Vi kristna –
och nu talar jag om dem som bekänner Jesus som Guds Son, Frälsare och Herre och därmed har en levande relation med Gud –
har en tendens att ‘kapsla in’ Bibelordet, så att det inte berör oss.
Hur kan jag veta det?
Egen erfarenhet.
(Någon som känner igen sig?)
Vårt behov av den Helige Ande och förnyelse av våra sinnen är enormt!

Tag till exempel Paulus uppräkning av ‘köttets gärningar’ i Gal 5:19-21. Jag har läst det många gånger, t.o.m. i grekiska grundtexten för att förstå ordens nyanser. Ändå tycks jag ha en benägenhet att ‘kapsla in’, så att det inte angår.
Har du läst listan:
otukt,
orenhet,
liderlighet,
avguderi,
trolldom,
fiendskap,
strider,
ofördragsamhet,
vrede,
intriger,
splittringar,
kätterier,
maktkamp,
dryckenskap,
utsvävningar.

Men vänta: du kanske är en sådan ‘fin’ kristen som inte läser sådant, utan som håller dig till Andens frukt (och listar den/dem som de flesta: “kärlek, glädje, frid och så vidare,” och som inte skulle kunna räkna upp fortsättningen om det så gällde ditt liv?).

Vart vill jag komma nu då? Jo, att vi behöver dessa motbilder för att det skall inskärpas i oss vad kärleken inte är. Det är ju så lätt att bedra sig själv.

Men tillbaka till uppräkningen av ‘köttets gärningar’: det finns ingen punkt efter ‘utsvävningar’, utan Paulus fortsätter: “och annat av samma slag.”
Det vill säga: använd din fantasi!
Vad skulle då ‘och annat av samma slag’ kunna innebära?
Svår fråga.
För att svara på den måste man ju ha förstått något av ‘det slag’ som exemplen på köttets gärningar handlar om.

Jaha. Och varför skulle nu det vara så speciellt viktigt att veta?

Tja, döm själv. Så här fortsätter Paulus (efter ‘och annat av samma slag’):
“Än en gång varnar jag er: de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike.”

Kan man omvända sig en gång för alla?
Nej.

OK, man kan göra en ‘grundomvändelse’ så att man kommer till tro på Gud och blir född på nytt.
I den meningen räcker det med en gång. Är man ett Guds barn så är man.
Men pass upp: Bibeln använder sig av många bilder för vårt förhållande till Gud.
Ingen av dem är avsedd att få oss att slå oss till ro och ha Gud “som i en liten ask.”
Då är vi ute och cyklar på tunn is (dålig metafor passar till dålig tanke).

Omvändelsen (sinnesändringen) skall fortsätta i sinnets förnyelse.
Detta är ingen överkurs, ett tillval för de särskilt hängivna, utan en förutsättning för att kunna förbliva i tron.
Paulus uppmanar romarna att inte anpassa sig efter världen, utan att förvandlas till Kristuslikhet genom sinnets förnyelse (Rom 12:2).
Någon rimlig exegetisk anledning varför inte detta även skulle gälla oss?

Så: när vi omvänder oss till tro på Gud lär vi känna Honom.
Sedan gäller det att vandra med Gud; annorlunda uttryckt: att förvandlas till Hans likhet.

Här kommer Bibelns undervisning in i bilden.
Nya testamentet har t.ex. inte spolat Tio Guds Bud. Jesus var mycket tydlig med detta; Paulus likaså.
Det finns alltså etiska konstanter som är uttryck för Guds väsen; hans kärlek och helighet.
Vi kan inte säga att vi tillhör Gud och vandrar med Honom om vi inte lyder Honom och följer hans bud.

Eller?

Vari består människans Gudslikhet? Vi skapades ju till Hans avbild.
Jag tror förmåga till relationer är det främsta.
Gud är ju Treenig, fastän En.
Guds relation Fadern-Sonen-Anden är fullkomlig.
Vi däremot, är trots skapade till Guds avbild, skadade av synden.
Jag tror denna skada främst yttrar sig relationellt.
Det är inte något särskilt djärvt påstående: den första människan, av människa född, Kain, blev en brodermördare.

