Karismatisk 1

Evangeliet

Jag fortsätter med beskrivningen av denna bloggs utgångsläge och ståndpunkt: Evangelisk, Karismatisk, Lärjungaskapande.
Jag tänker ‘varva’ och går nu vidare med Karismatisk, fastän Evangelisk inte är klar. Jag skriver en ‘etta’ efter Karismatisk också. Fortsättning kommer att följa.

Vad är Karismatisk?
Många kanske bara tänker på andliga gåvor, andra enbart på tungotal.
Jag syftar på vår totala hjälplöshet att förstå någonting utan Den Helige Andes hjälp. För mig betyder alltså Karismatisk: ‘beroende av Anden’.

Varför skulle annars Jesus ha talat så ingående om Hjälparen (Joh 14-16)?

Vi kan även se hjälplösheten i lärjungarnas liv. När Petrus bekänt Jesus vara “Messias, den Levande Gudens Son,” (Mt 16:16) så framhåller Jesus att han inte tänkt ut detta själv, men att Fadern uppenbarat detta för honom.
Likväl är Petrus hjälplös i sin oförmåga att förstå vad detta innebär. Redan i samma kapitel (16:21-23) får Jesus tillrättavisa honom för att han går emot tanken på att denne Messias skulle lida och dö i Jerusalem.
Sett i senare teologisk terminologi kan man kanske säga, att Petrus fick Inkarnationen uppenbarad för sig, medan däremot Försoningens innebörd ännu var fördold.

Den helige Ande är ingen teologisk konstruktion som restlöst kan definieras vare sig i Skriften eller Traditionen (som summerat Skriften t.ex. i form av trosbekännelserna) utan en högst levande och närvarande och verksam Person i Gudomen.

Vårt behov av Anden är enormt.
Det menar jag med ordet Karismatisk.

Evangelisk 1

Evangeliet

I beskrivningen av denna bloggs inriktning (man ser det om man skrollar till längst ned) förekommer orden: Evangelisk, Karismatisk, och Lärjungaskapande.

Jag tänkte för mig själv och andra försöka förklara hur jag menar, och börjar med Evangelisk. Eftersom jag gissar att jag inte kommer att (kunna) avhandla något av dessa begrepp i ett blogginlägg har jag försiktigtvis skrivit en ‘etta’ (1) efter.

Att Evangelisk hänger samman med Evangelium och att evangelium betyder ‘glatt budskap’, ungefär, torde vara bekant för de flesta.
Så, man skall alltså bli glad när man hör det? Eller är det budskapet om att frälsningen är av nåd som är glatt? Jag skriver så här lite halvt vårdslöst, därför att jag tror att ordet Evangelium blivit så uttjatat och urtvättat att knappast åtstadkommer annat än en, välvillig, men ändå: gäspning.

Jag tror inte det är på samma sätt med adjektivet Evangelisk, för som alltid med adjektiv så karaktäriserar eller beskrivet det något. Hur är då något när det är Evangelisk(t)?

Sedan har vi ett närbesläktat adjektiv som liksom ‘trängs’ om utrymmet och uppmärksamheten: Evangelikal. Det har uppenbarligen också med Evangelium att göra, och beskriver hur något är, men hur förhåller det sig till Evangelisk?

Det får jag fortsätta med att utreda, för mig själv och andra, under ‘tvåan’ (2), för nyss har jag ätit lunch; nu skall jag ha en liten ‘powernap’ innan jag fortsätter med arbetet; som många andra bloggare skriver jag på så kallade ‘lediga stunder’.

Analys av Pingstledningens positionering

Moral & Etik

Pingstledningen slår fast sina bopålar i homosexfrågan på glidande lera just nu, starkt understödda av tidningen Dagen.
Hur då?

Ledarskribenten Joel Halldorf spelar en variation på ledmotivet ur operan “Skulle Gud ha sagt?” i tidningen Dagen. Halldorf är kyrkohistoriker, inte exeget, och det märks i hans hantering av bibeltexterna. Missljud. Det skär sig.

Många, och bland dem Mikael Karlendal, och Stefan Swärd, protesterar. (Dagens Felicia Ferreira går ut med ett till intet förpliktigande försvar: “låt samtalet därför fortsätta” — dvs goddag yxskaft!, det lilla ordet ‘därför’ syftar inte på något substantiellt; och att “frågan om sexualitet måste hanteras med klokhet,” fungerar bara som ett sätt att underkänna allt annat än den egna hållningen – som då är klok.)

