I flera bloggar, t.ex. “Hur bygger Kristus Sin församling, 2015-09-02,” har jag velat visa på den teologiska grundvalen för att vara ekumen.
Den grundvalen är samma som grundvalen för Kyrkan/Församlingen som Kristi Kropp: att den Helige Ande uppenbarar vem Jesus är för en människa, så att hon tror på Honom som Guds Son, Frälsare och Herre (Matt 16:16-18).
Var och en som tror på denne Jesus är min broder och syster.

Jag vill här lyfta fram några artiklar som ur liknande ekumeniskt perspektiv ställer sig frågande till konvertering till Romersk-Katolska Kyrkan (RKK); och ja, jag tänker främst på Ulf och Birgitta Ekmans och deras nutida propagering.

Först Peter Halldorfs ifrågasättande av Stiftelsen Bergets beslut att i stället för att vara en ekumenisk institution, nu inbart vill tillhöra RKK, “Berget går inte ekumenikens väg, 2015-09-25.” Peters projekt på Bjärka Säby – om detta nu undgått någon – är i grunden ett ekumeniskt projekt. Jag kan förstå hans sorg över utvecklingen, som alltså hindrar ekumenik.
I artikeln “Vägen till enhet är inte att vi konverterar till varandras kyrkor, Dagen 2015-04-19” riktade sig Peter direkt till Ekmans konvertering: den hindrar ekumenik.

Sedan Sven Nilsson, som länge framstått som en väckelsens ekumen, se till exempel hans ytterst läsvärda Vägen och vandringen. Mitt liv med Gud och svensk kristenhet, (Livets Ords förlag). Här finns en gigantisk vision om ett Andens samlande av alla Jesustroende, oberoende av samfundstillhörigheter (och helst utan sådana, om nu detta vore möjligt). Sedan jag först nyligen hört Sven och läst denna bok från 2002, har jag starkt undrat hur han ser på den fortsatta utvecklingen. Svaret finns i Världen idag-artikeln “Ett steg tillbaka för enheten, 2015-11-06,” där han kommenterar Ekmans konvertering, åter ur ett ekumeniskt perspektiv.

På ett lokalt, ja relationellt plan (där ju Kristi Kyrka manifesteras) framstår så Ulf Ekmans behandling av nära medarbetare som problematisk, fortfarande ur ett ekumeniskt perspektiv.
Anders Gerdmar, som väl måste betraktas som Livets Ords främste teolog, intervjuas i Världen Idag-artikeln “Ekmans ändrade bibelsyn är största frågan, 2015-11-06.” Det framgår, att han inget visste om en utveckling som skall ha pågått under en tioårsperiod.
Anders är av förståeliga skäl hovsamt återhållsam i sitt ifrågasättande av Ekmans utveckling, men mellan raderna träder frågan fram: var finns den transparanta, icke-manipulerande Gemenskapen mitt i allt detta?
Jag ser den inte, och det ger ur ekumeniskt perspektiv ingen väldoft. Det luktar snarare illa.

Förut var det bara Livets Ord som gällde. Nu bara Romersk-Katolska Kyrkan.

Den attityden är inte ett gott ekumeniskt vittnesbörd.

Finns det då en väg framåt för Andens ekumenik? Svaret tycker jag mig skönja i en artikel av Sven Nilsson i Hemmets vän “Andens enhet kan inte skapas formellt, 2014-03-20” (kort efter Ekmans konvertering).
Här tycker jag Vägen framåt anvisas, för oss att vandra.

Vi hänvisas till Honom som är Vägen och till vårt beroende av Anden för att kunna leva i relation med Gud och varandra.

I kväll, fredag, gästas Fredrik Skavlan av Denis Mukwege, legendarisk läkare på Panzisjukhuset i södra utkanten av Syd-Kiviprovinsens huvudstad Bukavu, dvs i östra Kongo.
(Och för dig som inte har möjlighet i kväll, kan du alltid se programmet senare, på SVT-Play. Gör det!)