Men har inte försoningen i Jesus Kristus helat allt detta, så att syndens konsekvenser omintetgjorts?
Är inte församlingen en sådan plats där Edens paradis återupprättats, där fullkomliga relationer finns?
Nej, jag är inte ironisk, möjligen lite teoretisk…
Alla vet förstås att det inte är så.

Det är här detta med att ‘lägga sig i’ och att ‘bry sig om’ kommer in i bilden.
Egentligen är det hela väldigt enkelt: se på Paulus’ brev. I första halvan brukar han undervisa om Kristi verk och betydelse i indikativ (dvs som faktum); i andra halvan om vad detta bör innebära (imperativ) i våra liv.
Vi är alltså frälsta, ändå inte fullkomliga, men har likväl en förblivande kallelse att bli det (och ingen tror att någon av oss kommer att uppnå fullkomlighet i detta livet, i alla fall inte jag).

Kallelsen till Gudslikhet kan alltså bara förverkligas om vi lägger oss i varandras liv, om vi bryr oss om (såsom Gud gjort när han sände Jesus.)
Det innebär att förmana, uppmuntra, tillrättavisa, trösta, vägleda, bestraffa, belöna och annat sådant som inte är ett till intet förpliktigande tal om väder och vind och annat av den karaktären.

Vi är skapade till Guds avbild.
Den avbilden består främst i förmågan till relationer, dvs till gemenskap i ljuset.
Det är i följd av synden mer en kallelse än ett faktum, men i kraft av Kristi verk en sann möjlighet.
Vi bör alltså hjälpa varandra, även om det är bekvämare att låta bli, genom att lägga oss i, att bry oss.

Vad ligger i frasen ovan?

Många församlingar berömmer sig av “ett rikt sång- och musikliv.”
Har jag något emot det?
Kanske.

Ofta blir sången och musiken uppvisningar, uppträdanden, där den mänskliga prestationen applåderas och uppskattas.
Är det något fel med det?
Det beror på.

Om det är en regelrätt konsert, så är det väl OK.
Man njuter av musiken, rytmen och melodin, för dess egen skull, och sångens poesi.
Det gör jag också.

Men när sång och musik hamnar i vägen för tillbedjan och lovsång, tacksägelse och lovprisning av Gud; alltså där vi riktar oss till Gud direkt i andra person (‘Du’), då är något fel. Då lägger sig sången och musiken som en våt filt över vår tillbedjan istället för att hjälpa den (och vad kan väl hjälpa tillbedjan bättre än musik?), då måste vi överväga vad vi sysslar med.

Det “rika sång- och musiklivet” kan skymma viktigare rikedomar.

Så vad gör jag?
Glömmer det hela.
Det är väl det allra enklaste.

Och den som jag förbrutit mig emot?
Ja, den skall väl bara förlåta mig. Står inte det i Bibeln att man skall förlåta?
Förresten, står det inte också i Bibeln att ‘för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa’? Så om den bara gör det så blir väl allting bra?
Förresten var det nog inte så farligt. Lite måste folk väl tåla?
Och: jag tror inte att han är så fullkomlig själv.
Och dessutom, att hålla på att älta gamla oförrätter, vem blir glad av sådant, och vad skulle det tjäna till?
Förresten borde väl allt sådant här bli preskriberat nu, och det har ju gått så lång tid.
Förresten har jag viktigare saker att ägna mig åt. Konungens ärenden hastar!

Om inte detta verkar så övertygande, så tycker jag du skall läsa en bok om hur man förlikar sig med den man förgått sig emot.
Du hittar den på Adlibris eller på Bokus, och du får den gratis hemskickad.

Pingstledningen slår fast sina bopålar i homosexfrågan på glidande lera just nu, starkt understödda av tidningen Dagen.
Hur då?

Ledarskribenten Joel Halldorf spelar en variation på ledmotivet ur operan “Skulle Gud ha sagt?” i tidningen Dagen. Halldorf är kyrkohistoriker, inte exeget, och det märks i hans hantering av bibeltexterna. Missljud. Det skär sig.

