‘Auschwitz,’ ‘Holocaust,’ ‘Förintelsen.’
Närmast mytiska begrepp. Fruktade, för de är ofattbara, skuldbeläggande.

Men det går att åka till Auschwitz, med RyanAir från Skavsta, eller Norwegian från Arlanda, till Polens fina gamla huvudstad Krakow.
Byn Oswiecim (‘Auschwitz’ på tyska) ligger trekvarts bussresa väster om Krakow, så det är inte svårt att ta sig dit.

‘Efter Auschwitz’ betyder för mig ‘efter att ha varit där.’
Och vad ser man?
Två läger, några kilometer från varandra: Auschwitz I, ett koncentrationsläger (det är där ‘Arbeit macht Frei’-portalen finns) och Auschwitz II även kallat Birkenau, förintelselägret.
Båda är nationella muséer, utan inträdesavgifter, men man kan förstås åka på turistbusspaket från Krakow också.

De välbyggda tegelkasernerna finns kvar, likaså de armerade betongstolpar som ännu bär upp den rostiga, förr elektrifierade, taggtråden. Galgen där lägerkommendanten, Rudolf Höss, hängdes 1947 finns där, på platsen där Gestapo verkade. Järnvägsspåren som ledde och leder in i det gigantiskt vidsträckta Birkenau finns kvar, och tegelbarackerna för kvinnor till vänster och murstocksfundamenten till träbarackerna för män till höger – när man går vägen fram emot den största av, jag tror fem gaskammaranläggningar. Resterna av dem finns kvar, likaså ‘Badhuset.’ Bland träd som måste ha stått där redan på 1940-talet finns stora fotografier uppsatta, tagna av någon SS-fotograf, på judiska barn, kvinnor och äldre män, som redan efter att de stigit ur järnvägsvagnarna avskilts för att mördas i gaskamrarna, och som nu gått med det lilla pick och pack de burit med sig, de hundra meterna hit. De skulle inom några timmar alla vara döda. Fotona var tagna på exakt samma plats.

Vad gör man när man vandrar omkring på Auschwitz I och II, i tystnad förstås? Hur tänker man?
Man tar förstås in det hela, med alla sinnen på vid gavel, och utan skydd eller reservationer, det fruktansvärda, det outsägliga.

‘Efter Auschwitz’ är såväl en personlig upplevelse som en punkt i historien, efter vilken inget blir sig likt. Det där har många sagt, men det förtjänar att upprepas.
Aldrig förr, i en världshistoria så fylld av bestialiska grymheter, har något rike tagit sig för att med industriell precision utrota ett folk, det judiska. Ja, det var även många andra grupper som mördades där, polacker, sovjetiska krigsfångar, romer och människor från andra folk, och varje enskilt människoöde är hjärtskärande, men, och för att bara tala om Auschwitz: av de uppskattningsvis minst 1,1 miljoner människor (kan någon fatta den siffran?) som mördades där, så var uppskattningsvis en miljon judar.

Hur tar man in det? Man tar in det. Man accepterar att detta har hänt. Man gör inte ens något försök att slingra sig undan. Man låter Sanningen drabba en med full kraft. Så får det vara.

Men hur hanterar man det hela?
Jag tog endast några få bilder under min vandring i Auschwitz. Det hade annars känts futtigt för mig.
Men en bild tog jag på en stor bild, uppställd mellan husblocken på Auschwitz I, på Maximilian Kolbe, som tog Franciszek Gajowniczeks plats när tio på måfå utvaldes att svältas till döds, som straff för att tre fångar flytt.
En annan bild var på resterna av avklädningsgången in mot den största gaskammaren.
En bild var på en förstorad bild från fyrtiotalet, tagen av SS, och nu uppsatt på platsen där den togs, på barn och kvinnor och äldre män, som snart skulle dödas, med träd och gaskammarrester och krematorieugnsrester i bakgrunden, och den damm där askan från de mördade hälldes, i förgrunden.
En bild var på framsidan av en bok jag köpte: på varje uppslag dels en bild till vänster när en transport människor anländer och vad som sedan händer, tagna av nazisterna, och där man alltså tvingas se från förövarnas perspektiv, och en bild, i färg, till höger tagen från exakt samma vinkel, av hur det ser ut på den platsen idag (Boken heter ‘Platsen där du står’ – The Place where you are standing). Den bilden, och bilderna i boken, utövar en enorm kraft på mig: på denna geografiska plats där jag själv stått, i en historisk tid som jag nu lever i förlängningen av, hände detta.
En bild är en annan bokframsida: i Stora Synagogans bokhandel i de gamla judiska kvarteren Kasimierz i Krakow hittade jag en bok jag blivit intresserad av när jag på flyget ned läste Wikipedias artikel om Auschwitz, den om den polske kaptenen Witold Pilecki, den ende man vet som som frivillig lät sig tillfångatas för att kunna beskriva Auschwitz inifrån i syfte att motivera de Allierade att göra slut på eländet. Rapporten han skrev 1945 i Italien, är bok, översatt till engelska från polska, med titeln The Auschwitz Volonteer: Beyond Bravery (‘Frivillig till Auschwitz: Bortom Heroism’), där han sakligt beskriver sina upplevelser under nära tre år i lägret innan han lyckades fly. Jag läser den nu. (På sid 126,127 nämner han kort händelsen med Kolbe och Gajowniczek, vilken han själv upplevde.)

