Orientering i kyrklig geografi, 6: att acceptera varandra

Mitt försök till orientering i kyrklig geografi fortsätter.  Den känns angelägen:

Jag har beskrivit olika dopsyner som samfundsstaket som ser höga ut från sidan men som smala streck från ovan.  Nu verkar en del församlingar vilja ‘montera ned staketen’, så att t.ex. pingstförsamlingar som traditionellt är troendedöpande öppnar för medlemsskap dem som inte är troendedöpta.
Är det bra, eller inte?

Man säger att det är för ekumenikens skull, men jag undrar om man då inte har för låg uppfattning om andras tolerans; en sorts nedvärdering av de andras förmåga till förståelse och empati.
Det talas i ekumeniska sammanhang också om att ‘acceptera varandras dop’, och det kan man ju inte göra om man kräver dop sedan man medvetet kunnat ta ställning (motargumentet med förståndshandikappade är för marginellt och här överflödar Guds nåd ändå).  Jag undrar om inte även detta är att sikta för lågt och tro för litet om den kristna nästan.

För även om det inte går att ‘ta på’ lika påtagligt som dopet, så finns det många andra lärofrågor med praktiska konsekvenser. Problemet med dessa är att det är lättare att sopa dem under mattan och låtsas överens i något sorts kollegialt (hycklande?) samförstånd.  Och ändå hänger de på ett ‘elastiskt’ sätt samman med dopet.

Varför inte istället helt enkelt acceptera varandra ?

Detta att acceptera varandra och berikas av varandras olikheter måste väl vara en större och djupare och mer äkta form av gemenskap i Kristi Kropp än omöjliga slutsatser ur teologiska system som organiskt är helheter inom sig själva, men som när lärosatser bryts loss ur dem och förändras, de förlorar sin dynamik och inre samband?  Sådant leder till relativism och vilsenhet.

Jag tror inte att det att ‘öppna medlemsskapet för barndöpta’ är någon god framkomlig väg, för i konsekvensens namn måste man ju då i hövlighetens namn tona ned förkunnelse och praxis om dopet för att inte denna nya kategori medlemmar skall känna sig som ‘andra klassens’ medlemmar, insläppta inte för sin egen skull utan för ekumenikens, och därmed egentligen ovälkomna.

Om man tror att Guds nåd kommer till en människa genom sinnesändring och tro och att det är något genuint positivt att denna människa får vara med om att gestalta sin identitet med Kristi död, begravning och uppståndelse, då är detta ett bidrag man inte bör förmena Kristi Kropp, utan stolt bidraga med.

Och under tiden: fullt ut acceptera varandra som syskon i Kristus.

 

 

Orientering i kyrklig geografi, 5: höga staket, smala linjer

Jag fortsätter detta försök att orientera i kyrklig geografi:

Staket kan vara höga och klätterovänliga och sakna grindar och portar.  De kan se imponerande ut på marknivå: närmast oöverstigliga, men om man från Guds himmel skulle se ned på ett område med samfundsstaket mellan olika lokala församlingar, så skulle de te sig som smala streck, alltså ovanifrån.
Från det perspektivet kanske man skulle förundras över att de som har samma bekännelse och samma andliga liv nästan alla verkar hålla sig inom sina respektiv trånga bås, som då utmärks av dessa tunna linjer: varför kliver ingen över?

Jag tror att det beror på att vi inte lärt oss att skilja mellan centralt och perifert i Guds rike.

Låt mig ta ett exempel: som evangelikal kristen tror jag att Guds nåd kommer en människa till del genom personlig sinnesändring och tro.  För en sakramentalistisk kristen kommer Guds nåd till en människa genom barndopet.  Enligt min evangelikala uppfattning skall personlig omvändelse och tro föregå dopet.
Denna skillnad i dopsyn kan liknas vid en vägg eller ett teologiskt staket.

Likväl känner jag full andlig gemenskap med troende från barndöpande sakramentalistiska kyrkor.  Jag håller fortfarande troendedopet för det rätta, men böjer mig ändå inför, och accepterar faktum: här är en kristen bror eller syster.  Jag låter Andens vittnesbörd i människors liv väga tyngre än min läromässiga uppfattning om hur det rimligast går till när en människa får del av Guds nåd till frälsning.
Detta hur menar jag är av annan och lägre rang än det trosinnehåll jag skrev om i det första blogginlägget i denna serie om kyrklig geografi: det är inte ‘staket’, det är ramen och gränsen för kristet liv.

