Rädslan för mångfald

Lokalförsamlingar, Moral & Etik

I teorin, och enligt våra läppars bekännelse, är mångfald något fint.
Eller hur?
Men hur är det i praktiken?
Finns där inte istället en rädsla för om det skulle bli mångfald?

Tänk om man kunde vidga mångfaldsbegreppet till att också gälla “de onämnbara” ämnena: dödandet av levande foster, medelklassens giriga önskan efter ständigt mer, den sexuella promiskuiteten bland vanliga heterosexuella, den välmenande förtalskulturen i församlingar, nertigandet av skillnader och kallelser mellan manligt och kvinnligt — för att nu bara nämna ett knippe axplock.

Tänk om man skulle vidga mångfaldsbegreppet så att man fick tycka, tänka, tala och praktisera annat än det trendmässigt korrekta?

Jamen, var och en är väl redan fri att tro vad den vill!
Det är inte det jag skriver om.
Rätten att tala och sedan bli utfryst och marginaliserad har funnits länge — i våra av enhetkulturen marinerade församlingar och samfund.
I ditt hjärta vet du att det är så.

Men om vi skulle transformera det hyllade mångfaldsbegreppet till till praktisk mångfaldstålighet?

Skulle vi vilja det?
Skulle vi våga bereda rum för annat än det kompromissade samförståndets trygga tigande?

Varför förmanas det inte: Svaret?

Evangeliet, Moral & Etik

För några blogginlägg sedan ställde jag frågan: varför förmanas det inte?

I en bok jag nyligen läst, Vägen och vandringen (2004) av Sven Nilsson, läser jag följande:

“Idag förväntar sig gudstjänstfolket att bli bekräftade i det liv man lever, att bli uppmuntrade och tröstade. De flesta har ännu inte fått sin trygghet i Gud på grund av rättfärdiggörelsen genom tron. Därför kan man inte ta emot en förmanande, tillrättavisande eller korrigerande förkunnelse – vilket är Ordets funktion – utan att man känner sig värdelös och fördömd. Många Ordets förkunnare löser detta problem genom att stanna vid en själavårdande och bekräftande predikostil, som blir mer terapi för själen än en hjälp för andlig tillväxt och mognad.” (s. 136)

Jag finner detta en oväntad men intressant och trovärdig förklaring.
Samtidigt är den förstås skrämmande, att kyrkfolk och frikyrkomedlemmar inte har sin trygghet i Kristi ställföreträdande försoning som gör att Hans rättfärdighet tillräknas oss när vi kommit till tro på Honom.

För vad annars skulle kristendom kunna vara?

Varför detta tjat om förlåtelse?

Evangeliet, Moral & Etik

OK: jag har skrivit en bok om förlåtelse med titeln “Förlåtelse som nödvändig frihet.
Det där är en lite lurig titel, för den rymmer mer än vad du tror.
Och mer än vad jag trodde.
För jag trodde nog att när boken väl publicerats (min första egna, för övrigt), jag bara kunde släppa innehållet, och gå vidare mot en del andra projekt jag har i ‘pipeline’.
Så jag är lite överraskad själv, över att jag återvänder till temat i denna blogg.

Jag har faktiskt funderat en del över det (och tänk nu på vad bloggen heter: ‘Leka med Uppdraget’-bloggen. Alltså: inte för inte är detta ingen strategisk propagandablogg med syften och agendor, utan ett försök att lekfullt säga något väsentligt. Och undrar du varför just på det sättet, så hänvisar jag dig till min hemsida och menyn ‘Och vad innebar livet? /Min berättelse’).

Jag tror det är så här: boken är väldigt direkt skriven, som ett tilltal till läsare i olika grupper; drabbade, förövare, bredvidstående. Den är skriven utifrån erfarenhet och teoretisk övertygelse. Den är framför allt tänkt att vara en praktisk hjälp till människor som befinner sig knepiga situationer av konflikter och som kanske inte tänker sig att temat ‘förlåtelse’ skulle ha någon direkt relevans eller bärighet. Så boken ‘flöt lätt ur mina händer’ vid datorn. Den skrev sig själv på ett självklart sätt. Märkligt.

Och så har jag själv börjat reflektera i vidare cirklar omkring dess budskap.
Jag skulle egentligen vilja få igång ett samtal kring ämnet “Hur lever vi med försoningen?; vad innebär den i våra relationer?”

Du kanske skulle behöva läsa boken? Jag tror den är såväl befriande som utmanande.
Nej: det här är ingen enkel ‘sälj-pitch’; det finns enklare sätt att tjäna pengar än att skriva en bok, tro mig.

