Så, Evangeliet hjälpt av Anden (karismatiken) behöver få lärjungaskapande konsekvenser i våra liv.

Det här är lite invecklat, för djupast sett är det Kristi liv som skall ta gestalt i oss, men likväl är vi ansvariga personligheter med alldeles egen identitet (som inte utplånas utan stärks av att vara kristen).
Till denna identitet hör den gudagivna fria viljan, förutan vilken sann kärlek inte vore möjlig, varken mot Gud eller andra människor. Robotar älskar inte. De bara gör vad de är programmerade till.

Och ändå faller sig kärlek inte alltid naturlig för oss människor, dvs kärlek sådan den definieras av Gud.
Det är därför förmaningar/uppmuntran behövs.
Se på breven i Nya testamentet: andra halvan av varje brev innehåller ofta just detta – med undervisningen som bas: “Ni är nu ljus i Herren. Vandra då såsom ljusets barn.” (Efesierbrevet)

I denna anda försöker sig denna blogg på att framställa ‘bibelförankrade tankar över företeelser’ i en tid där både jag själv som skrivare och du som läsare ingår.
Företeelserna i denna tid är ‘ur led’ inte minst i ‘kristna sammanhang’ (hur kan förresten ett sammanhang vara kristet? – det är väl bara människor som kan vara kristna!; kanske skall vi skriva ‘kristliga’ istället?); ja, så skrev jag i ‘programförklaringen’ när jag startade denna blogg, och den är jag fortfarande nöjd med.

Nöjd i den meningen alltså, att den är ett utlopp för dess lärjungaskapende syfte.

(Men skall man kategorisera Lärjungaskapande som ‘Evangeliet’ eller som ‘Moral & Etik’? Jag chansar, intuitivt, på det första.)

Det tredje ord som beskriver denna bloggs utgångspunkt är detta.
Det är kanske ett lite ovanligt ord, men jag tycker det väl beskriver vad jag avser:

att den Nåd som kommer med Ordet (Evangelisk) och Anden (Karismatisk) SYFTAR någonstans,
nämligen till förnyelse av våra sinnen och till förvandling av våra liv.

Jesus kallade Lärjungar.
Och när slutade Han göra det, när räcker det med att vara en blek och anonym ‘kristen’ i största lagom allmänhet, en som aldrig stör andra (aldrig bryr sig) och helst vill bli lämnad i fred (med sin egoism)?
Aldrig, såvitt jag vet.

“Lärande dem att hålla allt jag befallt,” det var finalen på den sk Missionsbefallningen (Mt 28).

Därför försöker denna blogg att vara Lärjungaskapande, dvs att visa på rimliga konsekvenser av att ha tagit emot Jesus som Frälsare och Herre.

Vad är Evangelium/Evangeliet?

Det är beskrivningen av Jesus:
vem Han är,
vad Han gjort,
och förkunnelsen av detta enligt den Gudsgivna tolkningen i Skriften.

Fisken var i den första kristna tiden en symbol för detta genom sitt grekiska ord: ICHTHYS, där bokstäverna var för sig representerar en viktig aspekt:
I = iesous = Jesus: den människa som vandrat på jorden i historisk tid; dvs samma som vi.
CH = christos = Jesus är Kristus: den i GT utlovade Messias.
TH = theou = Guds: Jesus är gudomlig.
Y = (h)uios = Son: Sonen är del av Treenigheten.
S = soter = Frälsare: Jesus sonade syndaskulden.

Fokus i Evangelium är alltså Jesus, inte på hur vi tar emot detta eller vilka konsekvenser det får i våra liv.
Det är DETTA som ÄR så CHOCKERANDE; att Guds rättfärdighet uppenbarats i evangeliet (Rom 1:17) och inte i vår attityd, dvs inte i hur olika kyrkor hävdar att man måste göra (typ omvändelse och tro), eller inte göra (typ ha varit föremål för dop som spädbarn; motta oblaten från ordinerad präst) för att komma i åtnjutande av det.

Evangeliet är en Person, Jesus; vad Han gjort, och innebörden, såsom proklamerat i NT.

Att vara Evangelisk måste alltså vara att ge prioritet åt Evangeliet; prisa Gud för det; tacka Gud för det; hylla Honom som är sann människa och sann Gud, och som utfört ett verk som kan frälsa!

Evangeliet är mötesplatsen för all sann ekumenik: fokus på Gud, inte på oss.