Tio pingstpastorer har gått ut och givit sin syn. Vad handlar den om? Vittnesbörden är många om att människor inte förstår detta. Jag tror heller inte detta var syftet; se nedan.

Tjugotvå andra pingstpastorer (nej, det blev visst bara 21 – och det gör tidningen Dagen en stor affär av) försöker att säga något tydligare.

Pingstledningen i form av Pelle Hörnmark, Daniel Alm och Ingrid Svanell distanserar sig, rättar och förtydligar, men vad säger de egentligen innehållsmässigt? (och debattredaktör Jaktlund förklarar därmed debatten avslutad).

Undertiden har Tommy Dahlman famlat med formaliteterna, och Dagens Elisabeth Sandlund strider ut för att rätta honom. Hon har förstås rätt. (Det är också rätt att ge tionde av mynta, dill och kummin.)

Vad handlar hela denna affären om, egentligen? Ja, skall man fråga Pelle Hörnmark, så har han givit sitt vanliga svar: pragmatik. Och han har förstås rätt – men jag undrar, och har alltid gjort det, om han vet vad pragmatik är? Han verkar tro pragmatik är anpassning och smidighet, eller kanske lite råare uttryckt: ett blött finger i vädret för att se hur vinden blåser. (Och det är förstås inte fel. Man behöver veta hur vinden blåser. Men man behöver inte färdas just åt det hållet.)
Man kan analysera hela detta skeende pragmatiskt, dock. Pragmatik handlar inte så mycket om ords betydelser, som väl hur ord används. Detta kallas inom pragmatiken för ‘talaktsteori’: man gör något med sina ord, man agerar. Och i detta sammanhang är poängen inte vad orden man säger betyder, utan vilken effekt de får.

De tio pastorerna, och sedan ännu tydligare, Hörnmark, Alm och Svanell, vill inte binda sig vid något, allra minst det som Tommy Dahlman och de 20 andra ville klargöra: att utlevd homosexualitet är synd. Det är vad man gör med sina ord, det är vilken effekt det får.

Man kan jämföra med Pingströrelsens förvandling från fria församlingar till samfund: det skedde i etapper, där riktningen hela tiden skulle förnekas. Jag undrar om någon i Pingstledningen för övrigt ens tillstår att man är ett samfund? (Man är något så konvulerat invecklat specifikt att själva samfundsbegreppet inte räcker till – även om man legalt sett är ett samfund. Det handlar väl om en djupare insikt av något slag.)

Läran skall ‘formas i de lokala församlingarna’, förespråkar så samfundets ledare fromt, och befriar sig därigenom från allt ansvar att tala tydligt och visa riktningen. Att man rankar journalister och akademiska teologer lika högt, säger kanske mer om hur högt man sätter medier i en postmodern tid än om hur lågt man värderar bildning och kunskap (och jag ‘talar inte för min sjuka mor’: vi teologer i Sverige är som regel hopplöst efterblivna, men det finns lärda män såväl söderut som österut och västerut att rådfråga, lära av, och be om hjälp. Alla samhällen är inte lika sekulariserade som vårt; våra linser är grumlade.)

Och med benäget bistånd av tidningen Dagen (Debattredaktör Jaktlund lyckas med konststycket att vända på hela frågeställningen och få de 22, nej 21!, pastorerna till de udda, som man för att inte förtränga åsiktskorridoren måste bereda plats, hur obehagligt detta, för dem han riktar sig till, än måste tyckas) manövererar man ut alla som vill ha klarhet.

Jag tror vi kommer att få se mycket av kringgående rörelser framöver; stor uppfinningsrikedom när det gäller att problematisera och relativisera, allt under oantastbara banér och slagord.

Undertiden glider bygget på lera allt längre ned i den djupa sänka där allt är tillåtet, och där inte ens de frommas förböner hjälper, för det fanns inte tio rättfärdiga i staden.

Hur känns det att drunkna?

Människan

Hur känns det att se sina små barn försvinna i vågorna; sin gamle far förgäves kämpa, modern redan under, och att tappa greppet om sin hustrus handled, innan kallsupar av saltvatten omtöcknar alltmer?

