Appropå en nylig Nyhemspredikan

1 Mos 18:20: “Sedan sade HERREN: ‘Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. Därför…'”

Men Abraham avbröt HERREN och sade: “Jag har sett manus till Första Moseboken, och jag tycker inte det är så bra, uppriktigt sagt. Jag har en bättre idé: Låt din tjänare få gå in i Sodom och välsigna staden.  Jag är ju en patriark. Du har ju sagt att alla folk skall bli välsignade i mig.”

Och HERREN Gud svarade Abraham: “Att jag inte har tänkt på det förut!”

Och Abraham sade: “Nej, men lyssna nu till mitt råd: vi skippar detta med att jag skall bedja för staden. Det verkar i alla fall inte finnas så många schyssta där, och jag tror ändå inte någon har lust att ändra sin livsstil.  Förresten är jag trött på att ha uppfattningar om allting. Dessutom är jag ju en främling här i landet, och känner mer för att smälta in och hänga med dem.”

Och HERREN funderade på saken.

Och Abraham sade: “Jo, och dessutom slipper vi ju hela det där med vändan till Egypten och uttåget därifrån.  Som du vet ställer det bara till bekymmer i självförståelsen hos folket; att ha blivit befriade från synd och så – ja, du vet manus till Nya Testamentet.  Nej, låt mig bara  gå in och välsigna, välsigna, välsigna.  Förresten är jag ju redan här i Kanaan!”

Och HERREN berömde sig tjänare över att han svarat klokt. En Gud har ju inte alltid rätt.

 

Läs Lukas 2 på sommaren!

Jesu födelseberättelse läses nästan uteslutande vid jultiden.  Det är synd, för då får den samsas med Kalle Anka, julklappar, julglögg, julgran och allt annat som tenderar att göra läsningen om Guds människoblivande till en ritual bland många andra, och ta färg av dem.

Pröva att läsa Lukas 2 nu på sommaren!  Det ger en annan upplevelse och en annan insikt. Fristående från julens skrammel och stress kan den förmedla sitt unika budskap till oss: Gud blev människa, en bland oss.
Berättelsen i Lukas är enkel.  Men allt stort är enkelt.  Och detta är större än störst.  Det förtjänar att på allt sätt nå oss.
Den förtjänar vår begrundan och beundran.

Anvisa inte Lukas evangeliums andra kapitel till julevrån av dränkande traditioner och reklam.

Läs om Jesus’ födelse på sommaren!

Skall ‘Ordet bli kött i oss’?

“Ordet måste få bli kött i oss!”

Predikanten drar paralleller till Ordets Inkarnation, dvs att Gud blev människa i Jesus: Gud kom ‘in-carne’, i köttet, dvs i mänsklig gestalt.  Och vad vill predikanten åstadkomma med detta språkbruk?  Jo, förstås att vi skall ta vår tro mer på allvar, omsätta den mer i praktiken, leva mer som Jesus.  Välmenat, förstås.

Men frågan är: skall man, får man, är det lämpligt att, använda inkarnationsterminologin för detta, när Nya testamentet aldrig gör det?

Tvärtom: vi uppmanas att ‘vandra i Anden’, att ‘söka det som är därovan’, att ‘ha vår blick fästad på de ting som består’, att ‘kämpa trons goda kamp’.  Vårt problem är inte att vi inte är människor; vi är ‘i köttet’ redan så det räcker.
Problemet är att vi inte vänder oss åt rätt håll i vår förväntan: ‘köttet’ dvs den gamla Adamitiska/Evaitiska naturen, kan inte bli andlig.
Det var därför Jesus behövde dö på korset, för att ‘den gamla människan’ i oss skulle dö.

Det är obibliskt att sträva efter att ‘Ordet skall bli kött i oss’.  Terminologin är fel.
Den röjer ett tankefel och en felaktig attityd till vad det innebär att leva som kristen.

