Vi talar om vad som konstituerar en församling som ett uttryck för Församlingen.

Tag Maria och Marta: bara ett är nödvändigt, sade Jesus.

Men ofta(st) definieras församling (gärna likställt med Församling) utifrån Martas omsorger: en församling måste kunna betala skatt, ha anställda och äga fastighet, dvs vara en juridisk person.
När det är klart (och helst alla lånen nedbetalade i full rättfärdighet också): då kan vi tänka oss att sitta ned vid Jesus’ fötter och höra vad han har att säga, dvs Marias attityd.

– Men hur skulle Maria kunna ‘sitta ned och lyssna’ vid Jesus’ fötter om hon inte hade Martas hus att sitta i?  (Där fick jag allt in en riktig fullträff!)
(Nej,  du missade ladugårdsväggen.)  Maria satt i ett hem.  Hon satt inte i en kyrkbyggnad.
Och vad är det som säger att man måste ha en kyrkbyggnad för att kunna göra det Jesus sade var det enda nödvändiga?

Det handlar här om var vi börjar någonstans, vad som får definiera det kristna livet.
Martas omsorger har också sitt berättigande, men vi kan inte starta där, sade Jesus.

Jag tror inte det.

När Paulus talar om att han ‘planterade’ och att Apollos ‘vattnade’, så syftar han på det andliga livets begynnelse (pånyttfödelsen) och utveckling (tillväxt) i människor.
Bilden, eller metaforen, som han använder är från det organiska livet.
Paulus’ planterade’ genom att stoppa ned det livgivande Ordet i människors hjärtans åkrar, dvs genom att förkunna Evangeliet.
Men ‘planterade’ han inte en  församling då?

Jag tror inte det.

Skilj på den universella församlingen, Kristi Kropp, som består av alla pånyttfödda kristna, dvs det som ibland kallas Kyrkan med stort ‘K’, och lokala församlingar, dvs kyrkor med litet ‘k’.
‘Planterar’ man (delar av) den Universella Kyrkan när man förkunnar evangeliet så att människor blir frälsta?  Gärna för mig.
Men ‘planterar’ man församlingar då?  Jag tror inte det.

Gå tillbaka till språkbruket i den tidiga Pingströrelsen: då användes ordet ‘ordna med församling’ när människor omvänt sig och blivit kristna och man ville ge gemenskapen dem emellan en fastare struktur.
Och vad var då kärnan i att ‘ordna med församling’?
Jo, det var att tillsätta äldste enligt Paulus föreskrifter till Timotheos och Titus, dvs  hur de skulle göra i sådant läge.

Att ‘ordna med församling’ är långt mindre pretentiöst än att ‘plantera församling’.  Det tar nämligen ned uttrycket på det plan där det hör hemma.
Våra ordnanden och donanden innehåller inte Liv.
Det gör däremot Guds Ord.  Det kan vi plantera.

Men det talas ju så mycket om att ‘plantera församlingar’ och att ‘Sveriges framtid’ ligger i just detta och att detta är tecknet på framgång, hur många ‘församlingar som planteras’?

Sorry!

Gud frälser människor en och en.

Det stora med Gudsmötet, gemenskapen med Gud, är förstås att man inte blir ensam längre.

Men så händer det oväntade: Gud frälser andra på samma sätt också, och då är vi plötsligt inte ensamma i vår gemenskap med Gud.

Samma Gudsliv, samme Ande, som finns i mig finns i andra också.  Det får konsekvenser.  Vi finner varandra, upptäcker en gemenskap oss människor emellan också.

På det sättet är kristendomen inte individualistisk.  Men den är inte kollektivistisk heller: gemenskapen vi har med varandra, den kristna gemenskapen, är inget vi kan upprätthålla om vår enskilda gemenskap med Gud skärs av eller överges.

Vi bör hjälpa varandra att tro och att vandra i det ljus det Nya Livet i gemenskap med Gud givit oss, var och en.

Hos de flesta församlingsledare/pastorer finns insikten om att det inte räcker med att folk kommer till mötena på söndagarna.
Det bibliska vittnesbördet är överväldigande:  i Paulus’ brev hälsas det till olika grupper av människor som samlades i hemmen, troligen hos dem som hade lite mer plats.

Det behövs alltså smågrupper också.
Dessa har traditionellt, i större städer i alla fall, organiserats geografiskt: i det bostadsområde där du bor skall du vara med i en bönering, cellgrupp, gemenskapsgrupp – benämningarna är många.
Men hur fungerar de?

Ibland väldigt bra;  ofta som något nödvändigt som man får göra det bästa av;  ibland inte alls.  Och så har den geografiska aspekten mjukats upp: numera sker indelningen efter åldersgrupper (ungdomar, barnfamiljer, medelålders, pensionärer), eller intressen (golf, aktier, hästar, volleyboll, osv); verkar det tillräckligt hopplöst kan man alltid utse hemgruppsledare som folk får välja utifrån vilka de gillar.
Vad är problemet?

Antagligen att dessa smågrupper egentligen aldrig tillmäts någon verklig andlig dimension: det är i kyrkobyggnaden de ‘verkliga’ gudstjänsterna sker; samlingarna i hemmen är mest för formens skull.

