Vad är det som gör, att inte bara i Romersk-Katolska kyrkan, utan även i protestantiska kyrkor, man definierar Kristi Kropp utifrån sakrament och ämbete?

Talade Jesus om sådant?

Om Han nu inte gjorde det, varför då tillmäta traditionen om hur det hela utvecklades så stor vikt?

Varför?

Om nu Jesus talade om den personliga relationen till Fadern, och om sig själv som Vägen, varför då dessa mellansteg av ‘förmedlad nåd’?

Om brevförfattarna i Nya testamentet visar hur tron på Jesus sätter oss i förbindelse med trosgrunden i Hans människoblivande, död, uppståndelse, himmelsfärd och förbön – varför då upphöja kyrkan som institution, dess ämbeten och sakrament till frälsningsvillkor?
Varför ens röra sig i den riktningen i teologisk och praktisk utveckling?

Varför?

Lite konstig ekvation?

Tycker jag med.

När biskop Bertil Gärtner ännu levde, skrev han i ‘Oasbladet’ (Oas-rörelsen) om sin vånda över att vara kvar i Svenska Kyrkan.
På resor runt om i världen sökte han stöd hos kyrkoledare (jag vill minnas att han nämner såväl påven Johannes Paulus II som en grekisk-ortodox patriark ) för klarhet i vilken väg han borde gå; vilka beslut han skulle ta.
Kyrkoledarnas enstämmiga och samstämmiga råd till honom var: “Förbli i ditt sammanhang.”
Biskop Bertil följde deras råd, och jag tror det varit vägledande för hela Oasrörelsens hållning.

Talade Ulf Ekman aldrig med andra kyrkoledare (inklusive de Romersk-Katolska) om sina planer; sökte han aldrig råd?

Sade de i så fall något annat till Ulf än till Bertil?  Varför i så fall?
Vad finns det ur Romersk-Katolska kyrkans synvinkel för skillnad mellan Svenska Kyrkan och Livets Ord?
Men delar ju inte nattvardsgemenskap med någon.

Varför gav man det råd man gav till biskop Bertil, om man inte gav samma till Ulf (som ju hade motsvarande ett biskopsämbete inom Livets Ord)?
Var det månne av omsorg om människorna där?

Och i så fall: varför lydde han inte?
Och om han inte lydde, skulle det då inte uppfattas som att inte ställa sig under det Romerska Ämbetet?

Nej, jag vet att två plus två inte blir trettionio.
Men jag får heller inte den här andra ekvationen att gå ihop.

Nej, jag tänker inte konvertera.
Min fråga gäller något annat.
Jag, liksom du som inte är medlem i Romerskt-Katolska Kyrkan får nämligen inte ta nattvard där.

Visste du det?

Om du är med på en gudstjänst i en katolsk kyrka, och går fram till nattvardsringen skall du då lägga högra handen på ditt hjärta, som tecken på att oblatfatet skall passera dig.  Däremot kommer prästen att välsigna dig.

Är inte detta fint, då?
Jo, om du vill se det så.
Men en katolik får delta i brödbrytelsen i vilken frikyrka som helst.
Andra kristna får emellertid inte delta i den katolska mässan.

På sätt och vis (för att vara snäll) accepterar alltså Katolska Kyrkan varken mig eller dig som (riktiga) kristna.
Jag (och du, hoppas jag) accepterar fullt ut varje annat syskon i Herren i vilken kyrka det vara må.

Detta är en aspekt på Ulf Ekmans (uttalade avsikt om) konvertering till katolicismen som kanske är litet svår att smälta: genom att ställa sig under dess Läroämbete kan han inte längre fullt ut ha gemenskap kring Herrens Bord med andra kristna (inklusive dem från Livets Ord).  Detta inte är en perifer fråga, och en förståelig orsak till att broder Ulfs beslut skapar förvirring, inte minst bland  invandrarpastorer (Dagen 2014-03-14) med erfarenhet av innebörden i katolska kyrkans praxis.

Hur skall man då bli accepterad av Katolska Kyrkan?
Jo, genom att acceptera och bekänna dess Kyrko- och Ämbetssyn, dvs dess auktoritet, inte minst påven som Kristi Ställföreträdare på jorden, och på vilken Jesus bygger sin församling, enligt dess lära.

Just detta tror jag blir en svår nöt för Livets Ord, och något som gör att man måste ompröva den auktoritativa ställning som dess Pastorer kommit att få – när nu dess tidigare ledare  ‘ställt sig under’ påven.
Ser du likheten mellan påvens totalitetsanspråk ex kathedra ’å ämbetets vägnar’ och den lojalitet med ledare som präglat LO?