Jag fortsätter med beskrivningen av denna bloggs utgångsläge och ståndpunkt: Evangelisk, Karismatisk, Lärjungaskapande.
Jag tänker ‘varva’ och går nu vidare med Karismatisk, fastän Evangelisk inte är klar. Jag skriver en ‘etta’ efter Karismatisk också. Fortsättning kommer att följa.

Vad är Karismatisk?
Många kanske bara tänker på andliga gåvor, andra enbart på tungotal.
Jag syftar på vår totala hjälplöshet att förstå någonting utan Den Helige Andes hjälp. För mig betyder alltså Karismatisk: ‘beroende av Anden’.

Varför skulle annars Jesus ha talat så ingående om Hjälparen (Joh 14-16)?

Vi kan även se hjälplösheten i lärjungarnas liv. När Petrus bekänt Jesus vara “Messias, den Levande Gudens Son,” (Mt 16:16) så framhåller Jesus att han inte tänkt ut detta själv, men att Fadern uppenbarat detta för honom.
Likväl är Petrus hjälplös i sin oförmåga att förstå vad detta innebär. Redan i samma kapitel (16:21-23) får Jesus tillrättavisa honom för att han går emot tanken på att denne Messias skulle lida och dö i Jerusalem.
Sett i senare teologisk terminologi kan man kanske säga, att Petrus fick Inkarnationen uppenbarad för sig, medan däremot Försoningens innebörd ännu var fördold.

Den helige Ande är ingen teologisk konstruktion som restlöst kan definieras vare sig i Skriften eller Traditionen (som summerat Skriften t.ex. i form av trosbekännelserna) utan en högst levande och närvarande och verksam Person i Gudomen.

Vårt behov av Anden är enormt.
Det menar jag med ordet Karismatisk.

I beskrivningen av denna bloggs inriktning (man ser det om man skrollar till längst ned) förekommer orden: Evangelisk, Karismatisk, och Lärjungaskapande.

Jag tänkte för mig själv och andra försöka förklara hur jag menar, och börjar med Evangelisk. Eftersom jag gissar att jag inte kommer att (kunna) avhandla något av dessa begrepp i ett blogginlägg har jag försiktigtvis skrivit en ‘etta’ (1) efter.

Att Evangelisk hänger samman med Evangelium och att evangelium betyder ‘glatt budskap’, ungefär, torde vara bekant för de flesta.
Så, man skall alltså bli glad när man hör det? Eller är det budskapet om att frälsningen är av nåd som är glatt? Jag skriver så här lite halvt vårdslöst, därför att jag tror att ordet Evangelium blivit så uttjatat och urtvättat att knappast åtstadkommer annat än en, välvillig, men ändå: gäspning.

Jag tror inte det är på samma sätt med adjektivet Evangelisk, för som alltid med adjektiv så karaktäriserar eller beskrivet det något. Hur är då något när det är Evangelisk(t)?

Sedan har vi ett närbesläktat adjektiv som liksom ‘trängs’ om utrymmet och uppmärksamheten: Evangelikal. Det har uppenbarligen också med Evangelium att göra, och beskriver hur något är, men hur förhåller det sig till Evangelisk?

Det får jag fortsätta med att utreda, för mig själv och andra, under ‘tvåan’ (2), för nyss har jag ätit lunch; nu skall jag ha en liten ‘powernap’ innan jag fortsätter med arbetet; som många andra bloggare skriver jag på så kallade ‘lediga stunder’.

HÄR finns information om en bok med utgivning just idag.

Ordet: Guds Ord, Bibeln, den givna uppenbarelsen, undervisningen, vägledningen, sanningen, Skriften –

Anden: Hjälparen, också en person i gudomen, duvan, vinden, elden, inspiratören, uttolkaren, Guds närvaro, livgivaren –

Lärjungaskapet: vårt gensvar med Ordets och Andens hjälp, efterföljelsen, helgelsen, mognaden, fruktbärandet, tillväxten, överlåtelsen, förnyelsen, lidandet, martyrskapet, delaktigheten.

Broder Ulf Ekman skrev redan innan sin konvertering till Romersk katolicism om ‘förmedlad nåd’ på ett sätt som fick åtminstone mig att sätta likhetstecken mellan hans uppfattning och den romersk-katolska kyrkans (RKK).

Vad är då ‘förmedlad nåd’?
Positivt uttryckt: att Guds nåd till frälsning i Jesus Kristus förmedlas genom Kyrkan och dess ämbeten (biskopar och präster) och sakrament (dop och nattvard + 5 till inom RKK).
Negativt uttryckt: människan kan bara få tillträde till Guds nåd just på detta sättet, och inte genom personlig sinnesändring och tro, vilket är den evangeliska (Eng. Evangelical) uppfattningen.