Varför mitt fokus på Maximilian Kolbe och Witold Janecki?
Jag tror därför att, förutom att ta in de hemskheter som begicks, ‘Efter Auschwitz’ även handlar om hur man lever med den kunskapen. Dessa två män gjorde något, och jag tror man måste göra något.
Så vad kan jag göra?
Jag grunnar på den frågan.

Men några attityder vet jag kommer att växa fram ur mitt inre: aldrig tala med, eller umgås med, sådana som förnekar Förintelsen; frimodigare hävda att judarna har rätt till ett land, Israel, där de kan leva; att anti-Sionism är modern anti-Semitism.

Som kristen teolog ännu mer ta på allvar vad Paulus skriver i Romarbrevet 11:28, 29: ‘I fråga om evangelium är de (judarna) fiender (till Gud) för er skull, men i fråga om utkorelsen är [presens, pågående] älskade (av Gud) för fädernas (patriarkernas och Mose) skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.’
Som kristen får man nämligen inse (även om man skulle önska att det vore annorlunda), att en vital komponent inom judendomen är avvisandet av Jesus som Messias och Guds Son, men det varken kan eller får innebära något annat än vad Paulus så passionerat beskriver i Romarbrevet kap 9-11:
Det judiska folket är, och förblir, utkorat och älskat av himmelens Ende Gud.

Att bejaka detta är för mig förstärkt ‘Efter Auschwitz.’

Sten-Gunnar,

Tack för ditt svar, som jag här kommentarar:

1. Samfundsfrågan i ljuset av pingströrelsens historik som friförsamlingsrörelse.

Det fanns alltså ingen genomgående reflexion och strategi bakom att ta kontroll över ‘varumärket’ ‘Pingst’, utan en brandkårsutryckning på grund av insides information från Civildepartementet. Men var det bra?

Under pingströrelsens första decennier, när församlingar ‘ordnades’ — observera inte ‘grundades’ eller ‘planterades’ (som det så missvisande heter idag när det redan finns kristna församlingar på en plats) — dvs det tillsattes äldste och man bildade även en förening för de juridiska aspekterna av att äga egendom och avlöna anställda, så fanns inget samfundsnamn. Liksom i tidigare väckelser var det de utomstående som gav namnet, här ‘pingstvänner’. Själva kallade man sina församlingar ‘Filadelfia/Saron/Gilead/Sion/ osv’, och man var medlem i dem, för övrigt (hoppas jag) rätt och slätt ‘kristna.’
Det var bra. Det var ödmjukt, för det gjordes inga anspråk på att utgöra det enda uttrycket för Guds församling på en plats.
Först mycket senare ändrades namnet till ‘Pingstkyrkan/Pingstförsamlingen’ och undertiden uppkom även tesen om ‘en (pingst-)församling på varje plats.’
Det var inte bra, för det var högmodigt i dess implikationer, nämligen att andra kristna inte utgjorde Kristi Kropp på en plats i lika hög grad.
Ur ekumeniskt perspektiv var det alltså negativt.
Så när du inför ‘varunamnet’ ‘Pingst’ är det den logiska fortsättningen på en omstridd utveckling som hållit på länge.
Men det är mer än så: det cementerar genom att formalisera.