Detta kan vara ett exempel på att se formen av ett staket lite grand från ovan.  Jag känner inte att jag sviker något ideal (en övertygelse som för övrigt i alla år hindrat mig från att låta mig prästvigas, vilket har kostat en del) genom att acceptera att Gud är suverän och att erkänna Andens vittnesbörd i människors liv.

Vi accepterar varandra, inte som samfundstillhöriga hit eller dit, utan som kristna i samma Kristi Kropp.

 

Pingströrelsens sanna identitet?

Vilken är pingströrelsens sanna identitet?  Jag tror det är den frågan som gör att ’dopfrågan’, aktuell i tidningen Dagen just nu,  rör om så ordentligt i sinnena.

Vi får nog ’backa bandet’ lite för att få tag i en lång och hållbar tråd att nysta i:

I pingströrelsens början talades om att ’ordna med församling’ på de platser där väckelseförkunnelsen hade framgång i form av sinnesändring och tro hos människor och som därmed blev nykristna.

På den tiden var det, såvitt jag kan finna, aldrig som idag tal om att ’plantera församlingar’.

I nytestamentlig tid etablerade/ordnade Paulus församlingar när han i varje stad tillsatte äldste, men då fanns där bara de kristna som nyligen vunnits.  Egentligen är uttrycket ’plantera församling’ om sådant obibliskt, för när Paulus i 1 Kor talar om att han planterade och Apollos vattnade, så är det de kristna och deras andliga tillväxt han talar om, och vad som planteras är antagligen inget annat än Gud Ord i människors hjärtan.

Så pingströrelsen hade en lägre och mer ödmjuk inställning till sig själv i början.  Man påstod inte att man själv unikt var Församlingen, bara att man bland de nykristna ville ’ordna församlingen’ (= församlandet kring Kristus) enligt nytestamentlig förebild, och inte såsom underavdelningar till samfund.  Varje sådan ’ordnad’ (genom tillsättandet av äldste/församlingsledare) församling var alltså bara ett mer bibliskt sätt (så uppfattade man saken) att arrangera ’ordna’ gemenskapen i yttre mening. Man ville säkerställa sin rätt att läsa och tolka Bibeln som man uppfattade riktigast i praktiska ting, inklusive att vara öppen för karismatiken. Trons innehåll, t.ex. Kristi person och verk, delade man på ett självklart sätt med andra kristna och/eller nådde samförstånd om under samtal i t.ex. Kölingaredsveckorna.

På sätt och vis låg alltså pingströrelsen utanför samfundsrivaliteten och den organiserade ekumeniken; ja, man uppmanade t.ex. aldrig ens officiellt (= Lewi Pethrus uppfattning) medlemmar i pingstförsamlingar att går ur Svenska kyrkan; och när Stockholms förste biskop, Manfred Björkqvist besökte Filadelfia i Stockholm, presenterade L.P. det hela som en biskopsvisitation.

Man var ’under radarn’ i teologiska stridsfrågor. Visserligen var man sprungen ur baptistisk tradition (Filadelfia i Stockholm var tidigare Stockholms 7:e Baptistförsamling), eller antog den (T.B. Barrat lät troendedöpa sig trots att han ursprungligen var metodist), men sammanhanget där det tillämpades var människor som upplevt förvandling i samband med att de kommit till tro på Jesus från ett liv utan Gud.  Man lät döpa sig för att identifiera sig med Kristi död, begravning och uppståndelse.

Allt var mycket praktiskt.

Skall pingströrelsen(s församlingar) kunna bevara sin traditionella syn på troendedopet handlar det nog om mer än att hävda en viss dopsyn; man måste ha en attityd till hela sin existens som svarar mot varför man döper.

Att pingströrelsen nu blivit samfund hjälper inte precis detta.  Att ’brösta sig’ med andra Samfund gör att man får en diskussion på annan nivå och andra villkor. Man blir ’en spelare’ i kristenheten.  Kanske är det detta som gör Trossamfundet Pingst’s/Pingst ffs’ föreståndare så obekväm i sin sits? Det är i så fall hedrande och hoppfullt.

