Jag är Charlie – jag är jude

Vad finns att lära efter attackerna i Frankrike?

Alla gillar inte satir, och att man skämtar å det grövsta med det vi håller heligt. Vilken respons skall vi då ge? I Frankrike är gensvaret ”Je suis Charlie” = ’jag är Charlie’, dvs sympati och identifiering med det satirmagasin, Charlie Hebdo, vars redaktion massakrerades. När det kommer till den springande punkten, yttrandefriheten i en demokrati, så lägger fransmännen undan religiösa känslosamheter och står upp för friheten. Denna frihet testas ju just genom dess yttre gränser.

Men inte endast satirmagasinet Charlie Hebdo attackerades. Andra terrorister, för det är väl så de måste benämnas, tog gisslan i en judisk matvaruaffär i Paris. Ägnar sig en judisk kosher-affär åt förolämpande satir om IS-ledaren al-Baghdadi? Nej, men den är judisk. Det var alltså inte vilken livsmedelsbutik som helst som attackerades.

Är det nu dags att visa sympati i Sverige också? Vårt svenska samhälle är olikt det franska däri, att vi haft en lång traditon av samhörighet mellan stat och kyrka, dvs religion, medan det franska varit och är uttalat sekulärt och med religion skilt från staten. I Frankrike har religionskritiken och satiren varit ’heliga’ alltsedan Franska Revolutionen på slutet av 1700-talet, som en sorts spjutspets mot sammanblandningen av religion och samhälle.
I Sverige har religionen en helt annan ställning. Vi ser den inte med samma misstänksamhet generellt sett.

Nu var dessa terrorister muslimer. Det är kanske farligt att påminna om. Risken finns att redan där få stämpeln ’islamofob’ påklistrad. Men attackerna och dåden gjordes i Islams namn: ”Allah är större!” och ”vi hämnas profeten Muhammed!”
Tankeexperiment: om det varit kristna som gjort det? ”Bibelns Gud!” och ”Vi hämnas Jesus Kristus!”
Tanken känns motbjudande, ja, absurd; svårt nästan att inte redan ha satt ’kristna’ inom citationstecken. Men Om?
Skulle då inte redan horder av kristna företrädare proppat igen alla dörringångar till alla medier och velat vara de första som i starkaste ordalag, och utan tillstymmelse till förbehåll, fördömt och tagit avstånd från handlingarna? Självklart, eller hur?
Så frågan är varför inte samma fenomen sker med alla muslimska företrädare. Varför inte?
Dessa kan naturligtvis inte tvingas till uttalanden, men vad kan vi då göra i stället?

En judisk kosher matvaruaffär attackerades, gisslan togs och flera dog: borde nu en svensk respons vara ”Jag är jude,” i religionsfrihetens namn?
Det finns flera skäl till varför detta vore rimligt. Om satir och gyckel med det heliga är yttrande- och tryckfrihetens probersten, så är judiskheten det på religionsfrihetens område, för såväl muslimer som kristna. Det visar västvärldens historia med stor övertydlighet.
Varför är det så?

Islam har sitt eget problem med staten Israel mitt ibland rörelser som driver hatet mot den statsbildningen och dess överlevnad: Hamas, IS, Al Quaida, Hesbollah, etc. Problemet för muslimer är bristen på yttrandefrihet i att diskutera denna hållning överhuvudtaget. Ifrågasätt den och du blir avrättad, i de länder där dessa rörelser har makten.
Kristna har sitt problem med ersättningsteologin och de konsekvenser detta driver: att judarna skulle vara förkastade av Gud (och därmed utplåningsbara – det fanns en teologisk drivkraft i nazismens raslära).
Detta senare vill jag, som kristen, undersöka:

Det finns nu många olika kristna inställningar till judendomen och staten Israel; det är bara att acceptera. Vem har rätt?
Nya testamentets längsta teologiska utläggning i detta ämne är Romarbrevet kap 9-11. Den tolkas naturligtvis också olika, men facit är givet i Paulus lovprisning om Guds outgrundlighet: ”Vilket djup av rikedom , vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar” (Rom 11:33 Bibel2000). Det finns alltså ingen prydlig intellektuell slutsats. Och varför? Därför att Paulus´, till skillnad från många sentida utläggare av hans ord, lyckas hålla två perspektiv levande samtidigt: ”Ser man till evangeliet, är de (judarna) Guds fiender för er skull; ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse” (Rom 11:28,29 Bibel2000). Oemotsägligt.

Det finns alltså två skäl för kristna i Sverige att i solidaritet med judiskheten ta på sig devisen ”Jag är jude:” i ett samhälleligt perspektiv som proberstenen, som yttersta, avgörande test, för religionsfriheten (som logiskt är en del av yttrandefriheten); och i ett teologiskt perpektiv som en konsekvens av den egna trons dokument.

Detta senare kan även visa sig vara en räddning för den egna trons autenticitet: av rädsla för terrorattacker i Islams namn kan nämligen kristen tro och bekännelse komma att vattnas ned och blekas ut. Genom att ta spjärn i bekännelsen till kristendomens historiska rötter och till Guds trofasthet i nuet mot vad han en gång utkorade, blir kristen tro på ett befriande sätt bunden till sin sanna identitet.

Det visar sig återigen, att omsorgen om nästan (hävdandet av hennes rätt) är det starkaste skyddet för det egna. ”Je suis Charlie” vare sig man gillar satir eller inte. ”Jag är jude” desutom som en nödvändig konsekvens av egen identitet.

Leave a Reply

Your email address will not be published.