Dessutom tycker jag det är övermaga att själv kalla sig ‘Pingst’, som om inte den Helige Ande vore till för alla kristna, eller som att detta samfunds medlemmar skulle ha Anden mer än andra kristna. (Jag tror ‘Försoningen’ eller ‘Uppståndelsen’ som namn på samfund skulle fungera på samma tveksamma sätt; jämför även att namnet ‘Svenska Kyrkan’ efter skiljandet från staten också är högmodigt exkluderande — är vi andra danska kyrkan eller holländska kyrkan, eller något mindre än svenska?)
För övrigt lämnar den ospecificerade titeln ‘Pingst’ osäkerhet; Evangeliska Frikyrkan, Equmeniakyrkan berättar mer vad det handlar om: att det är samfund. ‘Pingst’ har något mystiskt över sig, som jag tror lätt leder till vidskeplig övertro på samfundsledningen.

Så, jag kan inte se något positivt i ‘namnsäkringen’ för samfundet.
‘Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut…’ 1Mos 11:4, kommer till mitt sinne, och jag tror tanken har sin bärighet här. Nu håller man på att ‘bygga sig en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen’ (samma v.). Då liksom nu tror jag inte Herren är imponerad.

Men detta är trots allt ‘bara’ namnfrågan vad gäller en av mina punkter: samfundsbildningen.
Jag skriver här vad jag även sagt på annan plats:

Jag insisterar på att jag inte förstår skillnaden mellan ‘Pingst-fria församlingar i samverkan’ och ‘Samfundet Pingst’.
För att ge en bild hur jag uppfattar saken: Pingst ffs uppfattar jag som en tambur: man tror man kommit in i ett hus, men det är ett mellanstadium mellan att vara utanför och innanför. I en tambur får man stå med ytterkläderna på tills man blir insläppt i salongerna, dvs Samfundet Pingst.
Man kan heller inte komma in direkt i salongen, utan endast via tamburen. På så sätt blir ‘salongen’ skyddad från snö och regn och blåst och leriga skor från världen utanför.
Du kan säkert förklara den juridiska skillnaden mellan dessa två organisationer! — och inte minst: varför båda finns? Du, om någon, borde kunna det.
Sedan finns ju konstruktionen ‘Pingst Pastor’ också. Den uppfattar jag som ett inre rum innanför salongerna, dit endast några släpps in och där de verkliga samtalen förs.
Detta skapar en situation där ‘bollen alltid finns någon annanstans’; dvs beslut och ansvar ligger inte i samma forum. Eller: — är denna ‘tredje instans’ ett ‘barn av konstruktionen’; en utveckling som skett efter dig?

1. Det förtroendefulla samtalet.

Historieskrivning är en svår konst. Alltid sker ett urval av vilka fakta som skall tas med. Alltid berättas det som hänt utifrån ett visst perspektiv. Oftast sker bägge med ett syfte.

I den Dagen-intervju om Samfundsbildningen får journalisten intrycket av att du är ‘lurig’, medan du själv säger ‘strategisk’. När du skall redovisa samma skeende i din Gästblogg här har det blivit så att Riksföreningen Pingst ffs (hela eller några vissa inom den?) året innan bett dig och Filadelfia i Stockholm om samfundsregistrering.
När det gäller samtalet innan ny förestångare skulle föreslås efter Karl-Erik Heinerborg, så motsägs det ordnade tillvägagångssätt du redovisar – och som jag inte ifrågasätter att du hade suveränt mycket bättre insikt i än jag – av den indignation, den förtrytelse och den upprördhet bland böneringsledarna i det möte i 250-salen som jag hänvisar till. Andra som jag talat med har samma minnesbild. Det finns också en inre motsättning i ditt sätt att återberätta händelsen eftersom det kan tolkas som att du distanserar dig från själva det faktum att det i ett församlingsmöte beslutades att referensgrupper skulle tillsättas; “Det blev rätt stor uppmärksamhet när det begav sig … [att] skulle ta hjälp ur församlingen för att lösa efterträdarfrågan.” Frågan som då uppkommer, blir hur du hanterade den.

Jag tror inte vi kommer längre än så här när det gäller att beskriva ‘vad som verkligen hänt.’

Jag talar i min ursprungliga blogg om en “trefaldig björntjänst,” för jag upplever ditt agerande som olika aspekter av ett skeende, där (för att gå in i La Fontaines fabel om den tama välmenande björnen som gjorde en ‘björntjänst’) det var fullt av flugor som satte sig på sovande trädgårdmästare – och där du för mig framstod som en mer hedervärd och redig björn än de flesta – alltså i ett sammanhang där jag upplevde samtalsklimatet som ett gungfly; ja, ett bottenlöst kärr. Ve den som inte hoppade på rätt tuvor! Ve den som hade ‘för tung ryggsäck’!