Nu tror jag inte situationen är riktigt så enkel.
Det är inte människans sinneändring och tro som sätter henne i förbindelse med Guds nåd. Denna nåd är också förmedlad genom Evangeliet, vars huvudpoäng står att läsa i 1 Kor 15:3,4.
Så även inom evangelisk (evangelikal) teologi finns en Medlare mellan Gud och människor, 1 Tim 2:5,6b.
Jesus Kristus ÄR Evangliet: hans person och verk.
Detta kan inte nog starkt framhållas. Det är inte vår tro som frälsar oss, utan Kristus.

Vidare: denna genom Evangeliet förmedlade Nåd bärs fram av människor. Båda ovan citerade textställen fortsätter genom att framhålla människans roll som vittne till denna uppenbarelse.

Så vad blir då slutsatsen och poängen i denna blogg om ‘Förmedlad Nåd’?

Att Kyrkan, Kristi Kropp, som manifesterad genom de lokala församlingarna, har en roll – inte som fritt teologiskapande öar, ty innehållet i Evangeliet är en gång för alla givet och uppenbarat (Judas brev v.3) – men heller inte som ompaketerande grossiströrelse mellan tillverkare och kund, utan som just vittne till Evangeliet.
Något mer och annorlunda åberopade inte de ursprungliga apostlarna; ja, Paulus kände sig ovärdig ens för detta (1 Kor 15:9).

Om Kyrkan tar på sig ett förmedlande uppdrag, utöver vad Skriften ger vittnesbörd om, så visar historien med övertydlighet att det inte finns någon gräns för vad denna förmedling kan utökas till. Det är här Jesu mor Maria kommer in i bilden, och helgonen, som förmedlare av våra böner (tekniskt sett via Kristus förstås, men den finessen torde gå folkfromheten rätt obemärkt förbi) och av sina egna meriter.

Finns det frälsning utanför Kyrkan (extra ecclesiam)? Knappast, för någon måste vittna om Evangeliet och i det avseendet förmedla Nåden. “Hur skall de kunna höra om ingen predikar?” Rom 10:14c

Kan man då bli frälst genom sakramenten och ämbetenas funktion?
Jag håller det inte för otroligt, i den mån de förmår vittna om Evangeliet, och det är väl på detta sätt människor kommer till tro och blir frälsta inom de sakramentalistiska kyrkorna.
Problemet är åter praxis: i många fall blir Evangeliets funktion bara den att vittna om Kyrkan och den Nåd hon förutsätts förmedla istället för tvärt om: att Kyrkan skall vittna om Kristus.
Och vips! har vi förslavande magisk vidskepelse istället för befriande tro, en kyrkans inkrökthet i sig själv och sin egen (förmenta) förträfflighet. Och vad förmedlas då?

Likväl måste någon förmedla Evangeliet. “Ja, jag vill bära Ditt budskap, Herre…”

Förmedlad Nåd. Svårt ämne.

Julaftonsmorgon: längtar du också efter något annat än “Jingle Bells”?
Här en ljuvlig musikalisk begrundan:

texten (och Engelsk översättning) : http://www.hymnsandcarolsofchristmas.com/Hymns_and_Carols/NonEnglish/quelle_est_cette_odeur_agreable.htm
(ber er överse med reklamen)

För egen del, alltid ett nedsaktande av tillvaron och denna begrundan inför och under Julen:
Universums Skapare, Gud, blir människa.
Under?
Under över alla under?
Nej, jag tror mer än så: större, väldigare, närmare, närgångnare; en begrundan som alltid slår över i Förundran.
Outsägligt.
Och ändå: sannare än sant.

Tack att du kom, Jesus!

