Dags för någonting positivt om karismatiken!

Varför inte tala om tungotal? Så, vad är det?
Jag tror det finns två uppfattningar om tungotalet bland dem som tar det seriöst (de som inte gör det brukar använda någon sorts kvasi-vetenskaplig term: ‘glossolalia’ — det är väl för att visa att de inte ens vill befatta sig med ordet ‘tungotal’).

Men vad är det då?
Jag tillhör den skolan som ser två kategorier tungotal: dels ett bönespråk för personligt bruk, dels ett offentligt tungotal som antingen skall uttydas (innehållet förklaras på ett begripligt språk), eller där tungotalaren talar ett verkligt språk som han/hon själv inte förstår, men som förstås av åhörarna (som på Pingstdagen i Jerusalem).
Jag är medveten om att detta är ett sätt att tolka detta med tungotal, och att det finns invändningar mot det, liksom förstås mot den andra skolans uppfattning, att allt tungotal är av den andra varianten (men att det även kan användas för personligt bruk). Paulus ställer ju den retoriska frågan (som alltså skall besvaras med ett ‘Nej’): “talar alla tungor?” i sammanhanget när han i 1 Korintherbrevet nämner olika möjliga andliga gåvor (‘karismer’).

Så varför tror jag att det finns ett personligt bönespråk (som jag då tror alla kan få uppleva och använda sig av) – till skillnad från ‘att tala med tungor’ som tydligen inte alla gör?
Jag får väl bekänna att det mycket är beroende på personlig erfarenhet (och som teologisk exeget är jag pinsamt medveten om att detta är en ytterst bräcklig grund att bygga ett bibelargument på — men å andra sidan avvisar många tungotalandet helt och hållet av personliga negativa erfarenheter, så det kanske står 1-1 här).

Jag har talat i tungor, dvs i mitt allra innersta väsen, min ande, vänt mig till Gud i bön, förbön, tacksägelse, lovprisning och tillbedjan under flera decennier; kanske inte dagligen men näst intill, och gjort det på språk (som jag som lingvist kan igenkänna strukturen av som språk) och med ord som jag inte förstår, men som löst upp knutar, givit nya idéer, stillat oro, givit glädje och tillfört mig så mycket annat positivt, att jag bara inte kan tänka mig det kristna livet utan den oumbärliga hjälp och VÄLSIGNELSE detta givit mig.
Så varför skulle jag inte önska andra kristna samma omedelbara hjälp?!

Jag späckar inte detta inlägg med bibelcitat; de som är insatta vet ändå sammanhangen och argumenten; de som inte är det blir ändå inte hjälpta — för ingen, det vill jag hävda, kan påstå något Definitivt i denna fråga.
Kanske återkommer jag till den.
Troligen gör jag det, för det handlar i grunden om Den Helige Ande, och hur Han som sänd Hjälpare behöver få hjälpa oss. Det handlar i grunden om att inse sin hjälplöshet.
Välsignade Helige Ande, Kom!

Om vi tittar närmare på Petrus’ bekännelse vid Caesarea Filippi (Matt 16, Mark 8) så är det väl bekant att den romersk-katolska kyrkan tror att den grund Jesus skall bygga sin församling på är påven.
Det finns många skäl till varför jag inte tror det är så.

Men jag tror heller inte på den rent protestantiska uppfattningen, att det är själva bekännelsen (=läran) som Jesus skall bygga sin församling på.

Jag tror det är något mycket mer okontrollerbart, och jag tror man måste läsa texten i sitt sammanhang:
Petrus bekänner Jesus vara Messias (och enligt Matteus evangelium även att Han är den Levande Gudens Son).
Jesus säger att han är salig, därför att ‘kött och blod’ (=mänskliga resurser) inte uppenbarat detta utan Fadern i himlen, och på denna grund (som allom bekant har Grekiska grundtexten olika ord: ‘Petros’ och ‘petra’), dvs att Fadern genom Anden uppenbarar för en människa vem Jesus är, skall Jesus bygga sin församling.