 

Orientering i kyrklig geografi, 4: den lokala församlingen

Jag försöker fortfarande orientera mig i kyrklig geografi:

Liksom Paulus skrev till en geografiskt lokal församling, den i Korint, på Peleponesos i södra Grekland, så bor jag och du på någon geografisk plats.  Inte svårare än så, eller hur? Och samtidigt så definitivt i tid och rum!  Så efter att ha övervägt trons innehåll, samfundens faktiska förekomst och vår fria rättighet i förhållande till dem, är det alltså utifrån vår egen situation, här och nu, som vi måste orientera oss.

Och Kristi Kropp, den universella Kyrkan/Församlingen, har bara lokala utgestalningar av människor som bekänner sig till Herren Jesus Kristus, Guds Son och Frälsaren. De är mina syskon och medarvingar av Guds oförtjänta Nåd, alldeles oberoende av vilka samfund de lokala församlingar tillhör, som de är med i.

För vad är egentligen en lokal församling?  På ett sätt (om inte kopplingen till samfundet stipulerar en annan och hårdare bindning) är de bara ideella föreningar som är juridiska personer av den anledningen att de skall kunna äga fast egendom och kunna agera som arbetsgivare åt personal.

Tyvärr har nog ofta den egna lilla lokala (i juridisk mening) församlingen fått alldeles för stor betydelse i människors sinnen; ibland nästan jämställts med Församlingen i meningen Kristi Kropp; en sorts ‘frikyrklighetens Mariadyrkan’.

Tyvärr har nog sällan pastorer och präster varit lika måna om helheten som Paulus: han ville inte befästa ‘troheten’ hos dem som ‘höll sig till honom’ (= endast det egna samfundet), utan snarare visa på att all sådan partisöndring  är synd.

Paulus ville frigöra människor lokalt att ta till sig av rikedomen i Kristi Kropp: “allt tillhör er!”

Varför ser vi inte mer av den generositeten idag? Det är en genuin fråga: varför?

 

Orientering i kyrklig geografi, 3: allt är ert

Jag fortsätter mina försök att orientera i kyrklig geografi:

Kan det som Paulus skriver om i början av Första Korintierbrevet 1:11b-12 jämföras med förekomsten av samfund idag?:

“(Jag har fått höra) …att det förekommer stridigheter bland er. Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ‘Jag håller mig till Paulus’ eller ‘Jag håller mig till Apollos’ eller ‘Jag håller mig till Kefas’ eller ‘Jag håller mig till Kristus'”? (FB)

På ett sätt handlar detta naturligtvis inte om samfund, för då gällde det preferenser för samtidiga förkunnare, medan samfunden vuxit fram under lång historisk tid.  Vi vet inte om preferenserna snarast gällde personligheter, eller om de nämnda hade olika tyngdpunkter i förkunnelsen (de som ‘höll sig till Kristus’ kanske var de som inte ville ta ställning för någon?).
Samfunden har tillkommit i olika historiska tider, och globalt sett i olika kulturer med olika filosofiska system att relatera till och olika politiska system att förhålla sig inför.

Men kanske kan vi befrias från ångesten av att Kristi Kropp, Kyrkan/Församlingen ser så splittrad ut, om vi inser att vi inte har något ansvar för den situation som nu råder. Samfunden är något de facto, de bara finns där som en konsekvens av historien: på det sättet är samfunden samtida med oss, på samma sätt som Paulus, Apollos och Kefas (Petrus) var för de kristna i Nya testamentets Korint.

Då kan det Paulus skriver hjälpa oss i hur vi skall förhålla oss till situationen: “Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, ” 1 Kor 3:5.
“Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert,” 1 Kor 3:21.

Som kristen har jag då rättighet att ta till mig allt gott från alla kristna samfundstraditioner.  Liksom inom mitt eget samfund skall jag förstås ‘pröva allt och behålla det goda’ (1 Tess 5:21).  Detta är min suveräna rätt som del  i Kristi kropp.

Det Paulus inte gillar är när stridigheter förekommer.  Han önskade de kristna i Korint skulle “vara fullkomligt enade i samma uppfattning och  samma mening,” 1 Kor 1:10b.
Jag kan tänka mig att han skulle ha samma uppfattning i dag, för det ligger i linje med vad Jesus bad om  i Johannes ev. kap 17.
Hur tänker du?

