Vad gör vi med Den Helige Ande?

Han är ju ingen påträngande person, precis.
Hyllar vi Apostlagärningarnas berättelser om hur människor blev döpta i Anden, fyllda med Anden, som när man besöker något minnesmonument över fornstora segrar?
Men Anden är lika mycket här nu som där då.
Det där kanske ifrågasätts av några, men jag hävdar att det från Guds sida fortfarande är så.
Problemet är (som vanligt) hos oss.
Ger vi den helige Ande tillträde till våra liv, våra hjärtan?
O, ja då! Vi vill HEMSKT gärna bli fyllda med Anden, glada och saliga!
Jaha.
Men om nu Anden inte primärt, kanske inte ens sekundärt eller tertiärt, är till för att piffa upp ditt känsloliv?
Tänk om det ligger något i vad Jesus sade om varför Anden skulle sändas?
Tänk om det primärt handlar om att bli sannare lärjungar?
Tänk om den Ande som inspirerade Bibelförfattarna inte ändrat uppfattning?

Vad skulle det innebära?

När alla resonemang kokat ned, för att, om bilden från köket tillåts, bli en smakfull sås, så handlar försoningsdebatter i sista ändan om mycket mer och annorlunda än vilka teoretiska övertygelser vi har. Nej, jag försöker inte smita från frågan, eller relativisera den: själv är jag övertygad om att den objektiva försoningsläran, den om ett ställföreträdande offer, i Rosenius’ anda, är den rätta. Här förläggs försoningsskeendet utanför den troende människan, till Kristi kors och vad som hände där i tid och rum, och som följd av detta, en rättfärdiggörelselära av externt slag: Gud förklarar den som tror rättfärdig på grund av vad Kristus gjort, och som den kristne då kan åberopa.
Men just därför blir den farlig. Hur då?
Jo, därför att skeendet så förläggs till Guds handlande, att det egna handlandet blir lite värt, för att inte säga oväsentligt; ja, ju mindre desto bättre; ju mer ära till Gud. Och när det gäller vad som förvärvat oss frälsning, Kristi blodiga död, så finns det förstås inget att invända.
Problemet kommer när man sedan skall leva med detta.
För att resonera om något aktuellt: pensionsförmånerna till den tidigare stiftelsestyrelsen för Livets Ord, eller för den delen till övergrepp och svek mot medlemmar av tidigare ledare.
Sådana har med all säkerhet ägt rum inom LO, eftersom det har ägt rum inom andra frikyrkosamfund, t.ex. inom Pingst.
Hur skall man hantera detta? Hur skall man leva med försoningen om man kränkt en annan?
Har icke-trendiga ord som ’omvändelse’, ’sinnesändring’, ’ånger’, ’bättring’ relevans för den troende? Jag menar att de har det, därför att Nåden syftar någonstans: den ges till oss sådana vi är, för att vi inte skall fortsätta vara det (Titus 2:11,12).
Man kan inte som Ulf Ekman generellt bara säga ’förlåt’ om det begåtts felaktigheter, eller appropå en DN-intervju: ”det är lätt att vara efterklok.” Det står ingenstans i Bibeln att man skall säga ’förlåt’ till andra när man skadat/sårat dem. Däremot skall man ångra sig (Luk 17:1-4). Skillnaden mellan att säga ’förlåt’ och ånger är den, att ånger har med bättring att göra, att ställa till rätta. Tar det ned något av ens prestige, så har man fel sorts andlig värdighet.
Jag kan inte alla turerna i pensionsförmånsfrågan för Livets Ord. Jag har inte orkat ta del av dem. Men ett intryck dröjer sig kvar: ’det var olyckligt agerat’. Så säger alla.
Nå, varför då inte visa ånger på ett sätt som svarar mot Trosrörelsens övrigt frimodigt stora anspråk: varför inte göra som Sackeus (Luk 19:1-10)? ”Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubblet tillbaka.” (Nej, det står ingenstans att Jesus krävde detta av Sackeus, men vi får väl förmoda att han med sitt hjärtas ånger och sin följande överdådiga storsinthet samtidigt fixade sin egen förtroendefråga i Jeriko, på ett bräde.)
Vad skulle ett liknande handlande för LO innebära gentemot dem som troget arbetat men som fick år av pensioner uteblivna?
Och om det är så ’lätt att vara efterklok’ för UE: varför inte vara just det då, och lyssna på dem som skadats och höra efter hur en förlikning skulle kunna gå till? Varför skulle ’efterklokhet’ nödvändigtvis innebära passivitet?
Så är vi tillbaka till frågan om omvändelsetexter gäller oss kristna, och hur vi lever med försoningen. Utan ånger över girighet, ingen väckelse. Utan sorg över övergrepp, inget förtroende. Men ingen skall peka finger åt Livets Ord. Problemet är allmänt.

Bo Krister Ljungberg

(Artikel publicerad i Dagen igår 150108, under rubriken ‘Åsikt’,
länk: Hur lever vi med försoningen?)