Mukwege gör ett arbete värt all uppskattning och stöd.
På min webbplats har jag en sida dedicerad till situationen i DR Kongo (Kongo-Kinshasa, Zaire): Vad händer i andras liv? Bed för DR Kongo!, som placerar in Mukwege i ett sammanhang.

Där finns länkar till både det ena och andra.
Främst vill jag nog fästa uppmärksamheten på den litteratur jag omnämner; för mig har den givit mer ljus över Kongo än all nyhetsrapportering, alltifrån Joseph Conrads ikoniska Mörkrets hjärta till Jason Stearns samtidsskildring Dancing in the Glory of Monsters.
Visste du förresten att Sherlock Holmes-författaren Sir Arthur Conan Doyle var en engagerad aktivist för att rätta till de koloniala övergreppen?
Läs på min webbplats så får du veta mer!

Min slutsats är en: låt oss bedja för Kongo och dess folk!

Jag har lite svårt att navigera i tidningens DAGEN nya nätversion, eller så är det så att Jonatan Sverkers föredömliga reportage “De utstötta i Svenska kyrkan,” 2014-10-03, inte finns med där, utan endast i eDagen och papperstidningen.
Vilket som.

Sverker skriver i alla händelser ett viktigt dokument om hur svårt det är för teologiskt konservativa grupper att göra sig gällande inom Svenska kyrkan. Han gör det med insikt; inkännande och substansfyllt.

Det som emellertid fått mig att tänka vidare är inte ‘hur synd det är om dessa och hur lågt i tak det är i SvK’, utan snarare hur svårt det verkar vara för dessa marginaliserade grupper att nå varandra. (Och jag skriver detta i stark sympati med dem.)
Det verkar vara som att man inte ömsat skinn själva och lyckats kränga av sig Gustav Vasa-manteln av statskyrklig enhetlighet: man verkar inte kunna acceptera varandras, i sammanhanget mikroskopiskt små olikheter. Det verkar som att den teologiska renlärigheten skall ut i varenda kapillär av kyrkans blodsystem.
Enhetlighetens förbannelse!

Men problemet stannar inte där. Vi som, fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan eller inte, har vår huvudsakliga församlingshemvist inom frikyrkligheten, har ingen anledning att ruska på huvudet åt de hunsade hög- gammel- eller lågkyrkliga inom SvK för deras brist på vidsyn, även om de strukturella likheterna inte är många.

Som kristenhet har vi istället ett gemensamt problem: den trånande längtan tillbaka till en kristen enhetlig kultur i samhället: utantillpsalmversar, kristendomsämnets bevarande, bön i skolan (eller är det bara vi som är över 50 som överhuvudtaget minns att det kampanjades för sådant en gång i tiden?). Och kan vi inte gå lagstiftningsvägen, vilken verkar väl lång och svårt nu när sossarna skall ta bort vårdnadsbidraget, så kan man alltid hoppas på och be för en Mäktig Väckelse som gör att alla frivilligt går med på ett Cromwellskt samhälle!

Låt oss gärna bedja, men undertiden?
Bör inte vi kristna kunna ta oss samman och inse att endast ett liberalt samhälle är det rimliga; ett samhälle där mänskliga fri- och rättigheter försvaras, och göra det innan vi måste göra det enbart i egen sak?

Det måste innebära att försvara andras rätt att ha värderingar och ståndpunkter jag själv anser vara förkastliga.

Jag tror det kan vara ett sätt att börja: där ute i vårt förhållande till samhället, för att bryta ‘enhetlighetens förbannelse’, denna farsot som kvävt Sverige och kanske hade sin upprinnelse i Gustav Vasas centralism.
Kristendomen blir ju tyvärr ofta lik det samhälle i vilket den verkar, mitt i all vår önskan att det borde vara tvärtom.

Kanske är det genom att positionsbestämma oss mot samhället ‘världen’, och ha någon rimlig uppfattning om hur det bör fungera, som vi kristna också kan finna vår rätta plats visavi varandra?

