Monthly Archives: December 2013

Kristendomen är inte individualistisk

Lokalförsamlingar

Gud frälser människor en och en.

Det stora med Gudsmötet, gemenskapen med Gud, är förstås att man inte blir ensam längre.

Men så händer det oväntade: Gud frälser andra på samma sätt också, och då är vi plötsligt inte ensamma i vår gemenskap med Gud.

Samma Gudsliv, samme Ande, som finns i mig finns i andra också.  Det får konsekvenser.  Vi finner varandra, upptäcker en gemenskap oss människor emellan också.

På det sättet är kristendomen inte individualistisk.  Men den är inte kollektivistisk heller: gemenskapen vi har med varandra, den kristna gemenskapen, är inget vi kan upprätthålla om vår enskilda gemenskap med Gud skärs av eller överges.

Vi bör hjälpa varandra att tro och att vandra i det ljus det Nya Livet i gemenskap med Gud givit oss, var och en.

 

Var finns församlingen?

Lokalförsamlingar

Hos de flesta församlingsledare/pastorer finns insikten om att det inte räcker med att folk kommer till mötena på söndagarna.
Det bibliska vittnesbördet är överväldigande:  i Paulus’ brev hälsas det till olika grupper av människor som samlades i hemmen, troligen hos dem som hade lite mer plats.

Det behövs alltså smågrupper också.
Dessa har traditionellt, i större städer i alla fall, organiserats geografiskt: i det bostadsområde där du bor skall du vara med i en bönering, cellgrupp, gemenskapsgrupp – benämningarna är många.
Men hur fungerar de?

Ibland väldigt bra;  ofta som något nödvändigt som man får göra det bästa av;  ibland inte alls.  Och så har den geografiska aspekten mjukats upp: numera sker indelningen efter åldersgrupper (ungdomar, barnfamiljer, medelålders, pensionärer), eller intressen (golf, aktier, hästar, volleyboll, osv); verkar det tillräckligt hopplöst kan man alltid utse hemgruppsledare som folk får välja utifrån vilka de gillar.
Vad är problemet?

Antagligen att dessa smågrupper egentligen aldrig tillmäts någon verklig andlig dimension: det är i kyrkobyggnaden de ‘verkliga’ gudstjänsterna sker; samlingarna i hemmen är mest för formens skull.

Vad skulle då hända om man började fira brödsbrytelse/nattvard i hemgrupperna?
Vad skulle det innebära i form av ‘omtänk’ från församlingsledare/pastorer om man sjösatte en sådan praxis?
Vad skulle det föra med sig för dem som leder böneringarna i form av prioritering och ansvar?

Finns församlingen i vardagen?  Det har vi väl hört att den skall göra, eller hur?
Har vi inte också hört att det är det viktigaste, att det är där den egentliga gudstjänsten utförs, i våra alldagliga liv?
Varför då inte markera detta på ett av de mäktigaste sätt som kan ske, genom att förlägga firandet av Jesus’ försoningsdöd, vår frälsnings grund,  till hemmen?

Varför inte?

 

En fin broder

Evangeliet

Så står han då där i templet.  I avskildhet, för han ville vara nära Gud.

Och han var full av Tacksamhet till Gud över att inte vara som vissa gudsförnekare i sin samtid, och heller inte som de som kompromissade med sina samveten och var överlöpare och svek sitt folk genom att samarbeta med förtryckarmakten, typ vissa.

Ja, han tackade även Gud för att han inte levde i sexuell lössläppthet och heller inte fifflade med redovisningen i sina affärer eller rentav stal från andra, men det kunde ju vara samma sak.

Ja, han gav faktiskt tionde av allt, och inte nog med det, han fastade också; två dagar i veckan (redan innan det blev populärt av utseendeskäl).

Hur skulle någon kunna undgå att uppskatta en så värdig församlingsmedlem (Luk 18:14)?

Välbevågenhetssyndromet

Moral & Etik

“Och allt folket var dem väl bevåget.” Apg 2:47a (SvKB 1917)

Sammanhanget är den första kristna församlingens liv i Jerusalem efter Pingsten: många kom till tro, under och tecken skedde, man hade allt gemensamt och prisade Gud på tempelområdet och i hemmen.
“…och var omtyckta av allt folket.” (FB); “…och var omtyckta av hela folket.” (B2000); “…och stod högt i anseende hos allt folket.” (Hedegård); “…och de var väl sedda av allt folket.” (Giertz)

”Välbevågenhetssyndromet’ uppkommer när Guds församling/Kyrkan söker denna effekt av det kristna budskapet, snarare än evangeliet självt.