Men även andra rörelser som t.ex. Trossamfundet Pingst har anledning att ompröva.  Nu har det blivit så, att de församlingar som inte söker medlemsskap där, är utestängda från det som tidigare var Det Gemensamma, t.ex. LP-verksamheten, PMU.
Inte minst i vigselrätten syns detta.  Pastorer, vars församlingar inte är med i Trossamfundet, fråntas denna.
Du måste alltså gå med i organisationen Pingst innan den accepterar dig.
Ser du likheten med Katolska kyrkans inställning angående att neka mässans nattvard och Pingsts nekan i andra ting?
Summan av samtalsdagarna om dop och medlemsskap tycks vara att ”sammanhållningen,”  i klartext: anpassningen till det Ledarna bestämmer, är viktigare än allt annat.

Så hur gör vi då?
Förändring innebär kris.  Det grekiska ordet krisis har den dubbla innebörd som även finns i det svenska ordet för  ’dom’: frikännande eller fällande.  En kris är alltså en möjlighet.
Möjligheten består, tror jag, i att fortsätta bekänna Kristi Kropps enhet, trots olika (!) maktambitioner att ensamma företräda densamma, i grandiost stort eller i futtigt smått avseende.

Jag accepterar kristna bröder och systrar i såväl Katolska Kyrkan som i Livets Ord, och Trossamfundet Pingst, men jag förbehåller mig rätten inte göra min frälsning beroende av människor, utan att tro och tänka själv.

Det tycker jag även du skall göra.

Det vet väl alla: att det har att göra med det grekiska ordet för ‘nåd’ och ‘Andens gåvor’!
Ja, och sen används ju ordet i sekulära sammanhang också för någon som är t.ex. är inspirerande och livaktig i största allmänhet: ‘en karismatisk ledare’.

Så sant, så sant.
Men nu tänker jag på ordet ‘karismatisk’ i kombinationen ‘evangelisk-karismatisk’ som beteckning på teologisk inriktning eller kyrkosyn.  Själv har jag använt den från det allra första inlägget på denna blogg, om hur kyrkan/församlingen byggs, och uttrycket har förekommit flitigt på senare tid i media, t.ex. i diskussionen om vad som skall karakterisera en eventuell ny teologisk konfessionell högskola – till skillnad mot om den t.ex. skulle vara ‘katolsk’.
Och nu kan det ju inte längre vara tal om ‘Andens gåvor’ eller ‘smittande positiv ledare’ i största allmänhet, för Andens gåvor förekommer ju i alla kristna sammanhang, och nye påven verkar ju vara en ‘karismatisk ledare’.  Så vad avses?

Jag kan ju inte tala för alla (och det kan väl ingen), men så här menar i alla fall jag:
När Petrus vid Caesarea Filippi i norra Israel enligt Matteus 16 bekänner Jesus vara “Messias, den levande Gudens Son,” så säger Jesus att Petrus inte kommit på det av sig själv, utan att Fadern som är i himlen uppenbarat det för honom.
Och hur verkar Fadern?  Genom Anden, den tredje Personen i Gudomen.
Detta är viktigt, för omedelbart därefter talar Jesus om hur han skall bygga Sin (det personliga pronominet är mycket starkt markerat i grekiskans ordföljd) församling, dvs genom att människor av Anden får uppenbarat för sig Jesu Kristi identitet och sedan växer in i en förståelse av vad detta innebär, och gestaltar detta i sina liv.  Detta kan innefatta att bära ut Evangeliet i Andens kraft, men jag tror det innebär något mer och djupare.

Det är poängen i sammanställningen ‘evangelisk-karismatisk’, att ingen människa av sig själv kan fatta Evangelium, berättelsen om Jesu Kristi ställföreträdande inkarnation, död och uppståndelse för vår skull.
Och häri ligger även skillnaden mot t.ex. begreppet ‘protestantisk’ (begreppet för reformationen på 1500-talet och dess protest mot den katolska kristendomsuppfattningen) för häri ligger – i alla fall traditionellt – betoningen på Läran om Jesus, och i de protestantiska historiska statskyrkorna bekänns denna lära inte av individuella människor utan av Kyrkan för dem.
Uttrycket ‘evangelisk-karismatisk’ handlar således om något mer och personligare: om en relation till Jesus.  Denna relation är inte upplevelsebaserat relativ (och hur skulle den kunna vara det, när det är Fadern som genom Anden uppenbarar Sonen?): det är här som ordet ‘evangelisk’ i ‘evangelisk-karismatisk’ kommer in i bilden.

Så kan vi sammanfatta, att i denna teologiska kyrkosyn finns endast två sakrament (inte de två som inom t.ex. lutherdomen: dopet och nattvarden; inte de sju som inom katolicismen: dopet, konfirmationen, nattvarden, vigningen till äktenskap eller prästtjänst, bikten och sista smörjelsen) det vill säga: Ordet och Anden.
Ordet står för ‘evangelisk’ och Anden för ‘karismatisk’.
Så enkelt är det! (Nu menar jag inte i betydelsen ‘så här måste det vara’, utan: ‘det är inte svårare än så’.)