Om man läser Peter Halldorfs högframlyfta artikel  “Gå korsets väg i ekumeniken” (Dagen 2014-04-17) så slås man av dess absolut totalitära anspråk: “Sådan är korsets väg, och någon annan väg finns inte om de splittrade kyrkorna ska kunna enas.”
I ingressen har dessutom påmints om att “bakom alltför självsäkra omdömen framträder ett psykologiskt fenomen som Tomas Tranströmer satt ord på: ‘Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.  Han vet det inte.'”  Men detta gäller förstås inte Peter Halldorf själv.

Kanske har han rätt, för övrigt, om hur kyrkorna skall kunna enas: att alla skall inta andra positioner än sin egen; det vill säga (för allt tal och all text skall tydas i ett livssammanhang, och vi är säkerligen inte ämnade att hamna i tolkningsmässig relativism): då skall det bli uppenbart att endast de ortodoxa kyrkorna och den romerskt-katolska har en syn på brödsbrytelsen; dvs nattvarden, dvs den romersk-katolska mässan, dvs den ortodoxa eukaristin, enkannerligen i dess ursprungliga koptiska form och innehåll, som är den rätta.   Ur dess mystik uppstår antagligen ett lika mystiskt och motsägelsefullt språk som det Peter Halldorf använder.
Antingen får man begapa det, eller så gör man det inte.

Men låt oss återvända till själva ämnet: de kristnas enhet, det som kallas ‘ekumenik’!
För det första kan vi konstatera, att denna Andens enhet redan finns mellan Guds barn, de som tror på Jesus.  Vi uppmanas bevara den genom fridens band.
(Att sedan kyrkohierarkierna har problem med varandras anspråk ligger på en annan, och inte helt verklighetsangelägen, nivå.)
Om vi då läser Johannes 17, så framstår ett tema mycket tydligt (om inte av andra skäl så för att det uttryckligen nämns så ofta): Guds Namn.
Namnet står för personligheten.  Guds personlighet har uppenbarats framförallt i israeliternas uttåg ur Egypten och i Jesus’ uttåg ur världen, det som han fullbordade i Jerusalem (Se Lukas 9:31 enl. NT-81/B2000)

Och slutsatsen: vår enhet ligger i vad Jesus gjorde DÅ för mänsklighetens frälsning; det som vi kan minnas vid varje brödsbrytelse, och särskilt vid Påsktiden varje år.  Men det hände EN gång och det HAR hänt.  Däri ligger vår enhet.  Och denne Frälsare är uppstånden och lever, halleluja! (Klockan har just passerat 24 till Påskdagen!)

Enheten kan knappast ligga i västkyrkliga eller östkyrkliga mässor eller eukaristier, som på ett språk bortom alla begripligheter hävdar att Kristus offras igen varje gång, och heller inte i de kyrkliga makthierarkier som krävs för att hålla igång hela denna apparat.

Var det där ovördsamt uttryckt?  Det var det inte.
Jag välkomnar varje Jesustroende patriark eller metropolit eller kardinal eller biskop eller munk eller nunna eller vanlig präst och pastor som min broder och helsyskon i tron på Kristus, trots det som jag menar vara konstigheter.

Den stora frågan är, hur jag anses av dem?  Vill de i enhetens namn också  ‘inta min position och göra den till sin’?  Eller är detta den stora hädelsen, majestätsbrottet, att inte anse sig behöva av kyrkliga ämbeten sakramentellt förmedlad nåd?
Ja, detta är verkligen oerhört, och har så alltid varit: att en människa ‘bara’ genom sinnesändring och tro skall kunna bli och vara kristen!

(Enligt min läromässiga uppfattning bör hon även låta döpa sig, för att  identifiera sig med Kristi död och uppståndelse och som en invigning till efterföljelse i liv, men detta är en troshjälpande handling – liksom bruket av brödsbrytelsen, för att ständigt minnas, och gärna med djup andlig sinnesrörelse, det centrala i tron; men jag menar inte att något av detta är frälsande; se rövaren på korset: den enda människa vi med säkerhet vet blev frälst!)