– – –
Även mitt svar på ditt genmäle blev långt, och ändå har jag frågan om Bibeln som referenspunkt kvar.
Jag återkommer till den i en andra del.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister

Jag bereder här Sten-Gunnar Hedin plats att som Gästblogg ge sitt svar på mitt tidigare blogginlägg Sten-Gunnar Hedins trefaldiga björntjänst.
Jag använder det metaforiska uttrycket Björntjänst. Det skall förstås som i La Fontains fabel.

Sten-Gunnar Hedin:

“Hej Bo Krister!
Minnet är ett förrädiskt ting, därför vill jag komplettera dina uppgifter under rubriken “S-G H trefaldiga björntjänst”. Här litar jag, förutom minnet, till mina anteckningar. Först, uppskattar att du i alla fall anser att mina insatser var välmenande även om resultatet, enligt din uppfattning var till mera skada än nytta.
“Björntjänst” 1.
Det meddelande jag lämnade om Filadelfias samfundsregistrering skedde året efter att rådslag för Riksföreningen Pingst vädjat till Filadelfiaförsamlingen att låta sig registreras under namn: Pingst – fria församlingar i samverkan. Anledningen var att Civildepartementet låtit oss få kunskap att en enskild församling ansökt om registrering under ett namn där ordet “Pingst” ingick. Departementet hade i sin granskning av församlingens ansökan förstått att den sökande församlingen inte ansåg sig höra till Pingströrelsen i Sverige, därav frågan till oss. Trossamfundslagen innehåller ett mycket starkt namnskydd, och om något annat samfund registrerats under liknande eller närliggande namn kunde inget annat registreras med liknande namn. Anledningen var alltså att skydda namnet “Pingst” för pingströrelsen.
“Björntjänst” 2.
Efterträdare till Heinerborg. Det blev rätt stor uppmärksamhet när det begav sig, det att Filadelfiaförsamlingen beslöt i ett församlingsmötet att äldste- och diakonkåren (så hette ledningen i Filadelfia då) skulle ta hjälp ur församlingen för att lösa efterträdarfrågan. Församlingen beslöt i samma möte att två personer skulle komma med förslag hur den “hjälpen” skulle se ut. De två var Karl-Erik Heinerborg och S-G Hedin. Vi återkom efter en månad och föreslog att tre grupper skulle utgöra “hjälpen”; a) Barn- och ungdomsrådet b) Föräldragruppen (fanns en sådan organiserad redan tidigare) c) Böneringarna
– Vi två skulle föra samtal med dessa och genom de samtalen inhämta synpunkter till vidare bearbetning i äldste- och diakonkåren. Så skedde.
Vad gäller böneringsledaresamling du hänvisar till så var det två sådana samlingar i 250-salen. I det första kom vi överens att böneringsledarna tog frågan för samtal i samtliga böneringar, samtalen fick gärna leda fram till konkreta förslag. Resultaten av samtalen skulle redovisas vid nästa böneringsledarsamling. De ev namnförslag som kommit från Böneringarna skulle också överlämnas vid det tillfället.
Karl-Erik och jag överlämnade så småningom resultatet av våra samtal – även från de två böneringsledaresamlingarna!
Ang. “skrotandet” av äldstekåren. Filadelfia har haft olika namn på ledningsgruppen. Under de första tio åren var det “Församlingstjänare”, fastän på grekiska: Diakonkåren. Sedan kom det under många år, fram till 1991 då alla diakoner med ens blev Äldste och benämningen blev Äldstekåren, vara Äldste-och Diakonkår. Och från 1996 åter Församlingstjänare.
Personligen anser jag att det finns inget finare “titel” för den tjänsten, dessutom beskriver den (utan att krångla till med grekiskan) vad som ska känneteckna den uppgiften. Att både Jesus och Paulus kallade sig för “tjänare” (Diakon om du vill), gör saken inte sämre.
Så en liten baggis, jag blev föreståndare först i april 1997!
“Björntjänst”3
Har du läst trossamfundslagen? Vari består dess hot? Vad inte alla tänker på är att religionsfrihetslagen av 1951 upphörde i och med Trossamfundslagen. Utrymmet tillåter inte att jag här redogör för vad det innebär, det kan iofs var och en läsa sig till.
Vad som ständigt förvånar mig är att ingen, eller i varje fall få, hyser oro för Riksföreningen Pingst – fria församlingar! Den kunde den ihärdigaste samfundsmotståndaren tänka sig. Trots att det är där som “kraften” finns (avser här förvaltning av de ekonomiska och organisatoriska resurserna).