Alltså: människor är inblandade (men inte bara påven) och läran är inblandad (men inte bara en renlärig teori), utan just den okontrollerbara (från människors sida) relationen att en människa får sig uppenbarat sanningen från Gud.
På denna relation skall Jesus bygga sin församling.
Just därför att ingen kan kontrollera eller manipulera eller ‘teoretisifiera’, så kommer dödsrikets portar inte åt den.

Men, som vi ser av fortsättningen i såväl Matteus som Markus, så förstår Petrus (som representant för oss alla, antar jag) inte Messias roll i försoningslidandet; inte förrän efter Påsk och Pingst, och jag tror inte ens då utan den Helige Andes hjälp.

Dessutom: detta att ha Jesus som Messias och Guds Son uppenbarat för sig innebär inte ett svävande i ‘uppenbarelserus’, utan en korsvandring i Jesus’ efterföljd, som fortsättningen i Matteus 16 och Markus 8 visar: ett lärjungaskap, alltså.
Evangeliet innebär därmed en ständig befrielse från det negativa, synden.
På det sättet bygger Jesus sin församling.

Vad är Evangeliet? Ja, det är förstås berättelsen om Jesus.
Jo, men varför finns det fyra (4) evangelier och hur förhåller sig dessa till Evangeliet?

För det första är jag väldigt glad för att vi har fyra evangelier och inte ett. Varför då?
Jo, därför att om det bara funnes ett, skulle detta Evangelium lyftas till skyarna ungefär som sker med Koranen: den skulle få ofelbarhetsstatus.
Jamen är inte Bibeln ofelbar?
Jodå, och jag är inte ute efter att kritisera den; jag tror på den.

Men tänk efter, och tag exemplet med Petrus’ bekännelse av Jesus som “Messias, den levande Gudens Son,” i Matteus 16, det ställe man oftast läser från!
Hur återges det i Markus evangelium, kap 8? Jo där återger Markus bara: “du är Messias.”
Nu är det rätt vedertaget, att Markus (som ger en glimt av sig själv som ynglingen i Gethsemane som smiter ur sina kläder, och som antagligen är Johannes Markus i Apg, m.m.) hade aposteln Petrus som främsta uppgiftslämnare.
Hur skall man då tänka? Att Petrus ville att Markus bara skulle skriva “Messias” fastän han sagt mera just då? Som vi ser av fortsättningen i Markus 8 blir Jesus tvungen att kraftigt tillrättavisa Petrus som vill bevara honom för den lidande Messias uppgift.

Jag tror ingen riktigt kan ge en färdig förklaring på detta och andra skillnader mellan evangelierna.
Och det tycker jag är bra!

Till att börja med finns det en Litterär dimension på evangelierna: man kan berätta samma sak på olika sätt.
Och till att fortsätta med finns det ingen känd genre ‘texttyp’ som liknar evangelierna, kanske helt enkelt för att de berättar något fullständigt enastående.
Samt till att sluta med: vårt umgänge med Bibeln bör karaktäriseras av vårt umgänge med Gud: vi blir aldrig färdiga med den; kommer aldrig att förstå den fullt ut; aldrig ha den ‘som i en liten ask.’
Precis som i vårt förhållande med Gud.

Bara det är evangelium i sig!

Jag har skrivit om karsmatik på ett kringgående och lite varnande sätt: att karismatik i grunden handlar om vårt behov av hjälp; att detta beroende består även efter att vi fått aldrig så mycket av Anden; att god karismatik bekänner Inkarnationen (Kristus kommen i mänsklig gestalt) och Försoningen (det ställföreträdande lidandet).

Kanske behövs det även en femte varning: karismatik handlar inte om rättfärdiggörelse: den som talar i tungor är inte mer rättfärdig än den som inte gör det.

