Välbevågenhetssyndromet

“Och allt folket var dem väl bevåget.” Apg 2:47a (SvKB 1917)

Sammanhanget är den första kristna församlingens liv i Jerusalem efter Pingsten: många kom till tro, under och tecken skedde, man hade allt gemensamt och prisade Gud på tempelområdet och i hemmen.
“…och var omtyckta av allt folket.” (FB); “…och var omtyckta av hela folket.” (B2000); “…och stod högt i anseende hos allt folket.” (Hedegård); “…och de var väl sedda av allt folket.” (Giertz)

”Välbevågenhetssyndromet’ uppkommer när Guds församling/Kyrkan söker denna effekt av det kristna budskapet, snarare än evangeliet självt.

Det kan ta sig uttryck i att man försöker förklara för kristna att de har anledning att tro därför att det finns kändisar som tror (eller har en moster vars grannes kusin hade gått i söndagsskolan och absolut inte helt vill avfärda tanken på en högre makt).
Eller, och det är väl den senast trenden, att kändisar själva får bli en sorts uttolkare av den kristna tron, för då kan ‘vanliga troende’ inse att deras egna tvivel minsann delas av någon som varit med i åttondelsfinalen i Idol.

Men välbevågenhetssyndromet kan även ta sig uttryck i att det vätta fingret känns lite kallare åt det håll varifrån de flesta kyrkliga vindar blåser, och så ändrar pastorer sina lärouppfattningar i alla möjliga kristna frågor: den som rear mest får gynnsammast mediastatus.  Tio urvattnade dogmer till priset av en halv överlåtelse!

Hur populär kan man bli egentligen?

Vad såg Gud?

Mikael Karlendal skriver retoriskt i sitt debattartikel “Härmed lämnar jag baptismen” Dagen 2013-12-11:
om den baptistiska läran är korrekt och dopet är vägen in i församlingen så har det, om man tänker konsekvent, inte funnits en kristen församling i Europa på kanske 1 000 år – för alla var ju bara barndöpta!
För mig har detta alltid framstått som absurt. Det är tydligt att Gud har verkat i människor genom hela denna historiska epok och ända fram till vår tid, och att människor under hela denna tid har varit levande kristna och tillhört Hans församling.”

Finns det någon som inte håller med Karlendal i hans påstående i andra stycket?
Ingen?
Kunde just tänka det.  Inte jag heller.

Men vad såg då Gud, när han t.ex. under Medeltiden betraktade människor?  Jag tror Han såg det som Han fortfarande ser: hjärtan. Varhelst det fanns ett botfärdigt sinne och en tro på Jesus frälste Gud människor, precis som idag.  Det var detta som gjorde människor delaktiga av nåden att vara en del av Församlingen, Kristi Kropp.

Lika litet som när det gällde Jerusalems tempel, initierat av Gud, och att israeliterna inte kunde åberopa dess existens som tecken på att Gud var med dem, lika litet kan vi kristna göra det med avseende på dopet, hur och när vi än blivit döpta.  Gud är fri.   Som Han var, är Han.

För all sakramentalism, allt institutionaliserat ämbetstänkande,  är naturligtvis detta farligt.
Om inte Kyrkan kunde kontrollera gudstillhörigheten då, så kan den (i vilken samfundstappning den än uppträder) inte göra det nu heller.
Och då, skrämmande tanke, kan man som kristen ledare inte bete sig hursomhelst, inte ens där ‘ändamålet helgar medlen i nitälskan för Guds sak’, och ändå tro att Gud fullkomligt står bakom.

Å andra sidan: “Gud ser mig.”  Befriande tanke!

(Detta skrivet utan någon som helst hänsyftning på Mikael Karlendal som person; det gäller att vara övertydlig numera… )

Spänstigt om ämbetssynen

Tommy Dahlman har på sin blogg i Världen idag initerat ett vitalt samtal med ett inlägg med den säkert tankeväckande tänkta rubriken: “Pingströrelsen och episkopatet.”

Många har skrivit levande, kunniga och initierande kommentarer.  Läs dem gärna!