Förlåt, det blev långt men möjligen är det en litet komplement till det du skriver.

Vänligen
Sten-Gunnar Hedin”

Daniel Alm har valts till ny ‘ledare’ för, ja jag förstår fortfarande inte sambandet mellan Pingst-ffs, Samfundet Pingst och Pingst Pastor; så: av vilka?, något av de ovannämnda, det brukar visst kallas för ‘Pingst’, som tydligen även är ett registrerat ‘varunamn’ eller motsvarande.

Må Gud välsigna honom! Det önskar jag av hela mitt oreserverade hjärta!

Frågan är alltså vad han blivit ledare för, och hur. Detta med att sätta ledare (andra ord i samma semantiska fält: härskare, kung, chef, hövding) ger för bibelläsaren ett omedelbart eko i 1 Samuelsboken 8:1-9: “Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har” (v.5b).
Men frågan är om det är tillämpligt här.
Jag vet inte av någon stor folklig petition från pingstförsamlingar som önskat en ledare/härskare/kung.

Det enda jag vet i sammanhanget är att Pingst ffs /Samfundet Pingst (som jag, likt barnet i H.C. Andersens saga om ‘Kejsarens nya kläder’, insisterar på att jag inte förstår skillnaden mellan) drevs igenom av en grupp ‘ledande pingstpastorer’ där en del fick med sig sina styrelser, andra inte.
Jo, jag tror mig veta en sak till: att det finns ett forum, ‘Pingst Pastor,’ där tydligen inte vem som helst släpps in, där alla viktiga samtal förs.

Lägg därtill mediahaussningen, där alla media (kvällspress såväl som ‘kristliga’ medier) är förvillande lika i sin framtoning. Media har ett stort behov av att förenkla för att tydliggöra, och reflekterar tydligen inte över hur fördummande det blir för de läsare som tar dem på allvar.

Enkelt och tydligt: Pingst. Daniel Alm.

Jag känner medlidande med brodern. Nej, jag är INTE ironisk. Jag menar det av hjärtat.

För för bibelläsaren finns även en ‘omvänd spegel,’ nämligen när någonting INTE påminner om något i Bibeln, fästän det borde göra det.
Jag tänker på Kristi TJÄNARE sådana de framstår i Nya testamentet: hur kommer det sig att Paulus kunde skriva som han gör i Andra Korinthierbrevet om sin tjänst? (Läs!)
Hur kommer det sig att apostlarna efter mötet i Jerusalem (Apg 15) inte formerade sig och skapade en solidarisk predikantorganisation eller ett samarbetsorgan?
Varför fick de alla KÄMPA FÖR EVANGELIUM – inklusive dess efterföljanskonsekvenser för LÄRJUNGAR?

Pelle Hörnmark slutar som ‘Pingstledare’. Han efterlämnar ett Pragmatiskt arv, som i hans fall betyder att ständigt segla dit vinden blåser.

Hur kan jag påstå något sådant?
Jag skall förklara varför, men noterar att jag inte är den ende som är inne på liknande tankegångar. Joel Halldorf skriver i Dagen 160623 om Pingsts utveckling: “Att kursändringarna sker i det tysta skapar bilden av att de sker oreflekterat. Att det inte ligger principer utan snarare principlöshet bakom. Eftersom man inte teologiskt förklarar varför något inte längre är synd verkar det som att man bara driver med tidsandan.”