Många, och bland dem Mikael Karlendal, och Stefan Swärd, protesterar. (Dagens Felicia Ferreira går ut med ett till intet förpliktigande försvar: “låt samtalet därför fortsätta” — dvs goddag yxskaft!, det lilla ordet ‘därför’ syftar inte på något substantiellt; och att “frågan om sexualitet måste hanteras med klokhet,” fungerar bara som ett sätt att underkänna allt annat än den egna hållningen – som då är klok.)

Tio pingstpastorer har gått ut och givit sin syn. Vad handlar den om? Vittnesbörden är många om att människor inte förstår detta. Jag tror heller inte detta var syftet; se nedan.

Tjugotvå andra pingstpastorer (nej, det blev visst bara 21 – och det gör tidningen Dagen en stor affär av) försöker att säga något tydligare.

Pingstledningen i form av Pelle Hörnmark, Daniel Alm och Ingrid Svanell distanserar sig, rättar och förtydligar, men vad säger de egentligen innehållsmässigt? (och debattredaktör Jaktlund förklarar därmed debatten avslutad).

Undertiden har Tommy Dahlman famlat med formaliteterna, och Dagens Elisabeth Sandlund strider ut för att rätta honom. Hon har förstås rätt. (Det är också rätt att ge tionde av mynta, dill och kummin.)

Vad handlar hela denna affären om, egentligen? Ja, skall man fråga Pelle Hörnmark, så har han givit sitt vanliga svar: pragmatik. Och han har förstås rätt – men jag undrar, och har alltid gjort det, om han vet vad pragmatik är? Han verkar tro pragmatik är anpassning och smidighet, eller kanske lite råare uttryckt: ett blött finger i vädret för att se hur vinden blåser. (Och det är förstås inte fel. Man behöver veta hur vinden blåser. Men man behöver inte färdas just åt det hållet.)
Man kan analysera hela detta skeende pragmatiskt, dock. Pragmatik handlar inte så mycket om ords betydelser, som väl hur ord används. Detta kallas inom pragmatiken för ‘talaktsteori’: man gör något med sina ord, man agerar. Och i detta sammanhang är poängen inte vad orden man säger betyder, utan vilken effekt de får.

De tio pastorerna, och sedan ännu tydligare, Hörnmark, Alm och Svanell, vill inte binda sig vid något, allra minst det som Tommy Dahlman och de 20 andra ville klargöra: att utlevd homosexualitet är synd. Det är vad man gör med sina ord, det är vilken effekt det får.

Man kan jämföra med Pingströrelsens förvandling från fria församlingar till samfund: det skedde i etapper, där riktningen hela tiden skulle förnekas. Jag undrar om någon i Pingstledningen för övrigt ens tillstår att man är ett samfund? (Man är något så konvulerat invecklat specifikt att själva samfundsbegreppet inte räcker till – även om man legalt sett är ett samfund. Det handlar väl om en djupare insikt av något slag.)

Läran skall ‘formas i de lokala församlingarna’, förespråkar så samfundets ledare fromt, och befriar sig därigenom från allt ansvar att tala tydligt och visa riktningen. Att man rankar journalister och akademiska teologer lika högt, säger kanske mer om hur högt man sätter medier i en postmodern tid än om hur lågt man värderar bildning och kunskap (och jag ‘talar inte för min sjuka mor’: vi teologer i Sverige är som regel hopplöst efterblivna, men det finns lärda män såväl söderut som österut och västerut att rådfråga, lära av, och be om hjälp. Alla samhällen är inte lika sekulariserade som vårt; våra linser är grumlade.)

Och med benäget bistånd av tidningen Dagen (Debattredaktör Jaktlund lyckas med konststycket att vända på hela frågeställningen och få de 22, nej 21!, pastorerna till de udda, som man för att inte förtränga åsiktskorridoren måste bereda plats, hur obehagligt detta, för dem han riktar sig till, än måste tyckas) manövererar man ut alla som vill ha klarhet.

Jag tror vi kommer att få se mycket av kringgående rörelser framöver; stor uppfinningsrikedom när det gäller att problematisera och relativisera, allt under oantastbara banér och slagord.

