Förre Stockholmsbiskopen, tillika framför allt Paulusforskande NT-exegeten Krister Stendahl, sade en gång att han aldrig vid middagssamtal frågade sin bordsgranne “Och vad sysslar du med då?”

Han menade att vi med denna typ av fråga förminskar varandra och möjligheten att tillsammans upptäcka väsentligheter i tillvaron.
Förmodligen hade han rätt.

I stället förordade han en annan fråga, typ: “Och vad har du tänkt på sista tiden?”

En sådan samtalsöppning gör att medmänniskan definieras som något mer än på vilket sätt hon förtjänar sitt uppehälle, vilket kanske inte alls var hennes förstaval, utan något som omständigheter i en ofullkomlig värld ledde till.

Och vägen därifrån går genom ordspråk som: “Jag är inte där mina skor står, utan på väg dit mina visioner bär mig.”

Låt oss inte hindra varandra genom att sätta etiketter på varandra, etiketter som automatiskt stämplar positivt eller negativt beroende på trender och sociala konventioner, och som förminskar och låser.  Människan är alltid större än det hon gör.

Låt oss istället lyssna till vad som inspirerar eller bedrövar den andre!  Kanske skulle allas vår vardag bli intressantare då!

Bra fråga.

Den tycker jag de flesta borde ställa till sig själva.

För egen del har jag börjat försöka besvara den.

Du hittar ‘Min berättelse’ på min hemsida.

Människor är man lojal med, människor lyder man.

Människor kan svika,  vad gör man med lojaliteten då?
Och med lydnaden, vart skall den ta vägen?

Lojalitet förutsätter kompromisser, lydnad kopplat till lojalitet uppgivande av egen integritet.

Motsvarande hållningar till Gud är tro och trohet.

Men då blir det ju ingen människa som står mellan mig och Gud som jag kan förlita mig på och hålla mig till!

Skrämmande?

Vem är pastor (med litet p, för du vet väl att det bara finns en Pastor med stort P)?

Vad betyder ‘pastor’ till att börja med?
Herde.

Och vad gör en herde? En herde tar hand om djur, t.ex. får, som betar oinhägnade.
Herdens  uppgift blir då att se till att fåren  får mat och dryck, dvs gräs och vatten, men inte bara det, utan även att skydda dem från faror, i form av rovdjur, t.ex. vargar.

Enkelt?  Ja.
Och inte så svårt överförbart till kristen verksamhet heller.En pastor skall alltså se till att de troende skall få andlig mat och dryck, och skydda dem från faror.

Men inte så enkelt ändå:

Såväl Herren Jesus själv,  som Paulus, varnar nu för ‘falska herdar’, dvs ‘falska pastorer’.
Och vad kännetecknar dem?
De tänker bara på sig själva, säger Jesus, och den egna vinning de kan få av hjorden (Joh 10:1-16).
Och Paulus varnar för herdar som ger skämd mat och dryck, dvs för fram läror som för bort från tron på, och hängivenheten, till Jesus och istället binder lärjungarna vid sig själva (Apg 20:17-38).

Det verkar finnas två typer av pastorstjänster i Nya testamentet:
dels den lokale pastorn, dvs föreståndaren, äldsten, församlingsledaren för en husförsamling i en stad (det var ju dessa från Efesus Paulus mötte i Miletus på sin resa till Jerusalem) –  Nya testamentet gör ju, som de allra flesta vet, ingen skillnad mellan begreppen pastor/föreståndare/äldste/församlingsledare;
dels pastor (fortfarande med litet ‘p’) i betydelsen en av de tjänster (inte ‘ämbeten’!) som Paulus räknar upp i Efesierbrevet 4:11. Det är en vidare tjänst, insatt i den universella kyrkan, Kristi kropp, men naturligtvis verksam i konkreta sammanhang, dock ofta större sådana, med uppgift att, liksom de övriga tjänsterna i Ef 4:11, ‘göra de heliga skickliga’.
Paulus, som apostel, visar t.ex. prov på just detta när han talar till de lokala pastorerna från Efesus.

