Tiggares ögon

För en del år sedan reste jag mycket. Jag hade familjen i England och pendlade till Holland.
När man sitter på flygplatser börjar man reflektera över annorlunda ting, som t.ex. hur bromsmekanismen på bagagekärror återspeglar nationalkaraktären: i Sverige har vi ju ‘broms’ som utgångsläge; man måste trycka in handtaget för att kärran skall kunna rulla, men det finns länder där friläget är utgångsläget.
Man kan reflektera över flygvärdinnor från olika länder också: amerikanska är mest avslappnade, och behandlar resenärer som jämlikar, det är i alla fall min upplevelse. “I dag betjänar jag dig med en kopp kaffe, i morgon betjänar du mig genom att laga mina tänder.” Ingen servilitet, inga krusiduller, ingen underlägsenhet. Amerikansk servicepersonal utstrålar i allmänhet stolthet: att betjäna andra skall göras så bra som bara möjligt.

Brukar du se in i de bulgariska eller rumänska tiggarnas ögon? Det gör jag alltid. Hejar på dem också, försöker prata med dem, fast de bara kan “Hej, hej!”
Ibland ger jag något, oftast inte. Och varför?
Det handlar om skillnaden mellan amerikanska flygvärdinnors ögon och bulgariska/rumänska tiggares ögon: om stolthet och … ja, vad?
Tomhet? Nej, något mer.
Att tiggeriet är väl organiserat framgår av det enkla faktum att det aldrig är trängsel om platsen och ynnesten, som hos de gamla gummorna utanför ortodoxa katedralen i Tallinn där de hastar fram i spontan och oordnad flock.
Alltså kan man se tiggeriet som en bransch, som en affärsidé, och måste då betraktas som sådan. Nej, jag är inte hjärtlös, men jag träffade tiggare i andra länder innan de kom till Sverige, och fick, liksom så många andra, stålsätta mig för att inte GE ALLA: nöden var ju så stor och om jag så gav bort allt jag ägde, så skulle jag ändå ha mer än de, i kraft av att vara svensk.

Så vad finns då i tiggares ögon?
Vad ligger i affärsidén? Vilken vara eller tjänst erbjuds? Här är det intressant att tänka på att man kan gå in i vilken affär som helst och tala med personalen och göra överväganden om man skall köpa varan/tjänsten. Men kanske inte köper något, och det är OK.
Tiggare erbjuder ingenting. De erbjuder mig inte ens möjligheten att hjälpa dem till ett annat liv, ett liv med värdighet och självkänsla, utan i själva det organiserade tiggeriet ligger att det skall förbli så: de skall sitta där och se in i mina ögon, och jag in i deras och jag skall för alltid inte möta en människa som bejakat sitt värde, utan någon som hela tiden förnekar det och gör sig så ynklig som bara möjligt. Är detta ett liv?
Unnar jag mina medmänniskor ett sådant liv, en sådan hålögd framtid?

Och de som permanentar tiggarnas situation genom att ordna med bostad och mat så att de kan fortsätta tigga: hur långt tänker de, och vad har de för människosyn?
“Silver eller guld har jag inte” sade Petrus, grep den lame tiggaren vid handen och reste i Jesus’ namn upp honom till ett annat liv.
Hur skulle det kunna ske idag i Sverige?
(Gud välsigne alla invandrare.)

Leave a Reply

Your email address will not be published.