Nej, jag tror inte det.

Vi har inte den Helige Ande i samma mening som att man kan äga  ett hus eller ett par skor.
Vi har heller inte den Helige Ande i den meningen att vi kan  disponera över Honom som en leasing-bil eller en låne-dator.

Den Helige Ande är inte given som något vi kan förfoga över hur vi vill.
I samröret med den Helige Ande måste vi ge upp något av vår självständighet:
det är inte vi som bestämmer i den relationen.

Men den Helige Ande är given för att hjälpa oss tro på Jesus och att vittna om Honom.
Och Vem är Han?
Det är svårt att skilja Jesus från Hans Ord:
“Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” Joh 15:14

Den Helige Ande är också Gud.  Han är given i den meningen att Han aldrig släpper relationen med Fadern och Sonen i gudomen.
Vi är inbjudna att vara delaktiga i Guds egen gemenskap.
Den kan vi aldrig ‘ha’, men som Gud lever och ÄR, ständigt dragas in i.

Och hur skall vi förbli, vara kvar, i den gemenskapen?
Anden leder till Guds Ord, Jesus’ Ord.
En ständig, salig, rundgång!

Jesus sände den Helige Ande som en Hjälpare.  Med vad?

Till att börja med som en hjälp till att tro på Jesus, att uppenbara att Denne är Guds Son, Messias, Frälsare och Herre.
Det är något vi inte fattar av oss själva.

Till att fortsätta med att vara beroende av Anden för att växa till i en förståelse av allt detta.
Jag är själv teologie doktor, men upplever ett allt större beroende av den Helige Ande för att kunna förstå och bevaras och växa till i det som har med Gud att göra.  Bara för att jag kan röra mig i Bibeln på hebreiska och grekiska gör det mig inte oberoende av Anden; snarare tvärt om.
Så: om du tror att du kan lära dig bort från ett beroende av Anden så har du missförstått något väsentligt: vänd om!

Om nu, när nu, Anden är sänd som en Hjälpare för att bevara oss i vårt beroende, så får vi även ta detta med i beräkningen när vi utvärderar de andliga tjänsternas roll och funktion: när dessa “utrustar de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi Kropp” (Ef 4:12, FB): gör de mig mer eller mindre beroende av Anden att tro på Jesus?

Endast beroendet av Anden skapar kristna med ett vittnesbörd starkt nog att göra någon som helst skillnad i denna blaserade värld.

Det finns bara en Gud, och en Medlare mellan Gud och människor; en människa: Jesus Kristus, skriver Paulus.

Ändå förekommer talet om Förmedlad Nåd, och med det menar man Sakramentell Nåd, dvs att Gud verkar genom t.ex. dop och nattvard, oberoende av människans tro.

Olika samfund har olika teologiska system.  Jag är inte ute efter att kritisera t.ex. sakramentsförvaltningen inom Svenska Kyrkan, och än mindre – inte alls! – att ifrågasätta tron hos människor som där har sin andliga hemvist. Det känns närmast dumt att överhuvudtaget skriva detta, och jag har förstås kristna vänner där som jag hyser den högsta respekt för i deras andliga tjänst.

Men nu talar jag om väckelserörelser som t.ex. Pingströrelsen och Livets Ord (att jag inte här nämner EFK beror på att man inom denna har en mycket mer medveten evangelikal profil).  Jag förstår inte glidningarna in mot sakramentalismen, mot den förmedlade nåden. Sett utifrån dessa rörelsers teologisk profil är utvecklingen förvånande, svårbegriplig och framförallt onödig.
Och påfrestande: man har inte den avspända och naturliga attityd till sakrament som finns i de “historiska kyrkorna;” det är något nytt som skall erövras, och tafattheten är stor.  Allt blir så konstlat.

Varför duger inte människans omedelbara gudsmöte genom tro på Medlaren Jesus?
Varför får inte dopet vara en bekännelsehandling till tron på Jesu verk och överlåtelse till lärjungaskap?
Varför får inte brödsbrytelsen vara en minnesgemenskap på lika villkor kring vad Jesus gjort och vad Han betyder?

Är det månne så, att pastorerna vill att folket skall vara beroende av dem?
Finns det två klasser: pastorerna  (inom de “historiska kyrkorna”: de präst- eller diakonvigda, där några blivit biskopar) och ‘lekmännen’?
Är Nåden bara åtkomlig om den förmedlas av en av en biskop vigd präst:  dvs motsvarande beträffande pastor: avskild centralt inom samfundet?

Det verkar alltså som att auktoritetstron; den hierarkiska pyramiden, är sakramentalismens kärna; en fråga om makt, kontroll och mot detta gensvarande beroende.

Skulle Jesus, evangeliernas Jesus, känt igen sig?  Skulle Han som sänt Anden behöva detta?

Joel Halldorf skriver vackert och inlevelsefullt om Maria i Dagen idag:

“Han som innesluter hela världen i sin hand, ligger innesluten i hennes livmoder. Han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar, ammar hennes bröst.”

Jag tror också vi måste tänka så, för att riktigt ta till oss den biologiska dimensionen av inkarnationen, dvs Guds människoblivande.  Ignorera Maria, och Jesus blir inte sann människa.

Jag är också en gammal vän till Magnificat, Marias lovsång, i Lukas kap 1.

Men Joel  kantrar betänkligt i sin teologiska bearbetning av temat:

Svärdet som enligt Symeons profetia skulle gå genom Marias hjärta blir nu inte längre, som hos de flesta exegetiska kommentarer, hennes egen brottning med Sonens identitet, utan något som är en funktion av kristenhetens organisatoriska uppsplittring i samfund.

Och kanske märkligast av allt: “När Jesus ber om enhet mellan kristna för att världen ska tro så är det inte bara för att enheten i sig är ett vittnesbörd. Det handlar också om att enheten gör vittnesbördet sant.”  Det Joel Halldorf tar upp som exempel (Maria-dyrkan/vördnad, tungotal, helande) är inte centralt i Evangeliets förkunnelse.  Om någon kyrka/samfund lägger tyngdpunkten i sådana ting sker en kantring.

Då måste vi fråga oss: vittnesbördet om Vad?  Är vittnesbördet ett vittnesbörd om oss själva som samfund eller om våra särskiljande tyngdpunkter?

Eller, vilket jag menar: vittnesbördet är Skrifternas vittnesbörd om att Jesus är Kristus, Guds Son, Frälsare och Herre;  och i apostlarnas i Evangelierna vittnesbörd om att Jesus är uppstånden.

Fokus ligger inte på oss eller vår trosformulering eller -praktik.  Fokus ligger på Gud och vad Han gjort i Kristus.
Detta hade Maria fått insikt i.  Hon var unikt Herrens tjänarinna.
Jag prisar gärna henne salig.
Tillsammans med Maria får vi tacka Gud genom Kristus för frälsningen.
Honom, endast, tillhör äran.