Det har funnits (i populärteologin) en sorts ‘upplevelse-treenighet’ inom Pingströrelsen: ‘frälst-döpt-andedöpt’ som fungerat som nästintill en ersättning för rättfärdiggörelse genom tro: kunde man bara ‘bocka av’ dessa ‘checkpoints’ så var man ‘klar’ och behövde inget mer (och fick fariséism och självgodhet på köpet).

Jag fortsätter undersöka vad jag själv menar med orden Evangelisk, Karismatisk och Lärjungaskapande.
Vet jag inte det?
Jo, ungefär, men innan man sagt eller skrivit vad man menar, så är det mesta lite diffust för en själv.
Det är i alla fall min erfarenhet, och jag tror den delas av flera.
Först när man givit ord åt tankar går det att gå runt dem och titta på dem, särskilt om andra också gör det, dvs om det blir ett samtal. (Jag är inte folkhögskollärare för inte.)

I inlägget tidigare, Evangelisk 1, utlovade jag en jämförelse mellan Evangelisk och Evangelikal.
Distinktionen är svår; detta är mitt bidrag:

å ena sidan är Evangelisk ett Svenskt uttryck och Evangelikal ett Engelskt.
Evangelisk heter helt enkelt Evangelical på Engelska (ordet Evangelic eller motsvarande finns inte, såvitt jag vet).

Nu skulle man kunna tro att Evangelical (på Engelska) står i motsatsförhållande till Sacramentalist (ord definieras ju ofta genom sina motsatser, eller vad de inte betyder). Men det är inte så enkelt, för den starkaste delen av The Evangelical Movement i t.ex. England finns inom den Anglikanska kyrkan, som ju är ‘sakramentell’ i en mening (även om Anglikanska kyrkan tillåter – till skillnad från den monolitiska Svenska Kyrkan – olika tyngpunkter och synpunkter).

Så tillbaka till den svenska situationen. Kanske kan man föreslå att ordet Evangelikal på Svenska används av dem som menar att Evangeliet bör stå i fokus, och betyda vad Nya testamentet säger att det gör, till skillnad från olika typer av andra betoningar?
Jag tror också att Evangelikal på Svenska används av dem som förutsätter ett personligt ställningstagande genom omvändelse och tro.

Varför använder jag då ordet Evangelisk? Dels därför att det är ett naturligare ord i svenska språket, men också av samma anledning som jag låter en svensk flagga vaja från vår balkong: racisterna skall inte ta vår svenska nationalsymbol från oss!
Ordet Evangelisk bör på samma sätt fyllas med gott innehåll och restaureras till vad det urspungligen betydde.

Att bli lik Jesus!

I all Hans stränghet mot fariséism och hyckleri, i all Hans kraft till att bota och hela, i Hans vishet och förståelse av Skriften, i Hans barmhärtighet och medlidande med syndare och misslyckade!

Nej, det handlar inte om att bara vara selektivt ‘snäll’ när det passar oss; så där lite lagom ‘ödmjuk’ så att man slipper ta ställning när det är inopportunt; så där ‘milt’ överseende mot alla typer av uppenbar ondska; och så där ‘kärleksfullt’ relativiserande med all typ av perversion.

Det innebär då, att vi inte klarar av att bli lärjungar av oss själva. Vi kan kanske överlåta oss till att bli det, men sedan behöver vi Hjälp av såväl Evangeliet som av Anden för att klara den vandring som ett lärjungaskap i JESUS’ efterföljd innebär, med det dagliga påtagandet av korset och den dagliga förvandlingen.

Därför tillhör Lärjungaskapande det glada budskapet, Evangeliet: vi behöver inte vara sådana som vi hittills varit. Det finns ett bättre liv.

Gud sände och sänder sin Ande för att vi behöver Den, och det behovet är permanent.
Guds Ande identifierar sig med Guds Sons människoblivande, Inkarnationen.