Svenska Nationalsynder 4: en-uppfattning-åt-gången

I Sverige skall det vara en uppfattning åt gången.

En uppfattning åt gången: den får gärna vara relativ, så att den inte är riktigt sann; man får gärna förhålla sig neutral till hela situationen och rädslan för konflikt fungerar utmärkt som lock åt denna anrättning, som handlar om att det bara får finnas en uppfattning åt gången.   (När trendvindarna väl vänt, går det bra för alla att, samtidigt, byta uppfattning.)

Det är en potent brygd  (ibland kallad “en pragmatisk hållning”) som lamslår det mesta inom åtminstone pingströrelsen, som jag har störst erfarenhet av.  Kanske är det på samma sätt inom andra delar av kristenheten?

Vad kommer det hela ifrån?  Kanske centralismen från Gustav Vasas dagar?  Alltså återigen en kyrkans import från världen.  Finns det ingen hjälp att få från denna förlamande enhetskultur?  Kanske borde vi lära av judendomen, där dess tolkning av Bibeln – Talmud – är så omfattande, därför att man alltid ville bevara de udda uppfattningarna: en stod emot nio, men kanske denne ende ändå hade rätt?  Kanske kommer den ökande invandringen av människor från andra kulturer att tvinga oss; kanske blir vi hjälpta att befria oss från ett paralyserande enhetstänkande?

Vi kan se hur dessa fyra ‘Nationalsynder’ griper in i varandra och låser varje ansats till sinnesändring, sinnesförnyelse och förvandling.

Men Kristus kom för att lösa ur fångenskap och befria till ett liv i kärlek och tjänst.
Sanningen finns där, och gör fri ( Joh 8:31, 32).

Svenska Nationalsynder 3: konflikträdslan

Vad är en konflikt? Ja, det är väl när två eller fler inte har samma uppfattning och ger uttryck för det och då man inte respekterar den andres rätt att tycka; hans/hennes integritet.  Sedan kan en konflikt vara verbal, men förstås även leda till regelrätt krig, med olika medel.

Hur skall man då undvika konflikt?  Den klassiskt svenska varianten verkar vara (så många utländska betraktare och svenska invandrare) att sopa allt under mattan; att inte ge uttryck för olika uppfattningar; kort sagt: konflikträdsla.

Men är inte det bra?  Vad är det för poäng med att älta konflikter?  Vad är det för fel med att det är lugnt och stilla och fridfullt?
För det första:  det är rimligt och att förvänta att människor ser saker och ting olika; har olika perspektiv på tillvaron.  Det är därför naturligt och sunt att det finns olika uppfattningar och att man ger uttryck för dem och står för dem.
För det andra: om det finns olika uppfattningar men dessa undertrycks är lugnet och stillheten och friden bara på ytan. Det är inte bra, fast det verkar så. Och sämst är bristen på respekt för den andre.

I Sverige är vi inom kristenheten rädda för konflikter, därför att det skulle se ut som att vi inte är överens, och som att vi inte älskar varandra; ett spel för gallerierna; eller, om det inte är ren, ful maktkamp.  Kanske feghet?  Vi bidrar säkert alla.

“Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.  Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.”  1 Joh 4:18.  Och lösningen?  “Vi älskar därför att han först älskat oss.” 1 Joh 4:19.

Svenska Nationalsynder 2: neutraliteten

Vad kan väl vara fel med att inte vara krigshetsare och vilja döda andra?  Skulle neutralitet kunna vara en synd?

Jag tillhör den generation där allmän värnplikt fortfarande rådde, och liksom de flesta kristna killar på den tiden vägrade jag vapen och blev ‘vapenfri tjänstepliktig’, ‘vtp-are’.  Mina första månader gjorde jag på Revingehed i Skåne och lärde mig laga kontaktledningar för järnvägen. Sedan förflyttades jag till Ansgars Björkö i Mälaren och lärde mig valla får i Riksantikvarieämbetets regi.  Vi gjorde lika lång tid som underofficerare; ett slags test på vår övertygelse.  Så för mig borde väl neutralitet vara självklar: då blir det ju inga krig och inget dödande?

