, om att ens vara ‘den sanna bilden’, eftersom alla förutsättningar är (hävdas vara) relativa: “det här är sant för mig.”
Snarare blir det så, att den bild som får mest genomslag får mest genomslag (det där senaste var ett försök att på ett post-modernistiskt sätt uttrycka det hela – jag sade egentligen ingenting; ‘pragmatiskt’ så det förslår…).

Jag tycker det finns anledning att höja ett varnande finger här.
Ju längre ut på opinionernas, uppfattningarnas, allt tunnare gren man tar sig, desto tunnare blir den, och allt mindre bär den.

Kristendom är Evangeliet om Jesus Kristus, och inte vad kristna människor Tycker i olika frågor.

1 thought on “Opinionskristendom

  1. Intressant och sant! Detta med att leva i världen men inte av den blir svårare när saker och ting relativiseras. Kanske är detta något som slår igenom i predikningar som inte längre proklamerar i samma utsräckning utan snarare resonerar…

Leave a Reply

Your email address will not be published.