Men antingen är min framställning om förlåtelse, förlikning/försoinng, och förtroende sann och riktig – och då behövs ett rejält ‘omtänk’ plus förändrad praxis i kristna församlingar och samfund, eller så har jag fel och den är felaktig – och då behöver jag korrigering.

Hursomhelst behöver vi lära oss att leva med försoningen.
Herren Jesus lärde oss bedja om syndernas förlåtelse för egen del enligt mallen av hur vi själva förlåter andra.
Något måste Han ha menat.

Kärlek, kärlek, kärlek

Evangeliet

Om det nu är så att det kristna budskapet om Kärlek är så fantastiskt, hur kommer det sig då att det inte berör människor?

Jag tror det beror på att man från alltför många predikstolar bara ‘ror med en åra’: kärlek, kärlek, kärlek, och man kommer ingenstans, det bara går runt, runt.

Någonstans på djupet vet Svensson om att han är en syndare, men det är något som pastorer inte vågar tro, än mindre förkunna.
Och så är det kärlek, kärlek, kärlek.

Vad är det som fattas?

Att man ror med den andra åran också, dvs förkunnar Guds helighet och vrede över synden.

I boken Förlåtelse som nödvändig frihet beskriver jag en teologi för det hela.

Där, någonstans, blir nämligen Korset rimligt.
Där strålar Guds lidande och försonande kärlek fram.

Varför förmanas det inte?

Evangeliet, Moral & Etik

Jag tror inte standardförklaringen duger: “att man gick till överdrift förr, med ‘församlingstukt’ i form av uteslutningar för att ha gått på bio, spelat fotboll på söndagen, klippt håret för kort etc, etc;” helt enkelt av den anledningen att många av dagens up-and-coming pastorer inte har en suck om vad det handlade om: det berör dem helt enkelt inte.

Så vad beror då bristen på förmaning i församlingarna på?

Jag ser två skäl:

antingen uppfattar man människan som i grunden god; försoningen på korset var en gest, grandios visserligen, men ändå bara en gest som bevis för att Gud vill hjälpa den inherent goda människan till ännu större mått av självförverkligande och tillfredsställelse;

eller så tänker man att försoningen verkligen var ‘på riktigt’, men att när människan väl blivit frälst, då är hon inherent god, och då behövs bara en (predikoförmedlad) insikt om hur mycket gott hon har att plocka ut från Gud för att, åter, bli riktigt, riktigt lycklig.

Jag får inte detta att stämma med Nya testamentet (och historiskt sett är jag inte ensam; inte globalt sett heller): det är inte så Paulus undervisar.
Han förmanar och tillrättavisar.
Inte nog med det: han uppmanar Timotheus och Titus att göra detsamma.

VARFÖR FÖRMANAS DET INTE I KRISTNA FÖRSAMLINGAR IDAG?

och annat av samma slag

Moral & Etik

Vi kristna –
och nu talar jag om dem som bekänner Jesus som Guds Son, Frälsare och Herre och därmed har en levande relation med Gud –
har en tendens att ‘kapsla in’ Bibelordet, så att det inte berör oss.
Hur kan jag veta det?
Egen erfarenhet.
(Någon som känner igen sig?)
Vårt behov av den Helige Ande och förnyelse av våra sinnen är enormt!

Tag till exempel Paulus uppräkning av ‘köttets gärningar’ i Gal 5:19-21. Jag har läst det många gånger, t.o.m. i grekiska grundtexten för att förstå ordens nyanser. Ändå tycks jag ha en benägenhet att ‘kapsla in’, så att det inte angår.
Har du läst listan:
otukt,
orenhet,
liderlighet,
avguderi,
trolldom,
fiendskap,
strider,
ofördragsamhet,
vrede,
intriger,
splittringar,
kätterier,
maktkamp,
dryckenskap,
utsvävningar.

Men vänta: du kanske är en sådan ‘fin’ kristen som inte läser sådant, utan som håller dig till Andens frukt (och listar den/dem som de flesta: “kärlek, glädje, frid och så vidare,” och som inte skulle kunna räkna upp fortsättningen om det så gällde ditt liv?).

Vart vill jag komma nu då? Jo, att vi behöver dessa motbilder för att det skall inskärpas i oss vad kärleken inte är. Det är ju så lätt att bedra sig själv.

Men tillbaka till uppräkningen av ‘köttets gärningar’: det finns ingen punkt efter ‘utsvävningar’, utan Paulus fortsätter: “och annat av samma slag.”
Det vill säga: använd din fantasi!
Vad skulle då ‘och annat av samma slag’ kunna innebära?
Svår fråga.
För att svara på den måste man ju ha förstått något av ‘det slag’ som exemplen på köttets gärningar handlar om.