Undertiden glider bygget på lera allt längre ned i den djupa sänka där allt är tillåtet, och där inte ens de frommas förböner hjälper, för det fanns inte tio rättfärdiga i staden.

Vad finns att lära efter attackerna i Frankrike?

Alla gillar inte satir, och att man skämtar å det grövsta med det vi håller heligt. Vilken respons skall vi då ge? I Frankrike är gensvaret ”Je suis Charlie” = ’jag är Charlie’, dvs sympati och identifiering med det satirmagasin, Charlie Hebdo, vars redaktion massakrerades. När det kommer till den springande punkten, yttrandefriheten i en demokrati, så lägger fransmännen undan religiösa känslosamheter och står upp för friheten. Denna frihet testas ju just genom dess yttre gränser.

Men inte endast satirmagasinet Charlie Hebdo attackerades. Andra terrorister, för det är väl så de måste benämnas, tog gisslan i en judisk matvaruaffär i Paris. Ägnar sig en judisk kosher-affär åt förolämpande satir om IS-ledaren al-Baghdadi? Nej, men den är judisk. Det var alltså inte vilken livsmedelsbutik som helst som attackerades.

Är det nu dags att visa sympati i Sverige också? Vårt svenska samhälle är olikt det franska däri, att vi haft en lång traditon av samhörighet mellan stat och kyrka, dvs religion, medan det franska varit och är uttalat sekulärt och med religion skilt från staten. I Frankrike har religionskritiken och satiren varit ’heliga’ alltsedan Franska Revolutionen på slutet av 1700-talet, som en sorts spjutspets mot sammanblandningen av religion och samhälle.
I Sverige har religionen en helt annan ställning. Vi ser den inte med samma misstänksamhet generellt sett.

Nu var dessa terrorister muslimer. Det är kanske farligt att påminna om. Risken finns att redan där få stämpeln ’islamofob’ påklistrad. Men attackerna och dåden gjordes i Islams namn: ”Allah är större!” och ”vi hämnas profeten Muhammed!”
Tankeexperiment: om det varit kristna som gjort det? ”Bibelns Gud!” och ”Vi hämnas Jesus Kristus!”
Tanken känns motbjudande, ja, absurd; svårt nästan att inte redan ha satt ’kristna’ inom citationstecken. Men Om?
Skulle då inte redan horder av kristna företrädare proppat igen alla dörringångar till alla medier och velat vara de första som i starkaste ordalag, och utan tillstymmelse till förbehåll, fördömt och tagit avstånd från handlingarna? Självklart, eller hur?
Så frågan är varför inte samma fenomen sker med alla muslimska företrädare. Varför inte?
Dessa kan naturligtvis inte tvingas till uttalanden, men vad kan vi då göra i stället?

En judisk kosher matvaruaffär attackerades, gisslan togs och flera dog: borde nu en svensk respons vara ”Jag är jude,” i religionsfrihetens namn?
Det finns flera skäl till varför detta vore rimligt. Om satir och gyckel med det heliga är yttrande- och tryckfrihetens probersten, så är judiskheten det på religionsfrihetens område, för såväl muslimer som kristna. Det visar västvärldens historia med stor övertydlighet.
Varför är det så?

Islam har sitt eget problem med staten Israel mitt ibland rörelser som driver hatet mot den statsbildningen och dess överlevnad: Hamas, IS, Al Quaida, Hesbollah, etc. Problemet för muslimer är bristen på yttrandefrihet i att diskutera denna hållning överhuvudtaget. Ifrågasätt den och du blir avrättad, i de länder där dessa rörelser har makten.
Kristna har sitt problem med ersättningsteologin och de konsekvenser detta driver: att judarna skulle vara förkastade av Gud (och därmed utplåningsbara – det fanns en teologisk drivkraft i nazismens raslära).
Detta senare vill jag, som kristen, undersöka:

Det finns nu många olika kristna inställningar till judendomen och staten Israel; det är bara att acceptera. Vem har rätt?
Nya testamentets längsta teologiska utläggning i detta ämne är Romarbrevet kap 9-11. Den tolkas naturligtvis också olika, men facit är givet i Paulus lovprisning om Guds outgrundlighet: ”Vilket djup av rikedom , vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar” (Rom 11:33 Bibel2000). Det finns alltså ingen prydlig intellektuell slutsats. Och varför? Därför att Paulus´, till skillnad från många sentida utläggare av hans ord, lyckas hålla två perspektiv levande samtidigt: ”Ser man till evangeliet, är de (judarna) Guds fiender för er skull; ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse” (Rom 11:28,29 Bibel2000). Oemotsägligt.