Vad skulle då hända om man började fira brödsbrytelse/nattvard i hemgrupperna?
Vad skulle det innebära i form av ‘omtänk’ från församlingsledare/pastorer om man sjösatte en sådan praxis?
Vad skulle det föra med sig för dem som leder böneringarna i form av prioritering och ansvar?

Finns församlingen i vardagen?  Det har vi väl hört att den skall göra, eller hur?
Har vi inte också hört att det är det viktigaste, att det är där den egentliga gudstjänsten utförs, i våra alldagliga liv?
Varför då inte markera detta på ett av de mäktigaste sätt som kan ske, genom att förlägga firandet av Jesus’ försoningsdöd, vår frälsnings grund,  till hemmen?

Varför inte?

Vilken är pingströrelsens sanna identitet?  Jag tror det är den frågan som gör att ’dopfrågan’, aktuell i tidningen Dagen just nu,  rör om så ordentligt i sinnena.

Vi får nog ’backa bandet’ lite för att få tag i en lång och hållbar tråd att nysta i:

I pingströrelsens början talades om att ’ordna med församling’ på de platser där väckelseförkunnelsen hade framgång i form av sinnesändring och tro hos människor och som därmed blev nykristna.

På den tiden var det, såvitt jag kan finna, aldrig som idag tal om att ’plantera församlingar’.

I nytestamentlig tid etablerade/ordnade Paulus församlingar när han i varje stad tillsatte äldste, men då fanns där bara de kristna som nyligen vunnits.  Egentligen är uttrycket ’plantera församling’ om sådant obibliskt, för när Paulus i 1 Kor talar om att han planterade och Apollos vattnade, så är det de kristna och deras andliga tillväxt han talar om, och vad som planteras är antagligen inget annat än Gud Ord i människors hjärtan.

Så pingströrelsen hade en lägre och mer ödmjuk inställning till sig själv i början.  Man påstod inte att man själv unikt var Församlingen, bara att man bland de nykristna ville ’ordna församlingen’ (= församlandet kring Kristus) enligt nytestamentlig förebild, och inte såsom underavdelningar till samfund.  Varje sådan ’ordnad’ (genom tillsättandet av äldste/församlingsledare) församling var alltså bara ett mer bibliskt sätt (så uppfattade man saken) att arrangera ’ordna’ gemenskapen i yttre mening. Man ville säkerställa sin rätt att läsa och tolka Bibeln som man uppfattade riktigast i praktiska ting, inklusive att vara öppen för karismatiken. Trons innehåll, t.ex. Kristi person och verk, delade man på ett självklart sätt med andra kristna och/eller nådde samförstånd om under samtal i t.ex. Kölingaredsveckorna.

På sätt och vis låg alltså pingströrelsen utanför samfundsrivaliteten och den organiserade ekumeniken; ja, man uppmanade t.ex. aldrig ens officiellt (= Lewi Pethrus uppfattning) medlemmar i pingstförsamlingar att går ur Svenska kyrkan; och när Stockholms förste biskop, Manfred Björkqvist besökte Filadelfia i Stockholm, presenterade L.P. det hela som en biskopsvisitation.

Man var ’under radarn’ i teologiska stridsfrågor. Visserligen var man sprungen ur baptistisk tradition (Filadelfia i Stockholm var tidigare Stockholms 7:e Baptistförsamling), eller antog den (T.B. Barrat lät troendedöpa sig trots att han ursprungligen var metodist), men sammanhanget där det tillämpades var människor som upplevt förvandling i samband med att de kommit till tro på Jesus från ett liv utan Gud.  Man lät döpa sig för att identifiera sig med Kristi död, begravning och uppståndelse.

Allt var mycket praktiskt.

Skall pingströrelsen(s församlingar) kunna bevara sin traditionella syn på troendedopet handlar det nog om mer än att hävda en viss dopsyn; man måste ha en attityd till hela sin existens som svarar mot varför man döper.

Att pingströrelsen nu blivit samfund hjälper inte precis detta.  Att ’brösta sig’ med andra Samfund gör att man får en diskussion på annan nivå och andra villkor. Man blir ’en spelare’ i kristenheten.  Kanske är det detta som gör Trossamfundet Pingst’s/Pingst ffs’ föreståndare så obekväm i sin sits? Det är i så fall hedrande och hoppfullt.

Det tycks idag vara populärt att undervisa pastorer i olika tekniker för att bli bättre och mer framgångsrika ledare.  Inspirationen verkar komma från det sekulära arbetslivet.  Företagskonsulter är gurus, och på något sätt ges intrycket av att församlingen/kyrkan/Kristi kropp skall växa i storlek och inflytande om den bara kan anamma de rätta tillväxtteknikerna.

Ja, pastorer skall naturligtvis lära sig att hantera ‘det egna företaget’, den lokala församlingen rätt också. Även här verkar det vara fråga om att manipulera i betydelsen av att använda tekniker.

Varför undervisade inte Jesus i management?  Varför gjorde Han inte det?