Själv bidrar jag med en kommentar som handlar om hur ett eventuellt ‘episkopat’ (termen är ingående förklarad av Dahlman och alla andra) inom Pingströrelsen skulle anses vara relaterat till biskopsämbeten i andra samfund, för reformatoriska- och väckelsesamfund är lika mycket del av historien som de äldre “historiska kyrkorna.”

Min utgångspunkt är att Kristi Kropp är En, och består av kristna i alla möjliga sammanhang, en uppfattning jag förstår att Tommy Dahlman självklart också delar.

Ulf och Sten-Gunnar om dopet

Vad säger samfundsledarna om dopet?

Såväl Ulf Ekman “Dopet – åtskiljande eller förenande?” Världen idag 2013-11-08, som Sten-Gunnar Hedin “Är barndopet ett riktigt dop?” Dagen 2013-11-26 har uttalat sig i den pågående dopdebatten.
Båda är de facto samfundsledare: att broder Ulf är det för trosrörelsen/Livets Ord torde ingen förneka. Jag menar att Sten-Gunnar fortfarande är det för Trossamfundet Pingst ffs, helt enkelt därför att Pelle Hörnmark inte gör anspråk på att tala i teologiska frågor.
Båda är värda respekt, och den följande annorlunda uppfattningen skall inte uppfattas som personangrepp (tänk att sådant ständigt måste sägas!).
Eller är den uttalade rädslan för personangrepp i kristna tidningar helt enkelt en rädsla för sakdebatt, dvs där maktpositoner inte automatiskt innebär vunna argument och/eller tystade oliktänkande?

Broder Ulf påstår sig inte vara sakramentalist, en term som jag tycker man bör använda.  Han talar istället om ‘förmedlad nåd’, och ‘teologisk realism’.  Det kan inte vara någon skillnad i sak.  Ulfs uppfattning torde inte skilja sig från den Romerskt Katolska i någon nämnvärd mån.  Även där talar man om tro.
Broder Sten-Gunnar har inte riktigt samma tilltro till sakramentens förmedlande verkan, utan citerar Luther när denne talar om Ordet och tron som samverkar med dopvattnet.  Sten-Gunnars syn torde i stort vara densamma som inom den Svenska Kyrkan.

Sten-Gunnar tycks ha som bärande argument en  tillämpning av aposteln Jakobs tal i Apg 15:21 (där det framhålls att hedningarna, när de blivit Jesus-troende, av hänsyn till judarna bör iaktta vissa grundregler även om omskärelse inte finns som krav), nämligen att eftersom barndopet kommit att praktiseras genom århundradena, vi troendedöpande bör ta hänsyn till detta.  Man kanske kan säga, att Sten-Gunnars vilja att acceptera barndopet främst har kyrkohistoriska och nutidsekumeniska motiveringar som så att säga kommit in i systemet genom en öppet ställd backventil.

Ulf gör utifrån sitt perspektiv om ‘förmedlad nåd’  (nåd genom inte bara det som i protestantiska kyrkor kallas sakrament, dop och nattvard, utan även genom kyrkans ämbete) en tolkning av några bibelställen och påstår att dessa handlar om dopet, och backar upp sin tes genom att svepande hänvisa till ‘hebreiskt tänkande’ och till ‘inkarnationen’, och hävdar, som alla barndöpande,  judisk korporativism och att det måste funnits småbarn i fångvaktarens familj i Filippi; “det står inte utom all rimlighet att man döpte barn redan då.”
För alla som något läst teologi är argumenten gamla.  Ingen troendedöpande har dock låtit sig övertygas av dessa tolkningar; för de är just  tolkningar utifrån en viss kyrkosyn och inte exegetik av bibeltexter.  Broder Ulf skriver på ett  självklart och övertrumfande sätt.  För den som tar vara på den bibliska uppmaningen att “pröva allt” (1Tess 5:21) bevisar detta skrivsätt dock ingenting.
Det verkligt problematiska blir, inom en kyrkosyn där ämbetet också är en med sakramenten integrerad del av den förmedlade nåden, om en vanlig kristen broder kan tillåtas tänka så; om inte detta då anses som ett avvisande av (den genom en läroämbetesföreträdare förmedlade) nåden?