Jesus bad verkligen om enhet mellan dem som tror på honom, och inte minst att de i världen skulle bevaras från den värld de frälsts ut ifrån.
Läs gärna Johannes 17 igen!

Göran Skytte var vänster tidigare och vet vad uttrycket ‘en nyttig idiot’ stod för under kalla krigets tid.  Detta var bl.a. de fredsivrare i väst som motsatte sig alla rustningar och så ‘gjorde jobbet’ åt de totalitära “fredsälskande” diktaturerna i öst.  De var ‘nyttiga’ i propagandasyfte, men ‘idioter’ som trodde på talet om fred och samförstånd; kommunismen syftade till världsherravälde men maskerade detta.

Detta är en hård jämförelse, men Skytte var en tuff journalist och förstår metaforen: är han nu själv ‘en nyttig idiot’?

I sin gästkrönika i Dagen 2014-04-11 “Göran Skytte: Både lovsång och rökelse,” pläderar han för fred i kristna sammanhang under devisen ‘Olikhet är inte en fattigdom utan en rikedom’.  Jag skriver gärna under på det.
Men vad menar vi med uttrycket?  Och hur skulle man kunna ta reda på det?

Skytte själv har en genomgripande frälsningsupplevelse och har upplevt Guds under på mer påtagliga sätt än de flesta, och når även ut med det kristna budskapet längre än de flesta kyrkor.
Han ‘har förblivit’ i Svenska Kyrkan eftersom han lärt sig att inga fullkomliga kyrkor finns; dock är han medlem i Ekumeniska Kommuniteten på Bjärka-Säby, aktuell i dagarna.  Där upplever han såväl “lovsång som rökelse” och varm kristen gemenskap.

Han skriver:  “Jag tror inte alls vi behöver en enad och tydlig kristenhet i meningen en enda kyrka med ett enda uniformt budskap.  Däremot behöver vi mera öppenhet och respekt för att vi kristna har olika historia och teologi … Inomkristen fred är i dag den kanske snabbast växande trenden inom Kristi kyrka internationellt sett … I all enkelhet föreslår jag att vi kanske bör försöka lära oss något av detta … Vi är olika. Vi bör fortsätta att vara olika. Olikhet är inte en fattigdom utan en rikedom.”

Bra, mycket bra.  Och ändå: ‘en nyttig idiot’?

De ‘historiska kyrkorna’, med den romersk-katolska främst och andra i väst som något blekare efterapningar har nämligen totalitetanspråk, precis som diktaturerna i öst under kalla krigets tid.
I dessa kyrkor är det nämligen bara och endast  prästerskap, underställt biskopar i apostolisk succession, som kan utföra nådesförmedlande (sakramentella) handlingar som dop och nattvard (‘mässa’, ‘eukaristi’ för att prata Bjärka-Säby-språk).

Vi kristna som inte tror på detta sätt förstår inte vårt eget bästa; vi är vilseförda får i bästa fall.
På den tiden när kyrkan hade statlig makt kunde kyrkan i  Kristi kärlek söka rädda sådana som oss genom inkvisition och tortyr. (Nej, jag raljerar inte och är inte ironisk: man trodde verkligen man tjänade Gud; teologin var obevekligen sådan.)

Så: är Göran Skytte ‘en nyttig idiot’?  Jag vill inte tro det.

Men han behöver ta sig en liten, eller kanske större?, funderare över den kristna enhet han upplever: säg att han själv inte vore så strategiskt placerad som han är genom att förbli i Svenska kyrkan, utan med i något annat och mindre samfund; och med i ett annat nätverk utan den stora goodwill som Bjärka-Säby-kommuniteten har: skulle han då ha en sådan plattform för sin tjänst?  Farlig tanke.

Kanske skulle han erfara, att toleransen mot oliktänkande, sedd från ett mindre etablerat perspektiv, inte är så stor som den han nu upplever?
Kanske skulle han uppleva att detta att prisa olikheten som rikedom i ett sammanhang av prestige och makt är något annat än i en ställning av fattigdom på maktens medel?