Finns det alltså stora och små pastorer (med litet ‘p’)?
Ja, på sätt och vis: en del pastorer har fått en särskild kallelse och en särskild utrustning (Ef 4:7-10) att bygga upp Kristi kropp (som består i lokala församlingar, dvs husförsamlingar som samverkar inom ett lämpligt avgränsat område, stad eller region); en del pastorer är församlingsledare för en mindre grupp.
Men, som Bill Gates sade när han hos Skavlan fick frågan om han var världens störste filantrop/välgörare: jag ger ju bara av mitt överflöd; detta påverkar inte mig och mitt liv.  De stora filantroperna är de som ger av sig själva och sin tid utan att det märks och syns.
Så tror jag Gud också räknar.
Paulus vittnar även om detta: han måste förkunna evangelium, han hade ett överflöd av uppenbarelse; ve honom om han inte gjorde detta!  Fastän han verkade över stora områden såg han sig själv som liten, ja, ofullgången.  De stora var de han sökte skickliggöra.  Sådan var hans tjänst.

Vem är pastor?  Alla möjliga, tydligen, med olika möjliga profiler.
Men INGEN är Pastor med stort ‘P’ utom Jesus. (1Petr 5:1-5)
Det innebär att INGEN kan hävda att han eller hon inte får sägas emot eller ifrågasättas, för
“fåren följer honom (herden) därför att de känner hans röst,”
säger Jesus ,
“men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” (Joh 10:4b, 5  B2000)

Ett får kan alltså lyssna.  Till och med ett lamm (och särskilt de) kan känna skillnad mellan röster.
Det är ett känneteckan på att vara ett får.

Vem är ett får?

Är Bibeln mer fascinerande än TV, eller att surfa på Internet?

Alla troende svarar i kör: “Jaaa, absolut, naturligtvis,” (och någon kanske lägger till: “hur kan man ställa en så låg och oandlig fråga?”)

Men då tar vi nästa fråga:

Hur mycket tid tillbringar du med den så fascinerande Bibeln,
jämfört med de då så mycket lägre rankade TV & Internet?

Svaret säger något, men vad?

Svaret på frågan i rubriken kan tyckas självklar.  Men hur är det i praktiken?

Kan alla läsa Bibeln, dvs i meningen: förstå den?

Nej och Ja, skulle jag vilja säga.
Att läsa Bibeln är inte som att läsa en tidning.  Tidningar är synnerligen läsartillvända.  Kvällstidningar som Aftonbladet, Expressen och Metro kräver inte särskilt mycket av dig.
De skriver oftast endast om sådant du redan visste, ofta med en liten ‘tvist’ på upplägget, som gör att du överhuvudtaget blev intresserad.
Dagliga landsortstidningar skriver ofta om oss själva och människor vi känner, om lokala nyheter som angår oss.  Oftast inte särskilt svårt att förstå.

Att komma till Bibeln med en sådan attityd av läsförväntan tror jag inte fungerar.
Bibeln är svårare än så.

Och barn lär sig idag hantera läsplattor med videos snarare än att lära sig läsa överhuvudtaget.  Skolan är i kris: finns lösningen alltså inom IT?
Troligen inte om de skall kunna läsa Bibeln.

Jag tror vi gör oss själva och alla andra en stor björntjänst om vi tänker och talar och inbillar oss att tillvaron i stort ändras i takt med vår slapphet och mediekonsumtion: vad är det som säger att all läsning skall vara lika lätt; att det skall vara ‘jämlikt’ mellan Bibeln och dagstidningar och videos?

Så: fältropet “Vi måste alla åter bli Läsare” tror jag är nostalgiskt bedrägligt.

Att förstå Bibeln, såsom dess ursprungliga mottagare förstod den, och därmed hur dess författare avsåg, kräver mer än vad tidningar och internet vanligen gör.

Vad skall vi nu kalla den typ av läsande som gör att man kan börja förstå Bibeln?

