Om det nu är så att det kristna budskapet om Kärlek är så fantastiskt, hur kommer det sig då att det inte berör människor?

Jag tror det beror på att man från alltför många predikstolar bara ‘ror med en åra’: kärlek, kärlek, kärlek, och man kommer ingenstans, det bara går runt, runt.

Någonstans på djupet vet Svensson om att han är en syndare, men det är något som pastorer inte vågar tro, än mindre förkunna.
Och så är det kärlek, kärlek, kärlek.

Vad är det som fattas?

Att man ror med den andra åran också, dvs förkunnar Guds helighet och vrede över synden.

I boken Förlåtelse som nödvändig frihet beskriver jag en teologi för det hela.

Där, någonstans, blir nämligen Korset rimligt.
Där strålar Guds lidande och försonande kärlek fram.

Hur bygger Kristus Sin församling?
(Ja, det personliga pronominet är starkt markerat i den grekiska grundtexten)

Oftast ges två svar: den katolska, där klippan (Matt 16) är påven, respektive den protestantiska, där klippan är läran.

Men vad är det som händer i samtalet mellan Jesus och Petrus, det som Matteus återger i kap 16?
Jesus undrar vad folk säger om honom; vem han är.
Förslagen är fler.
Och ni? säger Jesus, vem säger ni att jag är?
Det är då Petrus avger den rika bekännelse som Jesus säger att han inte kommit på själv, utan att Fadern i himlen uppenbarat för honom:
“Du är Messias, den levande Gudens son.”

Vi har här två komponenter, som båda rymmer något av såväl den katolska uppfattningen som den protestantiska:
det är en människa som framsäger den, och
det är en läromässig utsaga.

Men vilken är då poängen?
Att vi inte kan förlita oss varken på människor eller på läror som ett skydd mot en personlig relation med Gud.
Jag tror Jesus bygger Sin församling på den klippan, att Gud uppenbarar Jesus för en människa.
Klippan är alltså en relation till Gud.
Relationen består inte i våra försök, förmågor, önskningar, ansträngningar eller allmänt goda vilja,
utan i Guds förekommande, tillmötesgående kärlek:

Ty så älskade Gud världen,
att han gav sin enfödde Son,
för att var och en som tror på Honom inte skall förgås,
utan ha evigt liv”

Jag skrev en bok, som heter Förlåtelse som nödvändig frihet, med undertitel: om förlåtelse, försoning och förtroende för drabbade, förövare och dig som står bredvid.

En pastor som läst den menade att den huvudsakligen handlar om omvändelse.

Jag hade själv inte tänkt på den på det sättet, men tror han har rätt.
Ur ett perspektiv handlar boken om omvändelsens sammanhang.
Olika kategorier människor har behov av omvändelse /sinnesändring på mycket olika sätt.

Nu höll jag på att börja beskriva bokens innehåll!

Enklare är förstås om du beställer den.
Enklast gör du det hos någon av de stora nätbokhandlarna (AdLibris, Bokus, Cdon). Skriv bara in bokens titel i sökfältet.

“Omvändelsens sammanhang.”
Så att omvändelse får konkretion och blir något praktiskt.

Är det svårt att tro?
Omöjligt skulle jag säga.

Vi kan inte producera tro i oss själva. “Kött och blod (människans naturliga varelse) kan inte ärva Guds rike, sade Jesus till Nikodemus. Människan måste bli född på nytt, “av vatten och ande.”

Är att tro då ett vågspel, ett öde, något som bara drabbar vissa, bara förbehållet några med religiös läggning, ett hopp ut i mörkret mot det okända för de modiga, ett flyktsätt för svagsinta, en andlig bingolottovinst; kort sagt något helt okontrollerbart?

Det hela handlar om vad tro är. Tro är ingen färdighet i sig. Tro relateras alltid till något, och i andlig, biblisk mening till Gud, och om Han är trovärdig, pålitbar, vilket Han är.

Det är här OMVÄNDELSE kommer in i bilden.
Vi måste alltså i grunden omvända oss från ett liv i otro (dvs från autonomi och självtillräcklighet) till tro på Någon.
Men denna omvändelse har även med våra sinnen att göra. Därför är kanske en bättre översättning av grekiskans metanoia ‘sinnesändring’, eller kanske ‘eftersinnelse’ eller ‘eftersinning’, för om man skall ‘ändra sinnet’ måste man nog tänka efter före.

Så, när vi tror på Gud tror vi på en Person, med personlighet, med egenskaper och kvalitéer, med karaktär.
Detta är uttryckt i Bibeln, som beskriver Gud och hurudan han är.
Det är har det börjar brännas.

När man närmar sig Gud kan man inte börja tro sådär hursomhelst – och få det fungera, dvs så att man får verklig kontakt med Gud, och att det inte bara handlar om någon inbillning eller självsuggestion.
Man behöver alltså ändra sig till ett annat ‘tänk’; börja acceptera vad Bibeln säger om Gud – och om oss människor.
Det där är inte särskilt lätt, i alla fall inte på djupet och i längden, men möjligt om man omvänder sig och låter Gud genom Jesus vara Herre; den som bestämmer i ens liv.