 

Orientering i kyrklig geografi, 2: samfunden

Jag fortsätter försöka orientera i den kyrkliga geografin:

Utgångspunkten måste vara Vad den kristna Kyrkan/Församlingen, Kristi Kropp, tror på; innehållet i tron, och det är alltså: ‘Jesus är Herre’, och: ‘Jesus är Kristus/Messias, Guds Son och Frälsaren’.  Tror jag detta; växer min tro i den riktningen, är jag kristen.

Om man alltså börjar orientera på det sättet, så bör en begynnande slutsats vara, att inte allt kyrkligt/frikyrkligt nödvändigtvis är kristet. Det är en svår insikt, men den stämmer med Jesus egna ord, att inte alla som säger ‘Herre, Herre’ skall komma in i himmelriket, utan endast de som gör Faderns vilja.
Och vilka är då inte med?  Det vet vi inte, det vet bara Gud.  Men den förfärande möjligheten finns, att enbart ha namnet.

(Varför orientering i kyrklig geografi, förresten? Jo, därför att kristenheten inte har någon geografi; den finns överallt där Guds ande har människors kroppar som tempel.)

Sänker vi så blicken något nedåt från det universella med Kristi Kropp, så kommer vi till samfundsnivån:
Grekisk-Orthodoxa kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Protestantiska kyrkor, med alla dess underavdelningar (en vän i Holland berättade att det enbart där finns 47 olika reformerta samfund; vet inte om det är sant).
På det nationella planet i Sverige räknar vi väl idag med Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Trosrörelsen; och så förstås Romersk-katolska (fri)kyrkan, Orthodoxa (fri)kyrkor av olika nationaliteter, Österns övriga (fri)kyrkor; kanske några till.

Samfundbegreppet kanske bäst kan definieras som ‘organisatoriska förstelningar av väckelserörelser ‘.
Ser man det globalt har alla historiska och omständighetsmässiga skäl till att de utformats på det sätt som skett.
Det är en sorts mellannivå, som egentligen inte finns,  för Bibeln  känner inte till den.

Eller gör den kanske det?

Orientering i kyrklig geografi, 1: trons innehåll

Jag försöker orientera i den kyrkliga geografin:
Som alltid när man orienterar gäller det att veta var man är för att kunna ta sig dit man vill. (OK?)

Utgångsläget är att Kristi kropp, Kyrkan eller Församlingen, utgörs av alla som tror på Jesus som Herre.

Det gäller alla som är nya i tron.  Tron på Jesus kan aldrig bara vara allmän (‘Jag tror på Jesus’), för trons mynt har två sidor, och den andra sidan handlar om sinnesändring, omvändelse, ånger och bättring.  Skall Jesus vara något i en människas liv kan Han bara vara det som Herre, dvs någon som man ser upp till och lär av, följer och lyder.  Detta var också urkyrkans mest komprimerade bekännelse: ‘Jesus är Herre’ (1 Kor 12:3).
Har man inte fått lära sig detta från början behöver man snappa upp det snart.

För dem som kommit något längre i på Vägen och i tillväxten bör det leda fram till en tro på Jesus Kristus som Guds Son och Frälsare; eller som man sade i fornkyrkan: iesous christos theou hyios soter =ICHTHUS  (dvs ‘fisk’ på grekiska; detta urgamla tecken innehöll hela trosbekännelsen).
Här handlar det om att växa upp till en förståelse av att Jesus är den i Gamla testamenet utlovade Messias (som är hebreiska för ‘den Smorde’, vilket på grekiska heter ‘Christos’); alltså den till kung invigde.
Det handlar vidare om att börja ana och inse, att Jesus är Sann Gud och Sann Människa, och en person i Treenigheten: Fader, Son och Ande.
Slutligen handlar det om att börja lära sig och uppskatta Försoningen: vad det innebär att Jesus är Frälsaren; en som räddar  från synden.

Detta är stora och eviga ämnen, som man under en livstid aldrig till fullo kan omfatta.  Dock: sådan är den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3).  Den är inte förhandlingsbar. Den är heller inget krav; att man ‘måste’ tro på detta sätt.  Det handlar i stället om att tron i betydelse ‘förtröstan’ inte skapar sig en teologi, utan att tron är en gåva från Gud och innehållsligt redan bestämd utifrån Guds väsen och gärningar.

Orientering i kyrklig geografi måste börja med innehållet i den kristna tron: är jag kristen över huvud taget?
Märk väl, att man aldrig kan bli ‘färdig’ som kristen.  Frågan handlar om i vilken riktning jag utvecklas.

