Utkorelsen 1

Utkorelsen

Jag har tänkt att skriva om Israel.

Men innan, måste jag ta upp vad ‘utkorelsen’ är.
Vad är alltså utkorelse?
Man kanske skulle tro att ordet som sådant är urmoda (!) och gammalt, men Bibel 2000 (=NT 81) använder det istället för det väl mer förståeliga ‘utväljandet’.
Men ‘utkora’ kanske säger något mer än ‘utvälja’ för plockar man bort ‘ut’-ledet i bägge orden blir ‘kora’ och ‘välja’ kvar.  Man kan t.ex. kora en segrare, så den sortens väljande säger mer än ett vanligt val.

OK.  Var hittar vi nu det första och mest centrala utväljande/utkorande i Bibelns Gamla testamente?
Ja, det står inte uttryckligen att det är detta det handlar om, men alla kommentatorer och uttolkare (och jag med : – ) är överens om att när Gud efter ‘Urhistorien’, 1 Mos 1-11, talar till Abram  ‘hög fader’ (som senare kom att få namnet Abraham ‘fader till många’), 1 Mos 12:1, så är det fråga om ‘utkorelse’.

Jaha, Gud talade till Abram.  Och vad skulle vara så speciellt med det?

Jo, därför att INGEN har lyckats ge någon förklaring till VARFÖR Gud utvalde just denna individ framför/i stället för alla andra till en sådan roll i frälsningshistorien.

Så ‘utkorelse’ handlar inte bara om ‘utväljande’, utan har en viktig teologisk poäng, nämligen:

Guds suveräna fria val.

Det är en nöt som man inte kan knäcka; eller en mycket hård karamell, som det tål att suga mycket länge på.  Försök inte att bita!  Dina tänder klar inte det.

Klarar vi oss utan Anden?

Moral & Etik

Klarar vi oss utan den Helige Ande?
Lämnar vi Bibelns horisont på den frågan verkar det fullt möjligt.
(Se föregående blogginlägg)

Kan man t.ex. tro på Jesus?  Jodå, men det är klart, att visst efterhandskonstruerade Nya testamentets författare, vilka de nu var,  och när de nu kan tänkas ha skrivit; mycket har naturligtvis blivit redigerat, när de applicerade utsagor i Gamla testamentet – fast dessa ursprungligen hade andra, allmänreligiösa syftningar – på Jesus och framställde dem som om att de skulle vara profetior om Messias, och för övrigt fanns det ju många uppfattningar om Messiasgestalten.  Och Guds Son?  En oerhört komplicerad fråga med många bottnar, där nog ingen riktigt förstår…

Kan man tro på Bibeln?  Ja, här får vi förstås akta oss så att vi inte blir bokstavsdyrkare, och tillbeder en bok!  Tro på Bibeln förresten, vad menas med det, egentligen?

Och detta med att leva ett liv som inte är dominerat av syndanaturen?  Nja, vill skall nog vara väldigt försiktiga med att upprätta någon sorts syndakatalog igen.  Vi får absolut inte bli dömande!  Vi får nog acceptera människor som de är, med fel och brister, för vem är fullkomlig?

Att vittna och predika: skulle vi klara oss utan Anden?  Ja, gör vi inte det redan, rätt väl?

Så visst, den helige Ande är rätt onödig, ett besvär och ett orosmoment egentligen bara, när vi skall förverkliga oss själva och använda Gud för detta ändamål, eller bara vara kristna för att vår omgivning är det och för att det är lugnast så, bara man får vara ifred.

 

Behövs den Helige Ande?

Evangeliet

Den Helige Ande.  Osynlig som vinden. “Du hör dess sus.”

Lätt att teoretisera bort.  Till vad nytta?

Kan man tro på Jesus utan den Helige Andes hjälp? Bibeln är rätt klar med, att ingen kan inse att Jesus är Messias och Guds Son utan en uppenbarelse från Gud.
Men nu är då denna uppenbarelse varken sällsynt eller nödbedd; liksom lufthavet täcker jordens yta, så nära är den Helige Ande alla människor.

Kan någon förstå Bibeln utan den helige Andes hjälp?  Se ovanstående stycke.

Kan någon leva ett liv som inte är präglat av syndanaturen utan den helige Andes hjälp?
Paulus är rätt desperat förtvivlad över blotta tanken, Galaterbrevet.

Är det möjligt att vittna och predika om Jesus så att det gör en skillnad i åhörarnas liv (annat än en suck över ännu en tråkig predikan; tack och lov att det snart är kyrkkaffe) utan den Helige Ande?

Svaret på alla dessa fyra frågor torde besvaras med ett rungande NEJ!, i alla fall från Bibelns horisont.

Men det kanske går att se frågan från andra horisonter också?