Vad ligger då bakom det hela?
I en Sportintervju av Elisabeth Sandlund: “Hur känns det?”, Dagen-TV 160513, får Pelle Hörnmark säga det som jag även uppfattar som hans huvudsakliga teologiska budskap: “Det känns helt rätt.”
Han passar även på att ge baksidan av det myntet, att det är “skönt att slippa den här förväntan att man skall ha en åsikt om en massa saker.”
Det där är ett pragmatisk-retorisk grepp, men förstås även en sympatiskapande överdrift: för vem vill avkrävas ‘åsikter om en MASSA SAKER.’
Och si: därmed har han avväpnat hela frågeställningen; att behöva ha någon uppfattning om något överhuvudtaget.
Baksidan av myntet kanske kan uttryckas så, att Hörnmark är ‘lös i köttet’ teologiskt, eller ‘profillös’.
Jag tror att efter åtta år av Pelle Hörnmark som ledare för ‘Pingst’ har det skapats en atmosfär där den naturligaste teologiska reaktionen på ett sådant påstående är: ‘Jaha.’
(Den mångordige kanske skulle tillfoga: ‘Än sen?’ — eller för att uttrycka atmosfären trendmässigt: ‘So What?’)

Ja, vad betyder egentligen det jag ovan påstår? (Märk väl, jag påstår något. Det är inte så att det känns rätt för mig att yttra detta. Jag menar alltså något.
För att något illustrera: i tre artiklar av CarlHenric Jaktlund, 13 maj 2016: Jag har gjort det som fanns i mitt hjärta (sista dagen på jobbet); Vad har Pelle Hörnmark betytt? (samfundsledarnas omdömen); Arvet efter Pelle Hörnmark (resonerande bedömning av Jaktlund), tecknas så bilden av en alltigenom sympatisk man. I Jaktlunds intervjuer med pingstpastorer framkommer åter detta med att ‘kännas bra’. Jaktlund: “Eller som Anethe Carlson, pastor i Skärgårdskyrkan, Värmdö, uttrycker det: Pelle Hörnmark är i grunden ‘en trivselnisse som får människor att må bra’.”
Men Jaktlund låter även andra omdömen komma fram, som Emil Gillsberg, föreståndare i Centrumkyrkan, Mora: “… skulle vi nog vara i behov av lite mer udd också. Då tänker jag på en ytterligare fördjupning av teologin men även på att bli en tydligare röst i samhällsdebatten.”

Jag ställer en fråga (detta är en genuin fråga, inte en retorisk fråga där jag påstår något i formen av en fråga): när tog Pelle Hörnmark någonsin ställning i någon substansfylld fråga överhuvud taget och motiverade varför – där han gick emot vad som är trendmässigt populärt? Jag kan inte påminna mig någon. Jag minns hans famösa uttalande om att varje församling skall skapa sin egen teologi (rätt bemött av Ulf Ekman med hänvisning till Judas brev v. 3 om “den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga,” dvs, att tron i betydelsen innehåll är en gång för alla givet), eller hans motivering för kvinnliga pastorer med att han “känner sig trygg” med sin uppfattning – dvs utan teologisk reflektion, och det är min poäng. När alltså?

Vinden är i Bibeln ofta en bild för Anden. Pingst måste ha Anden, eller rättare sagt: påverkas av Anden. Jag började detta inlägg med bilden av en seglare. Men en seglare behöver inte segla med vinden, för det blåser (för att ändra metaforen) många vindar; många andar är i omlopp. Om man har ett MÅL behöver man ofta segla MOT vinden, dvs mot världens trender. Det kallas för att kryssa. Man kommer inte fram lika fort, det stänker och kränger och lutar; man kan inte sitta och småmysa och ta en kopp kaffe med vinden behagligt nästan oförnimbar akterifrån.

En genuin fråga till: Vad är det för skillnad mellan Pelle Hörnmarks Pragmatik och Postmodernismen?
De är förvillande lika.
Eller kanske korrektare: Hörnmarks Pragmatism blir ett sätt att förhålla sig till Postmodernismens tes att det bara finns olika uppfattningar. Men vad blir skillnaden?

Ett svampaktigt arv alltså mitt i Pingsts alltmer väldisciplinerat väloljade organisation.

Exit Pelle Hörnmark.

Konstig rubrik på detta blogginlägg?
Låt mig förklara, men först en mycket liten egenpresentation: jag var bibellärare vid Filadelfiaförsamlingens i Stockholm Två-åriga bibelskola 1981-89, och samtidigt gruppledare med predikoansvar för Filadelfias förortsgrupper i Nacka 1982-86 och Värmdö 1986-90, och även bönegruppsledare.

