Varför förmanas det inte: Svaret?

För några blogginlägg sedan ställde jag frågan: varför förmanas det inte?

I en bok jag nyligen läst, Vägen och vandringen (2004) av Sven Nilsson, läser jag följande:

“Idag förväntar sig gudstjänstfolket att bli bekräftade i det liv man lever, att bli uppmuntrade och tröstade. De flesta har ännu inte fått sin trygghet i Gud på grund av rättfärdiggörelsen genom tron. Därför kan man inte ta emot en förmanande, tillrättavisande eller korrigerande förkunnelse – vilket är Ordets funktion – utan att man känner sig värdelös och fördömd. Många Ordets förkunnare löser detta problem genom att stanna vid en själavårdande och bekräftande predikostil, som blir mer terapi för själen än en hjälp för andlig tillväxt och mognad.” (s. 136)

Jag finner detta en oväntad men intressant och trovärdig förklaring.
Samtidigt är den förstås skrämmande, att kyrkfolk och frikyrkomedlemmar inte har sin trygghet i Kristi ställföreträdande försoning som gör att Hans rättfärdighet tillräknas oss när vi kommit till tro på Honom.

För vad annars skulle kristendom kunna vara?

Leave a Reply

Your email address will not be published.