Det finns även något annat som är centralt i vad Den Helige Ande bejakar,
bekräftar, upplyser om och på allt sätt vill hjälpa oss att förstå:
Kristi försoning, dvs då Han på korset dog för mänsklighetens synd;
då Han betalade priset för vår frihet; då Han ställföreträdande led i vårt ställe;
då Han tog vår skuld på sig; då Han blev Guds utlovade offerlamm.

Detta är traditionell kristen förkunnelse.
Liksom så mycket annat i central kristendom ifrågasätts det.
Att så skulle ske hände redan i nytestamentlig tid, och upprepar sig även idag med små variationer (men betydelsefulla nog för att sambandsmönstret inte skall vara tydligt):
Aposteln Petrus skriver i sitt andra brev, 2:1 (FB):

Men det fanns också falska profeter bland folket,
liksom det bland er kommer att finnas falska lärare
som smyger in förödande läror.
De skall till och med förneka den Herre som friköpt dem
och drar så plötsligt fördärv över sig.

“Förneka den Herre som friköpt dem.”

Herren Jesus kan inte löskopplas från det verk Han utfört (och kom för att utföra). Det är i Hans ställföreträdande, sonande lidande Hans största storhet består. Det är därför Han kommer att ha rätt att döma världen. Det är därför alla knän kommer att böjas inför Honom, och allas tungor (tvingas) bekänna att Han är Herren.

När Försoningen förnekas, flyr Den Helige Ande och andra andemakter tar vid och tar över i sitt bedrägliga spel.
Om inte Kristi Försoning förkunnas och bekänns skall du akta dig för ett sådant sammanhang.
Men ‘pröva andarna’!
Förnekelsen är aldrig ‘rakt på’. Det är djävulen för smart (och för feg) för att göra. Alltså sker förnekelsen genom diverse svammel (liksom är fallet i förnekelsen av Inkarnationen) som bär namn om sig att vara en ‘djupare insikt’, eller en ‘samtidsorienterad förståelse’ eller något i den stilen.
Akta dig!

Inkarnationen och Försoningen: de två prövostenarna för sann och god Karismatik.

När vi etablerat vårt grundläggande och förblivande behov av Hjälp för att förstå andliga ting, så kanske det är dags att titta på vad detta med ‘andliga ting’ kan vara för något.
Finns det andar? Finns det väsen utan mänskliga kroppar, men som är verkliga, med intelligens och vilja och känslor?

Det är nog bara i Västvärlden som man behöver ställa den frågan (och få ett höjt ögonbryn eller en fnysning som ‘Nej, naturligtvis inte’ till svar).
Det finns andliga väsen.

Goda andliga väsen kallas änglar, och är utsända till hjälp och skydd för dem som håller på att bli slutfrälsta.
Onda andliga väsen kallas onda andar eller ‘demoner’ och är också högst påtagliga. Paulus undervisar i Efesierbrevet kap 6 som att de finns i olika klasser. Det otäcka med dem är att de är sin herre (satan, djävulen) lik. Deras känsloliv är inriktat på onska. De älskar att såra och göra illa, att förgöra och förstöra. Deras vilja är inriktad på att göra det onda. De vill inget hellre. De är intelligenta; mycket smartare än vi människor. Vi kan inte matcha dem i intelligens. Och den använder de till att kamuflera sig och att förvilla; inget öppet stridande här! Infiltrering och förklädnad: “som ljusets änglar,” säger Bibeln.

Vilken hemsk (och sann) bild! Vad göra?
Det enda raka är att inte ha något alls med dem att göra, dvs: att inte rikta sig till någon typ av andlighet som inte har med Den Helige Ande att göra (som t.ex. att rikta sig till avlidna i böner eller seanser; ett favoritområde för den onda andevärlden att infiltrera, beblanda sig med och förskapa sig inom: helgondyrkan är farlig av det skälet).