Är det allt?
Ja, och Nej: det är allt från Guds sida, för allt är fullkomnat i Kristus, men från vår sida skall uppenbarelsen om Jesus som  Messias och Guds Son gestaltas, dvs Kristi Liv skall levas ut i våra liv: det sker när vi vandrar i Anden, enligt Ordet.

Det är här ‘lärjungaskap’ kommer in i bilden, och det är därför jag lagt till det ordet i beskrivningen om utifrån vilken övertygelse jag skriver: evangelisk-karismatisk och ‘lärjungaskapande’.
Annars blir ‘evangelisk-karismatisk’ bara en teori eller en etikett, och Gud bevare oss.

Behöver man bli katolik för att bli katolik?
Kanske inte.  Kanske behövs det bara att ‘sitta stilla i båten’ (i detta fall Pingströrelsen).
Och skulle det vara negativt i så fall?
Läs vidare, så förstår du min poäng.
Jag ger också ett utttalat teologiskt skäl till vad som är kärnan i evangelisk-karismatisk tro, och hur Gud enligt denna syn bygger (Matt 16) sin kyrka/församling.

[ Detta blogginlägg, med nedanstående rubrik, är identisk med en artikel jag insänt till Dagen 2013-12-28, och som jag nu efter drygt två månader, i fredags fick besked att man tackade nej till att publicera.
Den är den tredje i en serie av teologisk bearbetning av ‘dopdebatten’ inom Pingströrelsen, där de två första tidigare varit  införda i Dagen:
I  “Ändrad dopsyn påverkar hela teologiska systemet” Dagen 2013-11-04, försöker jag anlägga ett evangeliskt-karismatiskt perspektiv på denna fråga.
I “Förståelsen av dop och nattvard hör ihop” Dagen 2013-12-06,  anlägger jag ett evangeliskt-karismatiskt perspektiv på brödsbrytelsen.
I detta blogginlägg  (artikeln nedan) försöker jag ge ett evangeliskt-karismatiskt alternativ till den ämbets- och kyrkosyn  som Pingströrelsen visar tendenser att glida in i.

Jag beskrev, som positivt alternativ,  grunden för en evangelisk-karismatisk kyrkosyn  redan i blogginlägget 2013-05-27: “Hur byggs församlingen/kyrkan?”

Mitt blogginlägg har viss aktualitet:  i  dag 2014-03-09 skriver Ulf Ekman på DN Debatt (rapporterat i såväl Dagen som på bloggen Aletheia) om sitt och hustrun Birgittas beslut att under våren låta sig upptas i den Romerskt Katolska Kyrkan.  Redan i artikeln uttrycker jag respekt för Ulf Ekmans utveckling.   Liksom jag respekterar troende i andra traditioner kommer jag att respektera paret Ekman.
Men, och som framgår av de skäl broder Ulf anger för sitt beslut, är det anledning att reflektera över vartåt utvecklingen inom t.ex. Pingströrelsen bär, just av de skäl jag framhållit som skillnaden mellan evangeliskt-karismatiska och sakramentalistiska kyrkosyner.  Man kanske inte behöver bli katolik för att bli katolik framöver?

Jag delar alltså inte Ulf Ekmans analys och slutsatser angående ‘splittringen inom Kristi Kropp’, utan tror att den evangeliskt-karismatiska kristendomstypen, liksom andra traditioner,  har ett väsentligt bidrag att ge till de mångfacetterade och berikande uttrycken för Kristi Kropp.  Så kommer de nämligen att förbli.

Och så artikeln: ]

“Sakramentalistisk kyrkosyn och Pingströrelsens utveckling”

Under en längre tid har dopets plats i Kyrkan (Kristi kropp; den universella församlingen av alla Jesus-troende) diskuterats.  Upprinnelsen har varit att pingstförsamlingar velat öppna upp för medlemsskap av barndöpta, kanske inte så mycket av det skälet att troendedopet annars skulle bli ett föreningsdop, som av personligt-praktiska skäl: i samma familj kan man ha olika uppfattningar.  Att det hela skulle kunna stanna vid ’pragmatiska arrangemang’ var dock från början utsiktslöst: kritik har kommit såväl från dem som menar att man inte accepterar barndopet tillräckligt, som från dem som vill hålla fast vid det baptistiska troendedopet.  Olika förslag har likväl givits på hur man på bästa sätt kan ordna med den föreningsmässiga delen av medlemsskap i en lokal församling.

Själv har jag velat visa på hur dopsynen inte fungerar i ett teologiskt vacuum, utan t.ex. hänger samman med synen på nattvarden/brödsbrytelsen.
Men ännu viktigare är förstås hur bägge dessa ’sakrament’ relateras till synen på ’kyrkan’ som sådan, däri inbegripet synen på tjänsterna eller: ’ämbetet’.

