Vad talade egentligen Jesus med sina lärjungar om den där tiden efter Uppståndelsen och före Himmelsfärden?
Det måste ha varit en förunderlig tid, efter korsfästelsen.
Jag tror inget var sig likt. Tror du?
Lärjungarna måste ha sett på Jesus på ett helt nytt sätt. Skulle inte du?
Allt han gjort, allt han sagt – till och med det där underliga om att han skulle gå till Jerusalem för att dö måste ha kommit i ett helt nytt läge.

Och det var förstås ett helt nytt läge. Men jag kan tänka mig att lärjundarna famlade efter kategorier att tolka det hela i. Om nu ‘tolka’ är rätt ord, för här var Han ju mitt ibland dem, med sårmärken på handlovar och vrister och mage. Han åt och drack. Men det var Han.

Lukas berättar att Han under dessa fyrtio dagar talade med dem om ‘Guds rike’ (Apg 1:3). Talet om ‘Guds rike’ var tydligen så framträdande att detta också var i lärjungarnas sinnen strax innan Himmelsfärden: “Herre, är nu tiden inne för dig att återupprätta riket för Israel?” (Apg 1:6).
Detta säger oss åtminstone två ting: Jesus ägnade inte de fyrtio dagarna åt att totalt meja ned alla tankar om ett återupprättat rike för Israel. Ha borde ha kunnat det om han velat. Men nu gjorde han inte det. Samtiigt måste han ha talat om riket på ett annat sätt också, ett sätt som gjorde det meningsfullt för Honom att säga rill lärjungarna att de skulle bli hans “vittnen” (Apg 1:8).

Vi lever nu efter Påsk, efter Fastan som föregick den.
Vad händer nu? Har ‘luften gått ur’ efter att vi rituellt svarat prästen/pastorn “Ja, Han är sannerligen uppstånden,” på Påskdagsmorgonen?
Vad finns det kvar att leva i efter Skärtorsdagens händelser, och Långfredagens, och Lördagens och Påskdagens?

Jesus talade med sina lärjungar om Guds rike.
Det var också det Han nämnde först när Han skulle lära dem bedja: “Tillkomme Ditt Rike.”

Riket skall alltså kommma i betydelsen av att Israel skall bli återupprättat.
Men under tiden till detta sker skall vi vara ‘Hans vittnen.”
Guds Rike – Hans herravälde, Hans regering, Hans vilja som sker – kan också etableras i oss och bland oss när vi betänker Vem Jesus är och vad Han gjort.

Det fanns en förståelse av betydelsen av Jesus korsdöd och uppståndelse hos lärjungarna som gjorde att de kunde förkunna Evangeliet när Anden kom på Pingstdagen.

Efter Påsk: tid att reflektera över Guds rike alltså.

Nej, det är inte frågan om hur vi skall göra Evangeliet mer tillvänt till dem som lyssnar, till samhällsutvecklingen eller hur det skall paketeras i dagens mediasituation, utan åt andra hållet: för dem som förkunnar.
För om det är så, att buskapet om Jesus’ död och uppständelse (1 Kor 15:1-5) inte predikas annat än som ett sekundärt bakgrundsbudskap till andra ämnen, då måste det ju vara så att Evangeliet inte är relevant för predikanten.

Och vad kan detta i så fall bero på?
Svaret är inte alls svårt.
Då måste det naturligtvis vara så, att Evangeliet inte är relevant för predikantens gudsbild: bilden av en Helig och Kärleksfull Gud finns inte där i hans medvetande, eller har bleknat som ett gammalt fotografi där man knappast kan urskilja anletsdragen: “skulle det där verkligen föreställa farbror Otto?”

Sorgligt.

Detta med tacksamhet har missbrukats i kristna sammanhang.
Det har brukats som en sorts formel för att få Gud att göra något för oss: man skall ‘claima’ (göra anspråk på), och sedan när man dessutom börjar tacka för det, ja, då är Gud mer eller mindre tvingad att göra som man säger, på grund av sina löften.
Absurt? Ja.

Finns det då ingen sund plats för tacksamhet?
Jo, absolut.
Men den tacksamheten handlar inte om mig, och vad jag i mitt själviska ha-begär kan ‘få ut av’ mitt umgänge med Gud, utan är en begrundan, och beundran, av Gud själv, och vad Han i sin stora kärlek gjorde i Kristus.