Det finns alltså två skäl för kristna i Sverige att i solidaritet med judiskheten ta på sig devisen ”Jag är jude:” i ett samhälleligt perspektiv som proberstenen, som yttersta, avgörande test, för religionsfriheten (som logiskt är en del av yttrandefriheten); och i ett teologiskt perpektiv som en konsekvens av den egna trons dokument.

Detta senare kan även visa sig vara en räddning för den egna trons autenticitet: av rädsla för terrorattacker i Islams namn kan nämligen kristen tro och bekännelse komma att vattnas ned och blekas ut. Genom att ta spjärn i bekännelsen till kristendomens historiska rötter och till Guds trofasthet i nuet mot vad han en gång utkorade, blir kristen tro på ett befriande sätt bunden till sin sanna identitet.

Det visar sig återigen, att omsorgen om nästan (hävdandet av hennes rätt) är det starkaste skyddet för det egna. ”Je suis Charlie” vare sig man gillar satir eller inte. ”Jag är jude” desutom som en nödvändig konsekvens av egen identitet.

Om det nu är så, att det för den kristne finns en förståelig, tankemässig relation till Gud också (förutom att Han gör under, och att det allra mesta av tillvaron är oförståelig)
— var finns då förmaningarna?

Jag tänker så här: när nu Jesus gjorde en tankemässig sammanfattning av ‘Lagen’:
älska Gud och älska din medmänniska,
och när nu Jesus samtidigt och även deklarerat att:
“Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna …
innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav,
inte minsta prick i lagen förgå …
den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta,
och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket,”
Matt 5:17-19 (B2000);

— var finns då konsekvensen i förkunnelsen av idag?

Man kan undra.

I gårdagens blogg ställde jag frågan “Till vad skall vi omvända oss?”
Och nu alltså: “Från vad?”

Den senare frågan är viktig för att kunna svara på den tidigare.
Det är som med prioritering: första regeln i prioritering är att prioritera bort.
All erfarenhet talar för det. Man kan inte prioritera genom att lista vad man helst vill göra. Man måste börja genom att lista vad man inte skall göra.

Så: hur kan då grundläggande prioriteringskunskaper hjälpa oss att omvända oss till Jesus’ definition av det viktigaste i Lagen, kärleken till Gud och nästan?
Jo, genom att se vad det inte innebär.

Tag till exempel budet att inte ha avgudar. Det hjälper oss att på ett realistiskt sätt förstå vad det är att älska Gud.

Hoppas du som läser detta vet vad ‘gränssnitt’, Eng. interface är. Det skulle hjälpa.

Annars är ‘gränssnitt’ ungefär ‘kontaktyta’, fast mer och annorlunda.
Tag datorer: skärmen och tangentbordet är nödvändiga gränssnitt för att vi skall kunna kommunicera med datorns CPU (centrala process-enhet).

Samma sak med Gud. Utan sinnes-ändring har vi inget gränssnitt som passar för kontakten med Universums Skapare.
Sinnesändring är nog en bättre översättning än ‘omvändelse’ av Grekiskans metanoia; meta betyder närmast ‘efter’ och noia kommer av nous som betyder ‘sinne’: efter-sinning, alltså, och det är kanske en bra början: att tänka efter över huvud taget.

Vi kan inte tro om vi inte omvänder oss, gör sinnesändring, eftersinnar oss, tänker efter.
Vi behöver mjukas upp i våra stela tankebanor och -vanor, och bli öppna för att tillvaron kan vara på ett annat sätt, det sätt som Bibeln talar om.

Det var därför Jesus började sin offentliga verksamhet med just detta:
“Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er (metanoia som verb) och tro evangelium!,” Mark 1:15 (FB).

Tråkigt då, att det talas så litet om detta idag, eller hur?