Jag tror de gör det.

Det finns idag en påtaglig irritation över tiggare i Sverige: en vän väntade i en knapp timme på Göteborgs station och fick under den tiden 15 tiggarmuggar uppkörda i ansiktet på sig. Det är dock undantaget som bekräftar regeln: att tiggeriet är en organiserad industri; ingen trängsel, utan en tiggare på varje plats. Hur kan det annars komma sig att det är så väldigt välordnat?

Men är det inte synd om tiggare? Döm själv: en ansvarig person i en välrenommerad biståndsorganisation berättade, att man skapar arbetstillfällen i Rumänien och Bulgarien men att de man söker hjälpa på detta sätt hellre åker till Sveige och tigger.

Jag tror kort sagt att tiggarna saboterar medkänslan i Sverige för dem som verkligen behöver hjälp: flyktingarna från krigets Syrien, bl.a.

Men är detta och jag nu inte bara en förtäckt främlingsfientlighet, ja, racism? Drömmer inte också jag om ett svenskt Sverige?
Den båten gick för länge sedan, om den för övrigt någonsin hade varit något att ha. I Sverige har levande foster dödats med ett antal av 30.000 om året i 40 år; det lär motsvara en befolkningstillväxt på c:a 3 miljoner om man räknar barn av dessa ofödda. Vi har, och kommer att ha, ett inflöde av människor från andra kulturer i storleksordningen 100.000 om året för överskådlig framtid. Det är fakta som vi bara har att förhålla oss till.

Jag tycker om människor från andra kulturer. Jag har levat i andra länder och berikats. För mig är det snarast en fråga om vilket samhälle vi gemensamt skall ha: tiggeriet är ingen människovärdig långsiktig sysselsättning; jag unnar dessa rumäner och bulgarer något bättre.

Framför allt är jag orolig över vad tiggeriet redan på rätt kort sikt kommer att göra med medkänslan.