Platsen för Gudshandlandet

Kyrkan, 'Kristi Kropp'

I en församling av Svenska Kyrkan hade vaktmästaren instruerats att pingla i en liten klocka precis när prästen lyfte upp fatet med oblaten och kalken med vinet (precis som i Katolska Kyrkan).  Då och där var Gudshandlandet , att bröd och vin förvandlades  till Kristi lekamen och blod.  I mässan återupprepades försoningen.

Stämmer det med Nya testamentet?  Är det inte så, att evangelierna och Hebréerbrevet är rätt tydliga med att Jesus dog en gång för alla för synderna, och att platsen för det Gudshandlandet var avrättningsplatsen Golgata utanför Jerusalems stadsmur?
Att det har skett, är färdigt, och fullbordat?

Platsen för Gudshandlandet idag är snarare de människohjärtan som, i kraft av vad som hände då, genom att tro, förvandlas från stenhårda och okänsliga, till ödmjuka och inkännande för Guds Ande; de människoandar som får kontakt och gemenskap med Guds Ande; de människosjälar vars sinnen förändras och som tänker, vill och känner radikalt annorlunda; de människokroppar som i förväg får uppleva Gudsrikets inbrytande med övernaturligt helande från sjukdomar och från svaghet till styrka i att tjäna Gud.

Det händer inget speciellt när prästen lyfter bröd och vin (förutom att Gud är med då, liksom alltid annars).  Det är en fin gest, värdig vördnad, och så sker för övrigt i alla kyrkor när bröd och vin avskiljs till att användas för att fira Jesus’ seger på korset; minnas Hans död för våra synder, och proklamera Hans återkomst i härlighet.

Kyrkan ÄR de troende.  Det är i deras liv Gudshandlandet sker, till kropp, själv och ande, denna enhet som är Människan.

Sträck på dig!  Gud är med dig där du nu är.

 

Om att hälsa på Gud innan man framför sitt ärende

Moral & Etik

Evangelisk bönevecka:  vad är bön?

Vi tänker nog oftast på bön som en ‘from önskan’ om något (‘begärelse-bön’; ‘jag-vill-ha-bön’; ‘gör-så-här-Gud-bön’  kanske vore ett riktigare namn, men att säga så kanske är frånstötande?).

Och vill vi vara riktigt fromma och gudfruktiga, så begär vi då inte något för oss själva utan för någon annan.  Det kallas förbön.

HALLÅ, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DET?!

inget fel alls.  Bibeln är tydlig med att vi får och skall “göra alla våra önskningar kunniga inför Gud” (Fil 4:6).  Men läser vi ordagrannt fortsättningen står det “genom åkallan” (och bön med tacksägelse).  Vad kan det innebära?

Vanligt hyfs.  Vanligt hyfs gånger hur man bör bete sig inför Universums Skapare och Mänsklighetens Återlösare!

Varför inte ‘hälsa på Gud’ genom Tillbedjan och Lovprisning och Tacksägelse innan du lägger fram den fromma kravlistan (förlåt: önskelistan) om vad Han skall göra för dig och andra?

Skämt åsido: vi har ett problem här, eller hur?
Det är ett problem av avsevärda  proportioner, eller hur?

 

Våra avgudar

Evangeliet

Är det så att Evangeliet vill få oss att tro på Kyrkan och att det är i dess sakrament vi har vår frälsning?

Eller är det så, att Evangeliet vill ge oss Upplevelser – av ‘frälsning, dop, och andedop’ – och att det är i tron på dessa upplevelser vi har vår frälsning?

Människohjärtat är fullt av bedrägeri, säger Bibeln (Jer 17:9).

Men om vi varken har sakrament eller upplevelser att komma med inför Gud, vad har vi då?  Precis.

Gud delar inte sin ära med någon. Frälsningen är av nåd, genom tro på Jesus.
Svårt.

Utrymme för förkunnelse

Evangeliet

Förr i tiden stod liksom de olika samfunden för olika typer av förkunnelse: Svenska kyrkan  för det övergripande, som t.ex. treenigheten och jungfrufödelsen och den apostoliska trosbekännelsen och de olika frikyrkosamfunden för sina olika specialiteter, det som var deras profil då det begov sig.

Nu är det inte så längre.  Med några, förhoppningsvis och troligen fler än jag känner till av lysande och föredömliga undantag, befinner sig Svenska kyrkan i ‘fritt fall’.
Termen är inte min; jag har sett biskop emeritus Biörn Fjärstedt bruka den, likaså Stefan Holmström, missionsföreståndare inom EFS; i Kyrkans Tidning respektive i tidningen Dagen.
Vad är ‘fritt fall’ förresten?  Såvitt jag vet brukas termen om fallskärmshoppare innan de vecklar ut fallskärmen;  alltså: det finns då inget som bromsar fallet.  Det är väl också det som är poängen med termen.