Klarar vi oss utan den Helige Ande?
Lämnar vi Bibelns horisont på den frågan verkar det fullt möjligt.
(Se föregående blogginlägg)

Kan man t.ex. tro på Jesus?  Jodå, men det är klart, att visst efterhandskonstruerade Nya testamentets författare, vilka de nu var,  och när de nu kan tänkas ha skrivit; mycket har naturligtvis blivit redigerat, när de applicerade utsagor i Gamla testamentet – fast dessa ursprungligen hade andra, allmänreligiösa syftningar – på Jesus och framställde dem som om att de skulle vara profetior om Messias, och för övrigt fanns det ju många uppfattningar om Messiasgestalten.  Och Guds Son?  En oerhört komplicerad fråga med många bottnar, där nog ingen riktigt förstår…

Kan man tro på Bibeln?  Ja, här får vi förstås akta oss så att vi inte blir bokstavsdyrkare, och tillbeder en bok!  Tro på Bibeln förresten, vad menas med det, egentligen?

Och detta med att leva ett liv som inte är dominerat av syndanaturen?  Nja, vill skall nog vara väldigt försiktiga med att upprätta någon sorts syndakatalog igen.  Vi får absolut inte bli dömande!  Vi får nog acceptera människor som de är, med fel och brister, för vem är fullkomlig?

Att vittna och predika: skulle vi klara oss utan Anden?  Ja, gör vi inte det redan, rätt väl?

Så visst, den helige Ande är rätt onödig, ett besvär och ett orosmoment egentligen bara, när vi skall förverkliga oss själva och använda Gud för detta ändamål, eller bara vara kristna för att vår omgivning är det och för att det är lugnast så, bara man får vara ifred.

Evangelisk bönevecka:  vad är bön?

Vi tänker nog oftast på bön som en ‘from önskan’ om något (‘begärelse-bön’; ‘jag-vill-ha-bön’; ‘gör-så-här-Gud-bön’  kanske vore ett riktigare namn, men att säga så kanske är frånstötande?).

Och vill vi vara riktigt fromma och gudfruktiga, så begär vi då inte något för oss själva utan för någon annan.  Det kallas förbön.

HALLÅ, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DET?!

inget fel alls.  Bibeln är tydlig med att vi får och skall “göra alla våra önskningar kunniga inför Gud” (Fil 4:6).  Men läser vi ordagrannt fortsättningen står det “genom åkallan” (och bön med tacksägelse).  Vad kan det innebära?

Vanligt hyfs.  Vanligt hyfs gånger hur man bör bete sig inför Universums Skapare och Mänsklighetens Återlösare!

Varför inte ‘hälsa på Gud’ genom Tillbedjan och Lovprisning och Tacksägelse innan du lägger fram den fromma kravlistan (förlåt: önskelistan) om vad Han skall göra för dig och andra?

Skämt åsido: vi har ett problem här, eller hur?
Det är ett problem av avsevärda  proportioner, eller hur?

“Och allt folket var dem väl bevåget.” Apg 2:47a (SvKB 1917)

Sammanhanget är den första kristna församlingens liv i Jerusalem efter Pingsten: många kom till tro, under och tecken skedde, man hade allt gemensamt och prisade Gud på tempelområdet och i hemmen.
“…och var omtyckta av allt folket.” (FB); “…och var omtyckta av hela folket.” (B2000); “…och stod högt i anseende hos allt folket.” (Hedegård); “…och de var väl sedda av allt folket.” (Giertz)

”Välbevågenhetssyndromet’ uppkommer när Guds församling/Kyrkan söker denna effekt av det kristna budskapet, snarare än evangeliet självt.

Det kan ta sig uttryck i att man försöker förklara för kristna att de har anledning att tro därför att det finns kändisar som tror (eller har en moster vars grannes kusin hade gått i söndagsskolan och absolut inte helt vill avfärda tanken på en högre makt).
Eller, och det är väl den senast trenden, att kändisar själva får bli en sorts uttolkare av den kristna tron, för då kan ‘vanliga troende’ inse att deras egna tvivel minsann delas av någon som varit med i åttondelsfinalen i Idol.

Men välbevågenhetssyndromet kan även ta sig uttryck i att det vätta fingret känns lite kallare åt det håll varifrån de flesta kyrkliga vindar blåser, och så ändrar pastorer sina lärouppfattningar i alla möjliga kristna frågor: den som rear mest får gynnsammast mediastatus.  Tio urvattnade dogmer till priset av en halv överlåtelse!

Hur populär kan man bli egentligen?