Vad är modernism för något?
Inte så modernt, faktiskt: man brukar räkna med att ‘Det Moderna’ tar sin början på 1650-talet med den franske filosofen René Descartes (Cartesius), han som myntade uttrycket cogito, ergo sum ‘jag tänker, alltså existerar jag’.
Man brukar kalla denna filosofiska riktning ‘rationalism’, därför att den tar sin utgångspunkt i förnuftet eller tänkandet (Lat. ratio). Människans förnuft ansågs vara den yttersta källan till vetande, och inte, som varit fallet under Medeltiden, tanken på Gud och uppenbarelsen om honom i Bibeln: om något i den stred mot förnuftet, så förkastade man det, grovt uttryckt.
Man kan kanske också tillägga, att en annan filosofisk riktning ’empirismen’, där (sinnes-)erfarenheten betonas, med företrädare som engelsmannen John Locke, slutet av 1600-talet, också tillhör ‘Det Moderna’, fast på ett lite annat sätt.
Eftersom de vetenskapliga, upprepbara experimenten får sitt genombrott med empirismen som bas är det kanske lättare att se detta som ‘Modernt’, eller åtminstone att vi känner oss mer hemma med det. I sin strikta utformning är empirismen inte lika kategorisk som rationalismen, eftersom empirismen arbetar med hypoteser och teorier: den kan aldrig slå fast något lika säkert som rationalismen menade sig kunna.

Men står det inte ‘Opinionskristendom’ som rubrik?
Lugn, det kommer.

Ett annat ord som vi kanske hör oftare (ja, vem hör för övrigt ordet ‘Modernism’ någonsin nuförtiden?) är Post-modernism.
Det hörs ju på ordet att det har med ‘Modernism’ att göra, och det har det. Post-modernism betyder förstås ‘Efter-modernism’ och med det avses det som kommer efter ‘Modernismen’.
Så vad innebär då ‘Post-modernism’, och när började den?
Den senare frågan är lite lättare att svara på: man brukar räkna med 1950-talet och framåt; det filsosofiska tänkandet efter Andra Världskriget, alltså.
Eller, egentligen inte det filosofiska tänkandet, utan snarare en sorts reaktion på ‘modernismens’ försnävande effekt inom en mängd (ja alla) konstarter, och där man (fortfarande) debatterar vilka de filosofiska konsekvenserna, och därmed innebörden, är av denna revolt.
Skall man sätta namn på företrädare, så brukar Martin Heidegger, Jacques Derrida, Michel Foucault och Jean-Fracois Lyotard framhållas.
Post-modernismen är en knippe utgångspunkter, som har det gemensamt att ‘Människan roll’ återinförs som en komponent, alltså inte bara hennes tänkande (rationalismen) eller erfarenheter (empirismen).
Det innebär, att Post-modernismen kan ta sig (och har tagit sig) många olika uttryck, de flesta av dem troligen negativa ur kristen synpunkt, även om potentialen för positiv tolkning finns där, och har uppmärksammats.

Nej, nu tror jag det är dags för ‘Opinionskristendom’!:

En av de negativa konsekvenserna med Post-modernismens världsbild, är att (förståelsen av) tillvaron relativiserats. (Inom såväl rationalism som empirism fanns ett sökande efter och en tro på den Enda sanningen om tillvaron.)
Till exempel, och det är nu vi börjar närma oss temat för denna blogg, så är den bild av mig jag vill framhålla vad som räknas (märk att jag inte skriver ‘den sanna bilden’).
Alltså blir medier (tv, radio, tidningar, internets alla funktioner) så viktiga, och tänk då på att bildmedierna, om man undantar stumfilmen, får verklig betydelse först på sent, eller mycket sent, 1900-tal. Vi lever alltså i en historiskt sett MYCKET unik tid – det behöver man inte vara eskatologiskt (tanken på de yttersta tingen, särskilt Jesu andra ankomst) orienterad för att inse.

Läget är alltså bäddat för att även kristendomen skall bli (= uppfattas som) den bild man framställer av den, och för att ta det hela ett steg längre, och det är det som är rubriken för denna blogg: att de uppfattningar, opinioner, som kan framföras i kristendomens namn, blir vad kristendomen är (= uppfattas som, i Post-modernt tänkande; och det är i det ljumma kulturvattnet vi alla, medvetet eller inte, idag simmar).

Det riktigt luriga är förstås nu, att denna bild inte behöver ha något anspråk på sanning, om att ens vara ‘den sanna bilden’, eftersom alla förutsättningar är (hävdas vara) relativa: “det här är sant för mig.”
Snarare blir det så, att den bild som får mest genomslag får mest genomslag (det där senaste var ett försök att på ett post-modernistiskt sätt uttrycka det hela – jag sade egentligen ingenting; ‘pragmatiskt’ så det förslår…).

Jag tycker det finns anledning att höja ett varnande finger här.
Ju längre ut på opinionernas, uppfattningarnas, allt tunnare gren man tar sig, desto tunnare blir den, och allt mindre bär den.

Kristendom är Evangeliet om Jesus Kristus, och inte vad kristna människor Tycker i olika frågor.