Nu tänker jag inte på neutralitet mellan stater i militära eller politiska termer, utan på vad denna neutrala hållning gör med oss som kristna, när och om den influerar vår andlighet.  Kan man vara andligt neutral?
Jag tror att den neutralitet som höll oss utanför Andra Världskriget har satt djupa spår i vårt svenska tänkande och påverkar vår syn på kristen tro.  ‘Vi är neutrala, då måste väl satan respektera detta lika mycket som Hitler, och låta oss vara i fred?’  Ja, vi får förstås göra vissa eftergifter åt höger och vänster: transittrafik till Norge av tyska soldater, fortsatt leverans av järnmalm till tyska krigsindustrin, skepsis mot judar; utlämning av balter till Sovjet.  Så helt neutrala var vi inte.

Frågan är vad vår svenska neutralitet innebär i andligt avseende idag: vilka eftergifter gör vi åt djävulen?

Svenska Nationalsynder 1: relativismen

Finns det negativa drag i en befolkning, så att man kan tala om Nationalsynd/er?  Jag tror det.

Det är inte svårt att tänka på vad Sverige under en följd av år varit känt för utomlands: ‘sin, socialism and suicide’ (sex, socialism och självmord). Det fanns tydligen någon sorts (amerikansk) statistik på det från 1960-talet.  Men jag tänker nu inte på sådant.

Det första jag vill ta upp är ‘relativismen’.
Den har haft ett fäste vid Uppsala universitet genom lärare i praktisk filosofi som Phalén, Hägerström och Hedenius och har allmänt påverkat tänkandet i betydande grad.  Den rent akademiska versionen är förstås mer sofistikerad än vad jag tänker beskriva här, och den bygger på något som vi alla kan inse det ligger en viss sanning i, nämligen att vi alla ser på verkligheten från olika perspektiv.
Men för alla praktiska syften är följande beskrivning ingen karikatyr: ‘det finns inga absoluta värden, utan allt är relativt’.  Man kan dock genast visa hur inkonsekvent det påståendet är:  ‘allt är relativt, utom just detta påstående’.  Relativismen måste alltså bruka en absolut konstant för att kunna fungera, för om relativismen även den är relativ, så upplöser den ju sig själv, eller förnekar sitt förnekande, ungefär som två negativa värden inom matematiken ger ett positivt värde; minus och minus blir plus.   Så logiskt sett är relativismen ingen höjdare.

Jag tror relativismen är negativ för samhället som sådant, men tänker här på dess effekter för kristen tro.  Hur kan den då yttra sig?:  ‘ Du kanske inte tror, men för mig är det sant att Jesus uppstått från de döda ‘.  Uttrycket verkar vid första anblick ödmjukt och klädsamt, men stämmer likväl inte med Bibelns offentliga proklamation: ‘ Kristus är uppstånden!’  Menar man inte att detta är objektivt sant, i den meningen att det skett oberoende av min tro, då har man relativiserat händelsen och tagit bort anstöten och kraften i den.
Det öppnar också porten för all annan typ av relativism i kristen tro och kristet liv och urgröper dem.  Jag tror vi har mer av detta i Sverige än i andra länder.

 

Vilken moral har vi?

Om ‘etik’ är tankar och teorier om ont och gott, rätt och fel, så är ‘moral’ hur vi praktiserar dessa.  Det finns ett samspel mellan etik och moral, fast oftast tvärtom: det vi gillar skapar vi ‘ett tänk’ för att legitimera.