Sten-Gunnar Hedin presenteras i en stort uppslagen artikel i Dagen 160422 som den som skapade samfundet Pingst. I artikeln framgår även att vid sammanträdet där ‘Riksföreningen Pingst fria församlingar i samverkan (Pingst FFS)’ skapades, Hedin överraskade genom att meddela att Filadelfia i Stockholm (där Hedin då var pastor) registrerat sig som Samfund, dvs att han i själva det forum där samarbetsorganet ‘ffs’ skapades tog ett steg mot den samfundsbildning som det försäkrats inte var avsikten med samarbetsorganet. Den intervjuande journalisten genmäler: “Du fick med församlingarna in i samfundet i alla fall – var inte det lite lurigt? – Jag tycker att det var ovanligt förnuftigt. Inte lurigt, men kanske strategiskt, säger Sten-Gunnar med glimten i ögat”

Denna brist på respekt för det förtroendefulla samtalet och beslutsordning sken också igenom vid tillsättandet av ny föreståndare efter Karl-Erik Heinerborg. I Filadelfiaförsamlingen gnyddes det över att församlingen som sådan aldrig gavs insyn. Det beslutades då att alla böneringsledare i församlingen skulle få tillfälle att samtala med församlingeledningen, vilket i detta fall innebar Sten-Gunnar Hedin (eftersom Owe Lindeskär var tilltänkt efterträdare och förstås inte kunde samtala i egen sak). Vi samlades i ‘250-salen’, men väl komna dit fick vi reda på att kallelsen till samtal nu skulle innebära att vi skulle rösta på kanditater i stället. Många opponerade sig: vi hade blivit kallade för att samtala, inte för att omrösta. Sten-Gunnar stod på sig, ihärdigt och segt och outtröttligt och fick slutligen som han ville. Det var ett grundskott mot delaktighet och förtroende vad gäller samtalsklimatet i Filadelfia de sista åren av 80-talet.

När Hedin efterträtt Lindeskär som föreståndare för Filadelfia skrotade han äldstekåren och ersatte den med en diakonkår. De nya namnen i NT-81 var ‘församlingsledare’ för äldste respektive ‘församlingstjänare’ för diakon. Eftersom det aldrig funnits något starkt motstånd mot kvinnliga diakoner (församlingstjänare) sågs detta av många (och ses så fortfarande av mig) som ett slugt sätt att införa kvinnliga äldste/församlingsledare. Om i stycket ovan björntjänsten var ett grundskott mot det förtroendefulla samtalet, så är denna björntjänst ett grundskott mot själva tanken på att i Bibeln söka svar på frågor om församlingens organisation och ledning, och därmed mot själva tanken på att i Bibeln söka svar på frågor överhuvudtaget. Vad ont detta åstadkommit är svårt att överblicka. Pingströrelsen som sådan skars av från en av dess viktigaste rötter.

En tredje björntjänst Sten-Gunnar Hedin gjort Pingströrelsen gäller vad som redan i inledningen antyds: nämligen skapandet av ett Samfund. Den som något, eller bara litet, känner till den svenska pingströrelsens historia vet, att detta var ett av dess viktigaste kännetecken och hävdat även i den internationella pentekostala genemskapen, där Lewi Pethrus hade en respekterad röst, även bland dem som, likt Assemblies of God i USA, gick just samfundsvägen. Man skär inte av en rörelses historia rötter utan att dess självförståelse blir lidande och lidande blev den: som ett skepp utan roder blåste den i in de vikar dit vindarna bar.

Tre björntjänster med katastrofala följder: grundskott mot det förtroendefulla samtalet; mot att i Bibeln söka svar på frågor om lära och praxis; och mot en historisk förankring av rörelsens identitet.

Det är inte att undra på, att Hedin så småningom gjort sig själv omöjlig som ‘Pingstledare’ och att en ny måste till.

Varför skriva detta?
Därför att det måste sägas.
Men förändrar det något?
Kanske. När man går in i djupa vindlande sidoförgrenade grottor är man noga med att spänna upp linor tillbaka till utgångspunkten, och att markera vägvalen; detta för att hitta ut igen.
Det är klart, för alla som tycker att ‘Pingst’s’ utveckling är strålande, kan detta verka onödigt, ja, kanske till och med störande (man har väl ‘lämnat det gamla bakom sig’).
Men för oss som tycker att luften känns unknare och syrefattigare och att skumheten alltmer mörknar, för oss kan det kanske vara värdefullt.
Jag är helt klar över att denna blogg inte ger mig poäng i vissa kretsar. Men just detta är också en poäng med att skriva detta: den lojalitetens munkavle som alla som önskar karriär i Samfundet Pingst nu måste påkränga sig.