650 flyktingar undan mördarsekten IS och dess likar dog i Medelhavets vatten i går, 400 den 12 april och 300 i februari enligt BBC.

Mänskliga tragedier utan proportioner, och undertiden fortsätter islamisterna sitt barbari: 30 etiopiska kristna skall IS häromdagen nu ha halshuggit i Libyen.

Att få halsen avskuren eller drunkna: det måste finnas andra alternativ för dessa medmänniskor.

Utøya och Garissa

Människan

Anders Behring Breivik lyckades mörda 69 människor, de allra flesta ungdomar, på socialdemokraternas kursö Utøya den 22 juli sommaren 2011. Han var ensam, men flyktmöjligheterna var få, och han sköt även mot dem som försökte simma till frihet.

I går lyckades fyra islamister från al-Shabab i Somalia mörda, enligt nuvarande uppgift 147 ungdomar vid universitetet i Garissa i nordöstra Kenya. Man valde bland kristna och muslimska studenter, och slaktade de kristna; tog sig även tid för IS trademark: halshuggningar.

Behring Breivik lyckades överleva; de fyra somalierna dödades enligt uppgift, av kenyanska säkerhetsstyrkor.

Så: vem fördömde INTE Breivik? Ingen, så vitt jag vet. Ingen hade heller några förmildrande ord att säga om honom.

Och nu: de islamistiska mördarna?
Mnjaä – och plötsligt blir allt lite mer komplicerat.
Packet av femtekolonnare ur media och kyrka kommer naturligtvis även här att rycka ut med sin mix av ylanden och förtroliga viskningar och varna för ‘islamofobi’, dvs inte se bjälken i sina ögon.
En del racister kommer naturligtvis att i sina innersta hjärtan tänka att ‘det var ju bara svarta afrikaner’ utan att känna sorg och smärta över att åter ungdomar fått sina liv och framtider utplånade.

När i hela världen skall vi få ett samtal med proportioner!
När skall det mediala och religiösa etablisemanget, som gömmer sig bakom fraser som att “Gud är större,” börja inse att måttet är rågat och synnerligen överflödande?
När skall den omvända racismen kläs av sin nedlåtande mask: den att muslimer (från Afrika och Mellanöstern, med mörkare hy än oss) inte är människor nog att kunna avkrävas mänskligt och samhälleligt ansvar och så ta avstånd från barbariet?

Ett anspråkslöst förslag (A Modest Proposal)

Människan

Hur skall vi komma till rätta med invandringen?

Vi har ett stort land, 449 964 km², visserligen bara på 58:e plats bland världens länder, men dock det 5:e största landet i Europa. Problemet är dock befolkningstätheten: med en befolkning på bara 9,7 miljoner ger det en befolkningstäthet på endast 21 innevånare per kvadratkilometer, vilket är på plats 157 i världsrankingen (efter Chile men före Salomonöarna).
Vi har alltså ett problem här.
Lösningen är dock nära, och inses genast av var och en som flyger över Sverige: att det finns mycket skog och få bebyggda områden, särskilt om man flyger över Norrlands inland. Detta har många insett, och framhållit även i TV (och bara det gör det ju trovärdigt).
Alltså finns det plats för fler invandrare, och dessa skulle alltså kunna hjälpa oss att klättra högre på befolkningstäthetsrankingen.
Sverige är ett rikt land, och det är ju närmast skamligt att vi skall rankas så lågt.
Men hur skall vi få hit dem?
Även här är lösningen enkel (och det är förvånande att inte tanken framförts tidigare): tag alla tragiska kapsejsningar i Medelhavet, där människor på flykt går under i för små båtar. Varför inte införa ett moratorium över alla resor till Finland? Då skulle de stora Finlandsfärjorna kunna sättas in på Medelhavet, och på ett effektivare sätt transportera flyktingar över detta vatten. Till Grekland, till exempel, för de har ju problem med sin ekonomi, och då kunde vi ju betala grekerna för att forsla dem vidare.
Sverige är ett rikt land, inga problem.
Men det är klart, alla kan vi inte få hit genom transporter över Medelhavet. En del behöver flygas hit också.
Här har vi ett problem.
Men varför inte införa ett temporärt moratorium för alla militära övningar också? Den käre läsaren kanske nu tänker på att använda alla åtta stora Herculesplan (T 84, Lockheed Martin C-130), men faktum är att även om de lastar elefanter (som i filmen om 100-åringen) och förstås tanks, så tar den bara 91 personer (om man inte bygger om dem förstås). Nej, det behövs förstås kraftigare tag: varför inte ett moratorium över all turism utanför Norden? Det skulle frilägga en hel flotta av flygplan från åtminstone SAS, Norwegian. Kanske kunde även RyanAir fås att medverka för den goda sakens skull?
Om då bara man ändrade lite på flygsäkerheten (och det kan väl inte vara så farligt) så att kaptenerna får flyga längre timmar –
naturligtvis kompenserade med generösa övertidsersättningar, men det har vi råd med, Sverige är ett rikt land! –
så svindlar tanken över hur mycket folk vi skulle kunna få hit!
Ja, en plats bland de hundra befolkningstätaste länderna på jorden skulle inte vara en omöjlighet, utan inom räckhåll, man skulle nog kunna peta ned Timor-Leste (vem har väl för övrigt hört talas om det landet?) från 99:e platsen, men då krävs det modiga 32 miljoner pers i Sverige.
Kan vi klara det?
Sverige är ett rikt land!
Och vi har plats!
Vaddå ogenomförbart? Är du racist?