Man kan grovt säga, att kyrkosynen i de historiska (Romersk-katolska, Grekisk-ortodoxa) kyrkorna uppkommer i samband med att förväntan på Jesus Kristi andra tillkommelse för att upprätta Guds rike (det är så lärjungarna frågar vid himmelsfärden) falnar.  Andeutgjutelsen på Pingstdagen omtolkas teologiskt och uppfattas såsom Rikets kommande; Kyrkan blir självt Riket.  Frälsningens rikedomar tillhör därför kyrkan.  Ett rike måste manifesteras på något sätt, och administreras av någon.  Det är här ’sakramenten’ och ’ämbetet’ kommer in i bilden.

Det är alltså t.ex. inte så, att man från början hade ett problem: ’arvssynden’, som behövde lösas på något sätt, dvs genom barndopet (och nöddop i värsta fall, så att bebisen inte gick till helvetet), utan tvärtom: ’arvsyndsläran’ skapas för att motivera och nödvändiggöra barndöpandet.  Endast om den som döps inte har någon talan, annat än framburet av omtänksamma faddrar/föräldrar, eller därtill tvingat av en med kyrkan förbunden överhet som kunde tala maktspråk, blir barndopet hanterbart, och det blev det; främst av det andra skälet.

Pingströrelsen har blivit Samfund.  Alla möjliga tvångsmekanismer för att få församlingar att ansluta sig har varit igång sedan länge.  Pastorer som inte ’får med’ sina församlingar har sannolikt ingen karriärframtid i Trossamfundet.  LP-stiftelsen, PMU, vigselbehörigheten m.m.: skall du vara med måste du bli med.  Därmed har all teologisk (ideologi med Gud inblandad) medvetenhet satts ur spel, för det handlar numera om alltför näraliggande konkreta ting, som t.ex. vad man skulle göra om man inte kan arbeta som pastor.  (Jag påstår naturligtvis inte att det är så för alla, utan vill bara visa på att ett tvingande mönster faktiskt föreligger; det torde även anhängare av samfundstanken kunna tillstå.)

Och nu är frågan om ett biskopsämbete inom Pingströrelsen uppe på tapeten. Förutsägbart, eftersom ingen kristen rörelse fungerar utan en elastiskt sammanhållen teologi: man går mot en sakramentell uppfattning av dop och nattvard; självklart måste då ’ämbetsfrågan’ justeras i motsvarande mån och i samma riktning.  Det är nämligen inte så, att ’prästerna’ eller ’pastorerna’ har något ämbete i sig; de har det i kraft av vigning av en biskop.  Beroendet blir hela tiden hierarkiskt och uppåt.  Redan utses regionsledare från centralt håll.

Här har Romersk-katolska kyrkan sin stora poäng: de kan hävda ren ämbetsföljd (’apostolisk succession) från Petrus, medan protestantiska kyrkor har problem: deras kyrkoöverhuvuden är någon gång ditsatta av en politisk överhet, eller framröstade på demokratisk väg.  Sedan skall de ändå ses som tillsatta ’uppifrån’.  Inte lika övertygande.
Jag tror det är endast i detta helhetssammanhang man kan förstå t.ex. broder Ulf Ekmans utveckling av närmande till katolska kyrkan.  Jag tycker den åtminstone är konsekvent; likaså Peter Halldorfs utveckling och närmande till den koptiska österländska/ortodoxa traditionen, fast på lite annat sätt.

Den enda fråga som egentligen oroar mig är, hur ett biskopsämbete inom Pingströrelsen skall kunna förstås i samband med Kyrkan/Kristi kropp, för kroppen är EN.  Skall inte en sådan utveckling späda på splittringen inom Kristi kropp, så måste ju även andra samfund acceptera denne/dessa, och med vilken rätt eller auktoritet?
Så, paradoxalt nog: ett närmande till doppraxis inom ’de historiska kyrkorna’ torde snarast öka splittringen inom kristenheten än leda till ökad andlig gemenskap.  En sådan finns redan, och vi kan acceptera varandra utan att behöva tänka lika i allt.  Det borde finnas en lägre och mindre anspråksfull väg än att bli lika alla andra kristna rörelser.  Och förebilder saknas inte:  Lewi Pethrus hälsade ödmjukt Stockholms första biskop, Manfred Björkqvist, välkommen på ’visitation’ när denne besökte ett möte i Filadelfiaförsamlingen, dvs gjorde inte anspråk på egen jämförbar institutionell position, utan såg Pingströrelsen som en väckelserörelse inom Svenska Kyrkan.  En sådan hållning menar jag står mer i samklang med Pingströrelsens traditionella evangeliskt-karismatiska värderingar.  En sådan väg borde utforskas.