Så, vad har vi för moral?  ‘Vi’ finns nu i olika fack inom kristenheten, som oftast har sina separata moralkoder. Det följande är förstås karikatyrer i meningen överdrifter, men lyser inte de grundläggande mönstren igenom?:

Inom den mer (traditionellt, för allt ändras raskt) pietistiska delen av frikyrkligheten, där moral är något viktigt, är den ofta nedkokad till två ting: inte ha otillåten sex och inte dricka sprit.  Klarar man det är allt frid och fröjd.  Annat (elakhet, förtal, lögn, falskhet, svek) ‘finns inte’, för hur skulle det kunna finnas i Guds församling?

Inom den mer formaliserade delen av f.d. statskyrkan är detta med sex och alkohol privata ting, där ingen dömer någon.  Risken för skrymteri är således liten i dessa kretsar.  Däremot kan det vara omoraliskt att handla mat från Israel, eller att inte köpa miljöbil med mindre koldioxidutsläpp.  Ibland fär man här leta förgäves efter några förväntade näraliggande konsekvenser av kristen tro (för ‘gärningar’ är ju alltid fel).

Symmetrin i jämförelsen är inte perfekt, men i båda fallen handlar det dock om selektivitet: att välja ut sådana delar av livet som jag klarar av (tror mig om att klara) utan alltför mycket hjälp från Gud.
En mer omfattande moralkodex skulle på olika sätt störa oss: ‘vår trygghet i Gud’, vår teologi; men – vore inte det bättre?

Finns det ett problem här?

När man läser Nya Testamentet, så framstår två ting rätt klart: dels att Gud i Jesus Kristus utfört en försoningsgärning, som är avslutad och hel, med möjlighet för människor att få sina synder förlåtna; att bli födda på nytt som nya skapelser i Kristus till ett helt nytt liv; dels att denna förvandling aldrig kan helt uppnås av en människa i detta jordelivet, att möjlighet till synd och vandring i mörker kvarstår.

Det finns alltså en dubbelhet, och Paulus uttrycker den så: “jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör.  Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.” Rom 7:14  Denna dubbelhet i har beskrivits som ett  ‘redan nu och ännu inte’ och som skillnaden mellan ‘indikativ’ och ‘imperativ’, därför att brevförfattarna i NT ofta först  framställer Kristi verk som ett faktum (indikativ) och sedan förmanar, uppmanar (imperativ) till ett liv som svarar mot detta: “Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren.  Vandra då som ljusets barn!” Ef 5:8.  “Döda därför era begär som hör jorden till: …” Kol 3:5.

Förkunnelsen i dag handlar oftast endast om hur vi skall kunna förverkliga oss själva, ibland inte ens med tydlig distinktion mellan vårt försonade jag i Kristus och “den gamla människan” (Kol 3:9).

Finns det ett problem här?

Var finns längtan, var finns förväntan?

Man kan längta efter något på ett diffust sätt, utan att riktigt ha klart för sig vad det är.  Kanske bara att allt skall bli annorlunda, förändras i största allmänhet, en sorts leda eller tristess som man vill skall utbytas mot något som känns mer uppiggande eller fräschare.En sådan längtan har egentligen inga ramar utan kan driva iväg lite hursomhelst.  Ofta blir känslan det som styr, och då blir man manipulerbar, och det är farligt.

Längan behöver kompletteras med förväntan. Och när man förväntar något har man ofta en klar bild av vad det är. Jag tänker mig att Bibelns beskrivning av Gud: Hans egenskaper och personlighet; Hans löften och utfästelser, kan vara en god grund för sund förväntan.  Det verkar till och med som att Jesus uppmuntrade till sådant: “om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, bed om vad ni vill och ni skall få det.” Joh 15:7; en löftesbaserad förväntan.

Men jag tror även att Bibelns löften inte blir till en förväntan om de inte kombineras med just längtan.  Då kan beskrivningar av Gud och Hans löften till oss glida ned till enbart teoretiska försanthållanden, något man kan ha distans till och förhålla sig passiv inför; Gud på sin kant och jag på min.

Så, var finns kombinationen av längtan och förväntan?