Finns det då inget alternativ?
Sten-Gunnar vänder sig emot ” en annan risk, (att) ensidigt se dopet nerifrån, en bekännelse – och lydnadshandling.”  Men måste troendedopet ses så?  Det är svårt att i Bibeln finna skäl för något av dessa i vulgär tappning (‘bekänna inför kompisar’, ‘följa Jesus i dopets grav’).
Det stora med troendedopet är väl att det ger den som kommit till tro på Jesus en unik möjlighet att med hela sin varelse inför hela universum bekänna sin identifiering med Jesus i Hans försonande död, begravning och uppståndelse, för att vandra i nytt liv i uppståndelsens kraft genom Anden!
Å andra sidan: varför måste denna stora symbolhandling nedvärderas  för den människa skull som är med om den (Ulf, som talar om ‘realistisk’ syn på dopet, dvs som sakrament, att Gud handlar i det)?  Är det absolut nödvändigt?

Vi kan även anlägga ett annat perspektiv: förmaningarna i de nytestamentliga brevens avslutande delar.  Efter att t.ex. Paulus redogjort för vad som skett i Kristus, uppmanar han de kristna att såsom nu varande ljus i Herren, vandra i ljuset.  Jag finner hela frånvaron av dagens argumentering utifrån att ‘leva i sitt dop’ anmärkningsvärd.  Varför tänkte inte apostlarna på det?  Antagligen för att de inte tänkte så.  Antagligen för att de trodde att den troende kunde, genom Anden, ha direktkontakt med Medlaren Kristus, och inte behövde någon ‘förmedlad nåd’.
Sakramentalister finns för övrigt såväl bland barndöpande som bland troendedöpande (fast det sällan kommer fram i debatterna: ‘den som tror och bliver döpt skall bli frälst’, det hanteras nog mest som en insikt, ‘gnosis’, vikt för de redan invigda, troligen av ekumeniskt omöjliga skäl).

Låt oss acceptera varandra snarare än acceptera varandras dop!  Skall det vara så svårt?  Skulle det inte vara lika fint som att acceptera en annans teoretiska övertygelse?
Kan vi förresten tolerera olika uppfattningar, eller måste alla in i samma fålla av kyrkohistorisktekumeniska skäl eller av läroämbetesnådesförmedlande skäl?
Låt dem som har en katolsk eller luthersk uppfattning få ha det; det är tolkningar som alla andra.  Vi kommer ändå aldrig att lyckas ‘omvända’ varandra/alla andra.
Men låt det evangeliskt-karismatiska alternativet till teologisk tolkning av Bibeln (ja! – av Bibeln, så som reformatorerna manade) stå kvar.
Det är ett alternativ lika gott som andra.
Under tiden får vi vandra som syskon mot uppståndelsens morgon.

Evangelisk kristendom: ett exempel

I en nylig intervju i den amerikanska veckotidningen Christianity Today utvecklar den nu 95-årige evangelisten Billy Graham vad som är grunden för ‘Mitt hopp för Amerika’:  namnet på Grahams troligen sista kampanj.
Det visar sig vara Frälsning.  

Vad menar Graham då med detta rätt slitna ord?
Han är mycket tydlig: vilken fråga intervjuaren än ställer, vilken vinkling frågan än har, så  återför Graham hela tiden tanken in på det centrala  temat i människans gensvar på Guds frälsningsgärning i Kristus Jesus:
sinnesändring och tro.

Billy Graham varnar för en epidemi av  Easy Believism, ungefär:  ‘Lättköpt Godtrogenhet’, där människan inte går in på Guds egna villkor för att få del av Kristi verk.

Läs artikeln här och förundras över detta goda exempel på evangelisk kristendom.
Graham argumenterar med djup och skärpa om ting som ofta förflackas och förytligas.

Dags för repetition?  Dags för förnyelse? Dags för väckelse?

 

Kyrkan i identitetskrisens tid

Tidningen Dagen har idag en debattartikel med denna rubrik: “Kyrkan i identitetskrisens tid,” skriven av Markus Holmbom, pastor i en pingstförsamling.

Det är en artikel jag gärna vill rekommendera. Den har, i all sin enkelhet, en djup och djärv analys.  Beskrivningen, av den situation vi befinner oss i, är tydlig och bör tas på allvar.