 

Två debattinlägg om Jungfrufödelsen

I två tidigare inlägg på denna blogg, “Läs Lukas 2 på sommaren!,” 2013-08-02, och “Utan Jul, ingen Påsk,” 2013-08-28, har jag velat visa på Inkarnationen, och att vi behöver förnyas och fördjupas i vår uppskattning av Guds människoblivande.

I utfrågningen av kandidaterna till ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan har det visat sig att denna kristna grundsanning inte alls är självklar; frågan är om hon som vann tror på den.
Här är två länkar till debattinlägg  jag nyligen skrivit om Jungfrufödelsen (att Maria fortfarande var oskuld när hon födde Jesus), en annan och nödvändig aspekt av Inkarnationen:

“Alla läser bokstavligt, alla tolkar” Världen idag 2013-10-04, och

“Bibelns text, och verkligheten utanför”  Kyrkans Tidning  2013-10-11.

Hur är det att vara fullkomlig?

Hur är det att vara fullkomlig?

Någon som kan vittna?  Alltså inte bara i våra mest lyckade stunder, utan med livet som helhet, som integrerade personligheter?

Ingen?

Och ändå uppmanar oss Ordet: “Ni skall vara heliga, ty jag är helig” 1 Petr 1:16.  Erfarenheten är, att hur vi än spänner oss, så misslyckas vi ändå, på något sätt.  Alternativet är att göra en selektiv moral med sådant vi tror oss klara av (utan att bli självrättfärdiga?).  Det verkar inte heller riktigt bra…
Men i vilken riktning skall vi då gå; var skall vi börja?
Sammanhanget i 1 Petrusbrevet talar tydligt om en moralisk livsföring.  Jag tror dock det är bäst att vi börjar i Gamla testamentet, och det ord i hebreiskan (tam, tamim) som ofta översätts ‘fullkomlig’ eller liknande, t.ex. i Job 1:1 (SvKB1917 “ostrafflig”;  B2000 “oförvitlig”;  FB “from”). Vad innebär det egentligen?

Enligt rabbinsk skriftutläggning har det som grundbetydelse att ‘vara likadan på utsidan som på insidan’; dvs att ha integritet; att vara helgjuten; sann, ärlig, uppriktig; oförställd.  Men hur skulle det bli om jag var sådan? Och vi kan alla tänka på våra mindre lyckade personlighetsdrag, och undra hur det skulle bli om andra visste…
Ja, andra kanske inte heller klarar av att veta – de har ju fullt upp av sitt eget.  Dock,  Gud är intresserad.  Vi får vända oss till Honom.

Men det måste börja där, i hjärtat.  Vi måste först bli syndare (åter och åter inse det) innan vi kan bli helgon, dvs som Jesus var.  Han var också fullt ut människa, den mest avspänt mänskliga av alla, och ändå heligare än vi kan föreställa oss.

Det viktigaste är att inte slå in på det i sammanhanget lätta farisé-spåret; den vanligaste dikeskörningen bland alla som vill ta Gud på allvar i sina liv.

 

Utan Jul, ingen Påsk

Systemet med fasta texter för kyrkoåret är bra på det viset, att präster, och de pastorer som följer det,
utmanas att predika över alla evangelietexter, och inte bara över älsklingsversarna.

Men, systemet har sina brister också: det är ju till exempel inte så, att Jesus varje Advent rider in i Jerusalem på palmblad och mantlar med Hosianna-ropen skallande. Det skedde EN gång i historien.
(Och det kan sätta myror i huvudet också: för efter Advent kommer Jul – och då skall denne Jesus som i advent ridit in, nu födas som ett barn i ett stall. — Det vore ju bättre att läsa Adventstexterna före Påsk!)

Ett av de större bristerna är, att festen för Guds människoblivande, Julen, måste samsas med Tomtegubben och hans presenter. Jesusbarnet blir en bland många sådana, tror jag, i vår uppfattning.

Men det stora påskdramat, då Jesus ställföreträdande lider för våra synder, blir meningslöst om Han inte är Gud. Då blir det en vacker men tom gest; en bland många idealister.

Jesu identitet när han dör på korset är väsentlig.  Det är endast julens berättelse om jungfruns födande av en son genom den Helige Ande som ger kraft och  mening åt påskens budskap.
Det är genom Inkarnationen som soningsverket får verkan.
Utan jul, ingen påsk.