(Gud välsigne Sveriges alla invandrare.)

Svenska språket på auktion

Människan

Vad är nyckeln till god integration?

Svenska språket, naturligtvis.
Vi kanske i all ödmjuk blygsamhet tycker att svenska språket inte är något särskilt, och att ‘inte skall väl invandrare behöva lära sig det’.

Och det är väl den välvilligaste tolkningen av politikernas attityd också: den där gamla tiders bortauktionering av föräldralösa barn upprepar sig. Den gick ju ut på att den bonde som krävde minst ersättning av sockenstämman för att ‘ta ungen’, fick den. Sedan kunde alltid barnet användas till nåt arbete.

Vad som händer är att det Utbildningsföretag som kräver minst pengar av kommunen för att ta sig an SFI-undervisningen, får den.
Garanterat INGEN kvalitetskontroll, med stora klasser, undervisningsskyldighet hela dagarna för lärarna med som följd ingen förberedelsetid, och som konsekvens att dessa bara delar ut stenciler att fylla i.
Och Utbildningsföretagen gör pengar, och politikerna kan visa på minimala kostnader för ‘invandringen’, med som följd dåliga förutsättningar för integration.

Systemet var ett svek mot barnen då, och är ett svek mot invandrarna nu.

Tiggares ögon

Människan

För en del år sedan reste jag mycket. Jag hade familjen i England och pendlade till Holland.
När man sitter på flygplatser börjar man reflektera över annorlunda ting, som t.ex. hur bromsmekanismen på bagagekärror återspeglar nationalkaraktären: i Sverige har vi ju ‘broms’ som utgångsläge; man måste trycka in handtaget för att kärran skall kunna rulla, men det finns länder där friläget är utgångsläget.
Man kan reflektera över flygvärdinnor från olika länder också: amerikanska är mest avslappnade, och behandlar resenärer som jämlikar, det är i alla fall min upplevelse. “I dag betjänar jag dig med en kopp kaffe, i morgon betjänar du mig genom att laga mina tänder.” Ingen servilitet, inga krusiduller, ingen underlägsenhet. Amerikansk servicepersonal utstrålar i allmänhet stolthet: att betjäna andra skall göras så bra som bara möjligt.

Brukar du se in i de bulgariska eller rumänska tiggarnas ögon? Det gör jag alltid. Hejar på dem också, försöker prata med dem, fast de bara kan “Hej, hej!”
Ibland ger jag något, oftast inte. Och varför?
Det handlar om skillnaden mellan amerikanska flygvärdinnors ögon och bulgariska/rumänska tiggares ögon: om stolthet och … ja, vad?
Tomhet? Nej, något mer.
Att tiggeriet är väl organiserat framgår av det enkla faktum att det aldrig är trängsel om platsen och ynnesten, som hos de gamla gummorna utanför ortodoxa katedralen i Tallinn där de hastar fram i spontan och oordnad flock.
Alltså kan man se tiggeriet som en bransch, som en affärsidé, och måste då betraktas som sådan. Nej, jag är inte hjärtlös, men jag träffade tiggare i andra länder innan de kom till Sverige, och fick, liksom så många andra, stålsätta mig för att inte GE ALLA: nöden var ju så stor och om jag så gav bort allt jag ägde, så skulle jag ändå ha mer än de, i kraft av att vara svensk.