Och hur vet man att man har med Den Helige Ande att göra?
Enkelt:
“Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud.” 1 Joh 4:2 (Sammanhanget gör min poäng bara starkare.)

Inkarnationen, således. Att Gud blev människa i Jesus.
Det är det ena kännetecknet på god andlighet. Det finns ett till.

I inlägget Karismatisk 1 argumenterade jag för att ordet Karismatisk bör förstås utifrån vår grundläggande oförmåga att förstå andliga ting: Jesus sände därför en Hjälpare.

Jag vill nu fortsätta att argumentera för att vår hjälplöshet består, och att vi konstant har ett behov av hjälp av Den Helige Ande.
Varför då?
Jo, därför att i en del ‘karismatiska kretsar’ blir man så överväldigad av kraften i Den Helige Ande, och den förvandling det innebär, att man glömmer bort sitt beroende: man ‘har Anden’.
Det, menar jag är ett stort felgrepp, ett tankemisstag.
Man kan inte ‘ha’ Gud.
Tanken är inte att vi skulle få Hjälparen och sedan sluta vara beroende därför att vi ‘har’ Honom.
Det är en grav missuppfattning, som jag tror har sin rot i en misstolkning av Romarbrevet 7, där Paulus beskriver hur han själv kommer till korta: “det goda jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Det förpassas ofta i dessa sammanhang till den förkristna erfarenheten, medan livet med Jesus bara är fyllt av ‘Seger’. Romarbrevet kap 7 beskriver emellertid den kristnes normala erfarenhet av svaghet och tillkortakommanden, låt vara i allt subtilare form ju mer Kristuslivet får ta gestalt i honom/henne: vi blir aldrig fullkomliga här på jorden, däremot alltmer varse vår dubbelhet och benägenhet till synd: ord, tankar, handlingar, underlåtenheter.

Så: min andra punkt med vad jag menar med Karismatisk är att vi förblir hjälplösa i oss själva, även sedan vi tagit emot Anden.

Våra alltmer förvandlade liv kan nämligen aldrig bli grunden för vår rättfärdighet (vilket lätt händer: det är bara seriöst troende som kan bli ‘fariséer), för rättfärdigheten uppenbaras i Evangeliet.

Så, Evangeliet hjälpt av Anden (karismatiken) behöver få lärjungaskapande konsekvenser i våra liv.

Det här är lite invecklat, för djupast sett är det Kristi liv som skall ta gestalt i oss, men likväl är vi ansvariga personligheter med alldeles egen identitet (som inte utplånas utan stärks av att vara kristen).
Till denna identitet hör den gudagivna fria viljan, förutan vilken sann kärlek inte vore möjlig, varken mot Gud eller andra människor. Robotar älskar inte. De bara gör vad de är programmerade till.

Och ändå faller sig kärlek inte alltid naturlig för oss människor, dvs kärlek sådan den definieras av Gud.
Det är därför förmaningar/uppmuntran behövs.
Se på breven i Nya testamentet: andra halvan av varje brev innehåller ofta just detta – med undervisningen som bas: “Ni är nu ljus i Herren. Vandra då såsom ljusets barn.” (Efesierbrevet)

I denna anda försöker sig denna blogg på att framställa ‘bibelförankrade tankar över företeelser’ i en tid där både jag själv som skrivare och du som läsare ingår.
Företeelserna i denna tid är ‘ur led’ inte minst i ‘kristna sammanhang’ (hur kan förresten ett sammanhang vara kristet? – det är väl bara människor som kan vara kristna!; kanske skall vi skriva ‘kristliga’ istället?); ja, så skrev jag i ‘programförklaringen’ när jag startade denna blogg, och den är jag fortfarande nöjd med.

Nöjd i den meningen alltså, att den är ett utlopp för dess lärjungaskapende syfte.

(Men skall man kategorisera Lärjungaskapande som ‘Evangeliet’ eller som ‘Moral & Etik’? Jag chansar, intuitivt, på det första.)