Det kan ta sig uttryck i att man försöker förklara för kristna att de har anledning att tro därför att det finns kändisar som tror (eller har en moster vars grannes kusin hade gått i söndagsskolan och absolut inte helt vill avfärda tanken på en högre makt).
Eller, och det är väl den senast trenden, att kändisar själva får bli en sorts uttolkare av den kristna tron, för då kan ‘vanliga troende’ inse att deras egna tvivel minsann delas av någon som varit med i åttondelsfinalen i Idol.

Men välbevågenhetssyndromet kan även ta sig uttryck i att det vätta fingret känns lite kallare åt det håll varifrån de flesta kyrkliga vindar blåser, och så ändrar pastorer sina lärouppfattningar i alla möjliga kristna frågor: den som rear mest får gynnsammast mediastatus.  Tio urvattnade dogmer till priset av en halv överlåtelse!

Hur populär kan man bli egentligen?

Vad såg Gud?

Evangeliet

Mikael Karlendal skriver retoriskt i sitt debattartikel “Härmed lämnar jag baptismen” Dagen 2013-12-11:
“… om den baptistiska läran är korrekt och dopet är vägen in i församlingen så har det, om man tänker konsekvent, inte funnits en kristen församling i Europa på kanske 1 000 år – för alla var ju bara barndöpta!
För mig har detta alltid framstått som absurt. Det är tydligt att Gud har verkat i människor genom hela denna historiska epok och ända fram till vår tid, och att människor under hela denna tid har varit levande kristna och tillhört Hans församling.”

Finns det någon som inte håller med Karlendal i hans påstående i andra stycket?
Ingen?
Kunde just tänka det.  Inte jag heller.

Men vad såg då Gud, när han t.ex. under Medeltiden betraktade människor?  Jag tror Han såg det som Han fortfarande ser: hjärtan. Varhelst det fanns ett botfärdigt sinne och en tro på Jesus frälste Gud människor, precis som idag.  Det var detta som gjorde människor delaktiga av nåden att vara en del av Församlingen, Kristi Kropp.

Lika litet som när det gällde Jerusalems tempel, initierat av Gud, och att israeliterna inte kunde åberopa dess existens som tecken på att Gud var med dem, lika litet kan vi kristna göra det med avseende på dopet, hur och när vi än blivit döpta.  Gud är fri.   Som Han var, är Han.

För all sakramentalism, allt institutionaliserat ämbetstänkande,  är naturligtvis detta farligt.
Om inte Kyrkan kunde kontrollera gudstillhörigheten då, så kan den (i vilken samfundstappning den än uppträder) inte göra det nu heller.
Och då, skrämmande tanke, kan man som kristen ledare inte bete sig hursomhelst, inte ens där ‘ändamålet helgar medlen i nitälskan för Guds sak’, och ändå tro att Gud fullkomligt står bakom.

Å andra sidan: “Gud ser mig.”  Befriande tanke!

(Detta skrivet utan någon som helst hänsyftning på Mikael Karlendal som person; det gäller att vara övertydlig numera… )

Spänstigt om ämbetssynen

Kyrkan, 'Kristi Kropp'

Tommy Dahlman har på sin blogg i Världen idag initerat ett vitalt samtal med ett inlägg med den säkert tankeväckande tänkta rubriken: “Pingströrelsen och episkopatet.”

Många har skrivit levande, kunniga och initierande kommentarer.  Läs dem gärna!

Själv bidrar jag med en kommentar som handlar om hur ett eventuellt ‘episkopat’ (termen är ingående förklarad av Dahlman och alla andra) inom Pingströrelsen skulle anses vara relaterat till biskopsämbeten i andra samfund, för reformatoriska- och väckelsesamfund är lika mycket del av historien som de äldre “historiska kyrkorna.”

Min utgångspunkt är att Kristi Kropp är En, och består av kristna i alla möjliga sammanhang, en uppfattning jag förstår att Tommy Dahlman självklart också delar.