Så vad finns då i tiggares ögon?
Vad ligger i affärsidén? Vilken vara eller tjänst erbjuds? Här är det intressant att tänka på att man kan gå in i vilken affär som helst och tala med personalen och göra överväganden om man skall köpa varan/tjänsten. Men kanske inte köper något, och det är OK.
Tiggare erbjuder ingenting. De erbjuder mig inte ens möjligheten att hjälpa dem till ett annat liv, ett liv med värdighet och självkänsla, utan i själva det organiserade tiggeriet ligger att det skall förbli så: de skall sitta där och se in i mina ögon, och jag in i deras och jag skall för alltid inte möta en människa som bejakat sitt värde, utan någon som hela tiden förnekar det och gör sig så ynklig som bara möjligt. Är detta ett liv?
Unnar jag mina medmänniskor ett sådant liv, en sådan hålögd framtid?

Och de som permanentar tiggarnas situation genom att ordna med bostad och mat så att de kan fortsätta tigga: hur långt tänker de, och vad har de för människosyn?
“Silver eller guld har jag inte” sade Petrus, grep den lame tiggaren vid handen och reste i Jesus’ namn upp honom till ett annat liv.
Hur skulle det kunna ske idag i Sverige?
(Gud välsigne alla invandrare.)

tankepaus (I)

Utan kategori

Jaså, du har märkt att jag inte skrivit på ett tag.
Tack för det!

Orsaken är en tankepaus.

Går det att fortsätta blogga utan att bli politisk?
Och vad skulle det då i så fall vara för fel med att bli politisk?

Till en början med är det nog för min del ‘doften från 70-talet’ som spökar.
Då skulle alla vara socialister, åtminstone.
Annars kunde man inte vara rättfärdig, åtminstone implicerades detta, ibland sades det explicit.
Tron måste bara få vissa konsekvenser, man laborerade med begrepp som borde vara suveränt reserverade för Guds människoblivande, och sade att “Ordet måste inkarneras i oss”.
Det skulle handla om “solidaritet”.
Hade man sympatier åt det borgerliga hållet var det suspekt, åtminstone i de kretsar jag rörde mig i.
Det är naturligtvis hela tiden så, att tron måste få praktiska konsekvenser; det är inte om detta vi talar nu.

Till att fortsätta med så är politik ‘det möjligas konst’.
Och vad menas med det?
Jo, att man inte skall ha, eller åtminstone inte torgföra, åsikter som inte är genomförbara, eller för att uppdatera tankegången: åsikter som inte är medialt gångbara.
Problemet blir här när kristendomen skall tillämpas som något genomförbart eller medialt gångbart. Då har det blivit politik av det hela. Då blir kristendom inte lika med Sanningen om Gud och människan, utan vad som med en viss medial ära kan sägas.
Det betyder då alltså inte längre något VAD man tror, utan vad av det man tror man är villig att stå upp för, och när.
Det känns med andra ord som att vi har ett annat spel nu.

Kan man för övrigt skriva så som jag gör nu, utan att själv bli ‘politisk’?
Uppenbarligen är alternativet (åtminstone för min del) att tystna.
Jag försöker föra ett ‘meta-resonemang’, dvs resonera kring resonemanget. Lyckas jag med det?
Har jag definierat vad jag menar med ‘politik’?

Kan då kristna ägna sig åt politik? Absolut, det bleve en fattigare värld annars. Men jag tror inte de skall göra det i kristendomens namn, som att tron med nödvändighet får vissa konsekvenser, och inga andra. (Eller att man av taktiska skäl skall avhålla sig från vissa konsekvenser.) Då har vi smalnat av den berömda ‘åsiktskorridoren’ högst betänkligt. Då är det inte de icke-kristna som gjort det; utan vi själva. (Sedan är det instruktivt att se vilka som applåderar.)

Det känns hursomhelst som att ett trendbrott har inträffat mitt i den evangeliska strömfåran; en del viker av.

Så har jag därmed haft min tankepaus? Vad tror du?
Vi får väl se. Har försiktigtvis skrivit en etta i parentes efter rubriken.