För några blogginlägg sedan ställde jag frågan: varför förmanas det inte?

I en bok jag nyligen läst, Vägen och vandringen (2004) av Sven Nilsson, läser jag följande:

“Idag förväntar sig gudstjänstfolket att bli bekräftade i det liv man lever, att bli uppmuntrade och tröstade. De flesta har ännu inte fått sin trygghet i Gud på grund av rättfärdiggörelsen genom tron. Därför kan man inte ta emot en förmanande, tillrättavisande eller korrigerande förkunnelse – vilket är Ordets funktion – utan att man känner sig värdelös och fördömd. Många Ordets förkunnare löser detta problem genom att stanna vid en själavårdande och bekräftande predikostil, som blir mer terapi för själen än en hjälp för andlig tillväxt och mognad.” (s. 136)

Jag finner detta en oväntad men intressant och trovärdig förklaring.
Samtidigt är den förstås skrämmande, att kyrkfolk och frikyrkomedlemmar inte har sin trygghet i Kristi ställföreträdande försoning som gör att Hans rättfärdighet tillräknas oss när vi kommit till tro på Honom.

För vad annars skulle kristendom kunna vara?

OK: jag har skrivit en bok om förlåtelse med titeln “Förlåtelse som nödvändig frihet.
Det där är en lite lurig titel, för den rymmer mer än vad du tror.
Och mer än vad jag trodde.
För jag trodde nog att när boken väl publicerats (min första egna, för övrigt), jag bara kunde släppa innehållet, och gå vidare mot en del andra projekt jag har i ‘pipeline’.
Så jag är lite överraskad själv, över att jag återvänder till temat i denna blogg.

Jag har faktiskt funderat en del över det (och tänk nu på vad bloggen heter: ‘Leka med Uppdraget’-bloggen. Alltså: inte för inte är detta ingen strategisk propagandablogg med syften och agendor, utan ett försök att lekfullt säga något väsentligt. Och undrar du varför just på det sättet, så hänvisar jag dig till min hemsida och menyn ‘Och vad innebar livet? /Min berättelse’).

Jag tror det är så här: boken är väldigt direkt skriven, som ett tilltal till läsare i olika grupper; drabbade, förövare, bredvidstående. Den är skriven utifrån erfarenhet och teoretisk övertygelse. Den är framför allt tänkt att vara en praktisk hjälp till människor som befinner sig knepiga situationer av konflikter och som kanske inte tänker sig att temat ‘förlåtelse’ skulle ha någon direkt relevans eller bärighet. Så boken ‘flöt lätt ur mina händer’ vid datorn. Den skrev sig själv på ett självklart sätt. Märkligt.

Och så har jag själv börjat reflektera i vidare cirklar omkring dess budskap.
Jag skulle egentligen vilja få igång ett samtal kring ämnet “Hur lever vi med försoningen?; vad innebär den i våra relationer?”

Du kanske skulle behöva läsa boken? Jag tror den är såväl befriande som utmanande.
Nej: det här är ingen enkel ‘sälj-pitch’; det finns enklare sätt att tjäna pengar än att skriva en bok, tro mig.

Men antingen är min framställning om förlåtelse, förlikning/försoinng, och förtroende sann och riktig – och då behövs ett rejält ‘omtänk’ plus förändrad praxis i kristna församlingar och samfund, eller så har jag fel och den är felaktig – och då behöver jag korrigering.

Hursomhelst behöver vi lära oss att leva med försoningen.
Herren Jesus lärde oss bedja om syndernas förlåtelse för egen del enligt mallen av hur vi själva förlåter andra.
Något måste Han ha menat.

Jag tror inte standardförklaringen duger: “att man gick till överdrift förr, med ‘församlingstukt’ i form av uteslutningar för att ha gått på bio, spelat fotboll på söndagen, klippt håret för kort etc, etc;” helt enkelt av den anledningen att många av dagens up-and-coming pastorer inte har en suck om vad det handlade om: det berör dem helt enkelt inte.

Så vad beror då bristen på förmaning i församlingarna på?

Jag ser två skäl:

antingen uppfattar man människan som i grunden god; försoningen på korset var en gest, grandios visserligen, men ändå bara en gest som bevis för att Gud vill hjälpa den inherent goda människan till ännu större mått av självförverkligande och tillfredsställelse;

eller så tänker man att försoningen verkligen var ‘på riktigt’, men att när människan väl blivit frälst, då är hon inherent god, och då behövs bara en (predikoförmedlad) insikt om hur mycket gott hon har att plocka ut från Gud för att, åter, bli riktigt, riktigt lycklig.

Jag får inte detta att stämma med Nya testamentet (och historiskt sett är jag inte ensam; inte globalt sett heller): det är inte så Paulus undervisar.
Han förmanar och tillrättavisar.
Inte nog med det: han uppmanar Timotheus och Titus att göra detsamma.

VARFÖR FÖRMANAS DET INTE I KRISTNA FÖRSAMLINGAR IDAG?