Omvändelse/sinnesändring/eftersinnande är alltså en möjlighet.
Kan man då omvända sig själv?
I det djupaste teologiska finliret: Nej, för en sådan omvändelse kan inte verkas fram utan medverkan av Den Helige Ande.
Men för alla praktiska behov är Anden utgjuten sedan Pingstdagen över ALLA människor, och därför kan man inte gömma sig undan med att man inte “känner” för det.
Det handlar mer om att bejaka det man egentligen vet mer än väl: att man behöver omvända sig till Gud.

Detta var Johannes Döparens budskap och detta var Jesus’ budskap. Det var också apostlarnas budskap.

Vill du pröva?

Förlåtelse har hamnat i vanrykte, och det är inte konstigt.
Vad tänker du när du hör det ordet?

(tankepaus)

Så, vad säger du?

Har ordet överhuvudtaget konturer, eller är det någon sorts blek självklarhet; så blek att det inte betyder något alls?

Eller är ordet så belastat av omöjligheter, att det blir oanvändbart av det skälet (som att en del ‘ångar på’ i överträdelser och svek och bara förväntar sig att de skall bli förlåtna)?
Stegrar det sig inom dig vid tanken på att du skall ‘förlåta’ sådana (och automatiskt ‘försona dig’ med dem och deras ondska och bevisa det genom att ‘ha förtroende’ för dem)?

Men är det inte detta som det innebär att vara kristen och förlåta, att ständigt vara dörrmatta åt andra?

Nej, och åter nej.
Förlåtelse enligt Bibeln är inte mjäkigt på det viset, utan något helt annorlunda, friskt, starkt och befriande.

Jag har skrivit en bok om detta.
Du beställer den enkelt hos nätbokhandlare (med gratis hemskickning), och kan läsa mer om den HÄR.

Evangeliet syftar primärt till inre förvandling.

Denna inre förvandling skall naturligtvis synas utåt,
men inte som ett beteende, utan som ett utflöde av en inre godhet.
Ingenting i Lärjungaskapandet kan vara viktigare än detta.

Det kallas även Andens frukt, och består primärt av kärlek,
dvs den typ av kärlek som Gud älskat oss med (1 Joh 4:7-21).
Denna kärlek yttrar sig på många sätt.
Paulus ger förslag i Galaterbrevet 5:22, 23:
det handlar om andliga attityder som kommer inifrån,
såsom glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Genast när Paulus gjort denna uppräkning gör han en koppling till Kristi korslidande och vår identifiering med detta, dvs till Evangliet.
Och märk väl: kärleken och dess inifrån kommande uttryck, är Andens frukt,
för Paulus fortsätter:
Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.

Evangeliet är andligt.
Efterföljelsen, lärjungaskapet, måste därför också primärt vara av andlig natur.

Paulus skriver i Efesierbrevet 6:10, 11:
“Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft.
Tag på er Guds vapenrustning,
så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.”

Denna vapenrustning innehåller moment från Jesus’ försoningsverk:
Hans rättfärdighet som bröstsköld, eller pansar, som skydd för vårt hjärta;
Hans frälsning som hjälm och skydd för våra tankar;
Den sanning Han uppenbarat som sammanhållande bälte för allt vi engagerar oss i.

Vi skall också bedja ständigt i Anden,
inte bara för oss själva utan för de trossyskon som vi tänker på,
och för Evangeliets framgång.

Evangeliets stora tema är förlåtelse för synd.
Innan jag utvecklar det mer, först några bloggar ytterligare om Lärjungaskapande i relation till detta.

Det har funnits en syn på lärjungaskap som hållits upp som ett sorts alternativ till syndaförlåtelse genom ställföreträdande försoning genom Jesus’ död.
Enligt den synen var Jesus en Stor Lärare, vars undervisning man skulle försöka tillämpa; ja, kanske till och med härma Honom i Hans liv. Här ligger hela tyngdpunkten på människans förmåga till engagemang och försakelse.

Men denna syn kan omöjligt fås att överensstämma med evangeliernas tyngdpunkt på Jesus’ lidande i Jerusalem, och för övrigt Hans upprepade förutsägelser om detta i evangelierna. Till och med när Petrus lyckas ge en sann bekännelse av Jesus som Messias och Guds Son, varnar Jesus för att han ändå inte förstått detta på rätt sätt (Matt 16 med paralleller).

Så: att vara lärjunge till Jesus, och att tala om det på ett sätt som är Lärjungaskapande, innefattar såväl Evangeliet som Anden (karismatik).
Att vara lärjunge till Jesus börjar med nödvändighet med omvändelse (sinnesändring) och tro (tillit); med en identifiering med Jesus’ korsdöd och uppståndelse; med att ‘bli frälst’.