Göran Skytte är själv ingen maktmänniska, och han har hyllat olikheten som en tillgång.  Han pläderar för öppenhet och respekt. Han menar att vi inte alls behöver en enda tydlig kyrka med uniformt budskap.

Jag hoppas och vill bedja för att Skytte får nåd att stå fast i en sådan attityd (“vi kristna har olika historia och teologi. Vi måste lära oss mer, skaffa mera kunskap, vara mera rädda om varandra”) och dessutom inte endast hylla olikheten, utan även hävda rätten till den.   Det lär komma att kosta på, som det alltid gör när man inte låter sig utnyttjas av makten, utan i stället delar underifrånperspektivet.

Jesus var aldrig någon ‘nyttig idiot’, och hans lärjungar skall inte vara det heller, utan i stället representera det annorlunda Rike som kommer.

Jonas Melin skriver en substansfylld debattartikel i Dagen idag, “Frikyrkan historiskt förankrad.”

I diskussionernas kölvatten efter broder Ulf Ekmans intentionsförklaring om konvertering till romersk katolicism är nog denna den mest  historiskt anspråksfulla och för nuet och framtiden mest konstruktiva artikeln hittills från det evangeliska lägret.

Läs den!

Och samtidigt: Gud verkar överallt där Han finner öppna hjärtan och en längtan efter sanning och mening.  Det får vi aldrig glömma.

Vad är det som gör, att inte bara i Romersk-Katolska kyrkan, utan även i protestantiska kyrkor, man definierar Kristi Kropp utifrån sakrament och ämbete?

Talade Jesus om sådant?

Om Han nu inte gjorde det, varför då tillmäta traditionen om hur det hela utvecklades så stor vikt?

Varför?

Om nu Jesus talade om den personliga relationen till Fadern, och om sig själv som Vägen, varför då dessa mellansteg av ‘förmedlad nåd’?

Om brevförfattarna i Nya testamentet visar hur tron på Jesus sätter oss i förbindelse med trosgrunden i Hans människoblivande, död, uppståndelse, himmelsfärd och förbön – varför då upphöja kyrkan som institution, dess ämbeten och sakrament till frälsningsvillkor?
Varför ens röra sig i den riktningen i teologisk och praktisk utveckling?

Varför?

Lite konstig ekvation?

Tycker jag med.

När biskop Bertil Gärtner ännu levde, skrev han i ‘Oasbladet’ (Oas-rörelsen) om sin vånda över att vara kvar i Svenska Kyrkan.
På resor runt om i världen sökte han stöd hos kyrkoledare (jag vill minnas att han nämner såväl påven Johannes Paulus II som en grekisk-ortodox patriark ) för klarhet i vilken väg han borde gå; vilka beslut han skulle ta.
Kyrkoledarnas enstämmiga och samstämmiga råd till honom var: “Förbli i ditt sammanhang.”
Biskop Bertil följde deras råd, och jag tror det varit vägledande för hela Oasrörelsens hållning.

Talade Ulf Ekman aldrig med andra kyrkoledare (inklusive de Romersk-Katolska) om sina planer; sökte han aldrig råd?

Sade de i så fall något annat till Ulf än till Bertil?  Varför i så fall?
Vad finns det ur Romersk-Katolska kyrkans synvinkel för skillnad mellan Svenska Kyrkan och Livets Ord?
Men delar ju inte nattvardsgemenskap med någon.

Varför gav man det råd man gav till biskop Bertil, om man inte gav samma till Ulf (som ju hade motsvarande ett biskopsämbete inom Livets Ord)?
Var det månne av omsorg om människorna där?

Och i så fall: varför lydde han inte?
Och om han inte lydde, skulle det då inte uppfattas som att inte ställa sig under det Romerska Ämbetet?

Nej, jag vet att två plus två inte blir trettionio.
Men jag får heller inte den här andra ekvationen att gå ihop.