Jag uppfattar den som en ren stämton, som vi alla har anledning att lystra till.

Artikeln beskriver en utgångspunkt som även denna blogg handlar om och om ett perspektiv den också  ser som sitt.

Läs den!

Evangeliskt-karismatiskt perspektiv på dopfrågan

Det förs en debatt i tidningen Dagen om dopfrågan: Filadelfia i Stockholm och Smyrna i Göteborg vill öppna för medlemsskap även för icke-troendedöpta.
Detta har välkomnats från ett sakramentalistiskt synsätt.

I en debattartikel som rubricerats “Ändrad dopsyn påverkar hela teologiska systemet” Dagen 2013-11-04, försöker jag anlägga ett evangeliskt-karismatiskt perspektiv på denna fråga.

Såvitt jag kan se, hamnar det i sina praktiska konsekvenser rätt nära vad Daniel Norburg framför som “En tredje väg i dopfrågan” Dagen 2013-11-05.

Min poäng är,  att det är Gudsuppenbarelsen i den enskilde troendes liv som konstituerar Församlingen/Kyrkan;  se inlägget på denna blogg “Hur byggs kyrkan/församlingen” 2013-05-27.

Jag hänvisar också till inläggen “Orientering i kyrklig geografi, del 1-7” nyligen på denna blogg.

 

Kyrklig geografi på det personliga planet

Jag har försökt, för mig själv och kanske för någon annan, att i sju blogginlägg söka orientera i kyrklig geografi.
Det har inneburit ett rätt ‘högtflygande’ perspektiv, vilket jag tror är nödvändigt om vi inte skall förminska Kyrkan/Församlingen Kristi Kropp.

Samtidigt är jag som skriver allt detta bara en människa.  Det är du som läser för övrigt också, bara en individ.
Och all vår förståelse av Kyrkan i stort måste även kunna hanteras i våra små ändliga liv.
Hur gör man det?

Jag tror genom daglig och regelbunden bibelläsning och bön, dvs delaktighet i Ordet och Anden, dels för egen del, dels tillsammans med dem du delar hushåll med.
Är du familjefar ligger det på ditt ansvar att samla familjen till andakter.  Försumma det inte! Gör dem gärna roliga, så att barnen gillar dem!  Runt middagsbordet är den givna samlingsplatsen.

Allt andligt liv måste hos mig starta i det personliga och i den lilla kretsen.  Jag tror inte ens ‘cellgruppen’ kan vara ett substitut för familjens lovsång och bön, inte heller ‘kyrkan’ som sådan.

Gudslivet kan vi inte lämna ut på entreprenad till någon annan att hantera åt oss.  Det måste vi leva själva.

 

Orientering i kyrklig geografi, 7: den goda mångfalden

Jag skall nu försöka avrunda mitt försök till orientering i kyrklig geografi:

I Kristi Kropp, den universella Kyrkan/Församlingen råder variation.

Paulus undervisar den lokala församlingen i Korint om detta i samma bild av en kropp med många lemmar (1 Kor kap 12): om det inte fanns variation och olika uppgifter, hur skulle den då kunna fungera?

Handen kan inte säga till örat: ‘jag behöver dig inte’ och inte heller ögat till foten.

På samma sätt med de olika kristna traditionerna som oftast återfinns i olika samfund: de är berikande olikheter.
På grund av vår mänskliga begränsning till helhet har Gud använt olika kulturer genom historien för att mejsla fram ytterligare aspekter av förståelsen av Sig Själv hos oss.
Vi bör förstå, att vi inte kan vara utan dem.

Dessa olikheter handlar oftast inte om hurudan Gud är, utan om på vilket sätt vi kan möta honom och bli frälsta.

Lika lite som det är förståndigt att rycka upp människor ur deras kulturer torde det vara att rycka upp människor ur deras samfundstraditioner.  Kulturer och traditioner kan förvandlas och förändras; ja, men sådant tar tid, och måste ske med tålamod och omsorg.

Under tiden kan vi berikas av mångfalden, till dess vi växer upp till fullheten, Efesierbrevet 4:15.