Tycker du det börjar låta irrelevant och alltför teologiskt-teoretiskt?
Du behöver omvända dig, göra sinnesändring, det är hela saken.
Gud är inte till för dig, du är till för Honom.
Vi har ofta fått det snett (och det är en del av syndens konsekvenser).

Men hur skall det då gå med och för Guds verk (om inte Gud svarar på mina böner och gör som jag säger så att jag kan tacka honom)? Ja, detta är problemet, att man kan tänka så.

Tacksamhet är trons första och sunda och sanna reaktion.
Tron är helt enkelt Nöjd med Evangeliet.

Han var föraktad och övergiven av människor,
en smärtornas man och förtrogen med lidande,
lik en som man skyler ansiktet för,
så föraktad att vi räknade honom för intet.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig,
medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får,
var och en gick sin egen väg,
men all vår skuld lade HERREN på honom.

(Jes 53:3-6, FB)

När Jerusalemförsamlingen genom aposteln Petrus nås av budskapet att även icke-judar (‘hedningar’) tagit emot Jesus som Frälsare och Herre, utbrister de: “Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.” (Apg 11:18)

Detta att det är Gud som skänker omvändelse kanske kan ge ett annat perspektiv på vad ett Gudsskeende handlar om: allt är nämligen av Nåd.

Inte ens omvända oss (göra sinnesändring) förmår vi.
Ytterst är det ett verk av Guds ande.
Men Guds Ande verkar oupphörligt, vissa tider starkare upplevt, på människor (‘sökningstider’).

Om vi förstår detta, att omvändelse inte kan vara ett krav i den meningen att vi skall prestera allt själva, helt enkelt därför att vi inte KAN prestera den hjärtats ånger som ligger i omvändelsen, då blir det lättare att se omvändelsen/sinnesändringen som den möjlighet den verkligen är.

Om vi får upp ögonen för synd i våra liv, för överträdelser av Buden, för att ha gått vilse och missat målet, om vårt uppror mot Jesus’ Herreskap i våra liv avslöjas; då är det något att vara smärtsamt glad över: jag är alltså inte andligen död; Guds Ande verkar tydligen på mig fortfarande.

Kan man skriva så?
Uppenbarligen.

Jesus Kristus (Messias) är nämligen världens hopp.
Hur då?

I första hand är Han (sorry, jag har svårt att inte skriva stort ‘H’) Frälsaren, dvs Räddaren från det tillstånd av synd, dvs bortvändhet från Gud som vi människor i oss själva befinner oss i.

Ja, Han har redan gjort det: det som Evangelierna berättar om; hur han dog för vår synd på korset – och UPPSTOD och lever!
Han for till himlen, men sände sin Ande som Hjälpare — till vad då?

I första hand till att ta emot denna frälsning, genom sinnesändring (t.ex. från att ha struntat i Gud till att börja intressera sig för Honom) och tro (t.ex. att hålla Gud för sann och trovärdig och börja lita på honom).

Lite konkretare, tack!

OK: Bibeln. Där står det om Gud och Jesus.

Men är det så enkelt? Ja.

Åter och åter, varje Jul, påminns vi om historiens största händelse: att Gud blev människa.

Man talar ofta om skillnaden mellan kristendom och andra religioner, och skillnaden ligger häri: att Gud blev människa.
För om det inte var Gud Sonen som dog på korset, så vore Jesus bara en i raden av självuppoffrande människor, och sådana finns det gott om i alla religioner.

Den största proberstenen av alla är just denna: om Gud blivit människa. För tror man inte detta, blir allt annat meningslöst. Ja: meningslöst. Vackert, men meningslöst.

Därför är det ytterst problematiskt att det för Svenska Kyrkan finns en yttersta företrädare, en ärkebiskop, som inte tror på att Gud blev människa. Jo, med en mängd svårförståeliga förbehåll och knirkliga resonemang kan hon nog säga det, men inte i meningen den jungfrufödelse som Bibelns berättelser återger. Så tragiskt!

Vi får åter gå till barnen: ett barnbarn föreslog i dag på morgonen att vi skulle sjunga till Jesus på hans födelsedag, och det gjorde vi, och hurrade fyra gånger också! Välsignade barn! Av deras munnar skall lovprisningen komma, såsom profeterat var!

Och så får vi vuxna stämma in, i barnens och änglarnas sång: Ära vare Gud i Höjden och Frid på Jorden!
Det största av under, undrens under, ja, mer än ett under:

GUD HAR BLIVIT MÄNNISKA!