Det som ‘faller fritt’ försvinner hastigt.  Det är väl slutsatsen, om man nu skall tolka bilden ytterligare.
Och om man pressar bilden ytterligare något, så finns det då inte längre någon ‘skärm’ att ‘hänga’ under för övriga kristenheten, vilket väl Svenska kyrkan var under gångna tider, för de övriga samfunden.
Då var det kristna allmängodset det givna, och det gällde bara att få till ‘väckelse’, att ‘ta tron på allvar’, att ‘bli brinnande’, att ‘vara en levande kristen’, osv.

Nu finns det plötsligt Utrymme i rymden för fler (fall-)skärmar att utvecklas, om vi skall ‘komma ned levande’.
Det handlar om att varje förkunnare i vilket samfund det än är, måste börja ta på sig eget ansvar för att förkunna hela Evangeliet, hela Bibelns budskap, hela läran om Gud som Fader, Son och Ande, hela undervisningen om Jesus som sann Gud och sann Människa, hela läran om försoningen på korset och Jesu kroppsliga uppståndelse och himmelsfärd.
Man kanske kan tillåta sig mer också, men inte utan dessa grundläggande fundament.
Ingen gör det längre åt dig.

Det finns med andra ord utrymme för förkunnelse nu.

 

Kristendomen är inte individualistisk

Lokalförsamlingar

Gud frälser människor en och en.

Det stora med Gudsmötet, gemenskapen med Gud, är förstås att man inte blir ensam längre.

Men så händer det oväntade: Gud frälser andra på samma sätt också, och då är vi plötsligt inte ensamma i vår gemenskap med Gud.

Samma Gudsliv, samme Ande, som finns i mig finns i andra också.  Det får konsekvenser.  Vi finner varandra, upptäcker en gemenskap oss människor emellan också.

På det sättet är kristendomen inte individualistisk.  Men den är inte kollektivistisk heller: gemenskapen vi har med varandra, den kristna gemenskapen, är inget vi kan upprätthålla om vår enskilda gemenskap med Gud skärs av eller överges.

Vi bör hjälpa varandra att tro och att vandra i det ljus det Nya Livet i gemenskap med Gud givit oss, var och en.

 

Var finns församlingen?

Lokalförsamlingar

Hos de flesta församlingsledare/pastorer finns insikten om att det inte räcker med att folk kommer till mötena på söndagarna.
Det bibliska vittnesbördet är överväldigande:  i Paulus’ brev hälsas det till olika grupper av människor som samlades i hemmen, troligen hos dem som hade lite mer plats.

Det behövs alltså smågrupper också.
Dessa har traditionellt, i större städer i alla fall, organiserats geografiskt: i det bostadsområde där du bor skall du vara med i en bönering, cellgrupp, gemenskapsgrupp – benämningarna är många.
Men hur fungerar de?

Ibland väldigt bra;  ofta som något nödvändigt som man får göra det bästa av;  ibland inte alls.  Och så har den geografiska aspekten mjukats upp: numera sker indelningen efter åldersgrupper (ungdomar, barnfamiljer, medelålders, pensionärer), eller intressen (golf, aktier, hästar, volleyboll, osv); verkar det tillräckligt hopplöst kan man alltid utse hemgruppsledare som folk får välja utifrån vilka de gillar.
Vad är problemet?

Antagligen att dessa smågrupper egentligen aldrig tillmäts någon verklig andlig dimension: det är i kyrkobyggnaden de ‘verkliga’ gudstjänsterna sker; samlingarna i hemmen är mest för formens skull.

Vad skulle då hända om man började fira brödsbrytelse/nattvard i hemgrupperna?
Vad skulle det innebära i form av ‘omtänk’ från församlingsledare/pastorer om man sjösatte en sådan praxis?
Vad skulle det föra med sig för dem som leder böneringarna i form av prioritering och ansvar?

Finns församlingen i vardagen?  Det har vi väl hört att den skall göra, eller hur?
Har vi inte också hört att det är det viktigaste, att det är där den egentliga gudstjänsten utförs, i våra alldagliga liv?
Varför då inte markera detta på ett av de mäktigaste sätt som kan ske, genom att förlägga firandet av Jesus’ försoningsdöd, vår frälsnings grund,  till hemmen?

Varför inte?

 

En fin broder

Evangeliet

Så står han då där i templet.  I avskildhet, för han ville vara nära Gud.

Och han var full av Tacksamhet till Gud över att inte vara som vissa gudsförnekare i sin samtid, och heller inte som de som kompromissade med sina samveten och var överlöpare och svek sitt folk genom att samarbeta med förtryckarmakten, typ vissa.

Ja, han tackade även Gud för att han inte levde i sexuell lössläppthet och heller inte fifflade med redovisningen i sina affärer eller rentav stal från andra, men det kunde ju vara samma sak.

Ja, han gav faktiskt tionde av allt, och inte nog med det, han fastade också; två dagar i veckan (redan innan det blev populärt av utseendeskäl).

Hur skulle någon kunna undgå att uppskatta en så värdig församlingsmedlem (Luk 18:14)?