Jaha. Och varför skulle nu det vara så speciellt viktigt att veta?

Tja, döm själv. Så här fortsätter Paulus (efter ‘och annat av samma slag’):
“Än en gång varnar jag er: de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike.”

Hur bygger Kristus Sin församling?

Evangeliet

Hur bygger Kristus Sin församling?
(Ja, det personliga pronominet är starkt markerat i den grekiska grundtexten)

Oftast ges två svar: den katolska, där klippan (Matt 16) är påven, respektive den protestantiska, där klippan är läran.

Men vad är det som händer i samtalet mellan Jesus och Petrus, det som Matteus återger i kap 16?
Jesus undrar vad folk säger om honom; vem han är.
Förslagen är fler.
Och ni? säger Jesus, vem säger ni att jag är?
Det är då Petrus avger den rika bekännelse som Jesus säger att han inte kommit på själv, utan att Fadern i himlen uppenbarat för honom:
“Du är Messias, den levande Gudens son.”

Vi har här två komponenter, som båda rymmer något av såväl den katolska uppfattningen som den protestantiska:
det är en människa som framsäger den, och
det är en läromässig utsaga.

Men vilken är då poängen?
Att vi inte kan förlita oss varken på människor eller på läror som ett skydd mot en personlig relation med Gud.
Jag tror Jesus bygger Sin församling på den klippan, att Gud uppenbarar Jesus för en människa.
Klippan är alltså en relation till Gud.
Relationen består inte i våra försök, förmågor, önskningar, ansträngningar eller allmänt goda vilja,
utan i Guds förekommande, tillmötesgående kärlek:

Ty så älskade Gud världen,
att han gav sin enfödde Son,
för att var och en som tror på Honom inte skall förgås,
utan ha evigt liv”

Omvändelsens sammanhang

Evangeliet

Jag skrev en bok, som heter Förlåtelse som nödvändig frihet, med undertitel: om förlåtelse, försoning och förtroende för drabbade, förövare och dig som står bredvid.

En pastor som läst den menade att den huvudsakligen handlar om omvändelse.

Jag hade själv inte tänkt på den på det sättet, men tror han har rätt.
Ur ett perspektiv handlar boken om omvändelsens sammanhang.
Olika kategorier människor har behov av omvändelse /sinnesändring på mycket olika sätt.

Nu höll jag på att börja beskriva bokens innehåll!

Enklare är förstås om du beställer den.
Enklast gör du det hos någon av de stora nätbokhandlarna (AdLibris, Bokus, Cdon). Skriv bara in bokens titel i sökfältet.

“Omvändelsens sammanhang.”
Så att omvändelse får konkretion och blir något praktiskt.

Omvändelsens fortsättning

Moral & Etik

Kan man omvända sig en gång för alla?
Nej.

OK, man kan göra en ‘grundomvändelse’ så att man kommer till tro på Gud och blir född på nytt.
I den meningen räcker det med en gång. Är man ett Guds barn så är man.
Men pass upp: Bibeln använder sig av många bilder för vårt förhållande till Gud.
Ingen av dem är avsedd att få oss att slå oss till ro och ha Gud “som i en liten ask.”
Då är vi ute och cyklar på tunn is (dålig metafor passar till dålig tanke).

Omvändelsen (sinnesändringen) skall fortsätta i sinnets förnyelse.
Detta är ingen överkurs, ett tillval för de särskilt hängivna, utan en förutsättning för att kunna förbliva i tron.
Paulus uppmanar romarna att inte anpassa sig efter världen, utan att förvandlas till Kristuslikhet genom sinnets förnyelse (Rom 12:2).
Någon rimlig exegetisk anledning varför inte detta även skulle gälla oss?

Så: när vi omvänder oss till tro på Gud lär vi känna Honom.
Sedan gäller det att vandra med Gud; annorlunda uttryckt: att förvandlas till Hans likhet.

Här kommer Bibelns undervisning in i bilden.
Nya testamentet har t.ex. inte spolat Tio Guds Bud. Jesus var mycket tydlig med detta; Paulus likaså.
Det finns alltså etiska konstanter som är uttryck för Guds väsen; hans kärlek och helighet.
Vi kan inte säga att vi tillhör Gud och vandrar med Honom om vi inte lyder Honom och följer hans bud.

Eller?

Omvändelse som möjlighet

Evangeliet

Är det svårt att tro?
Omöjligt skulle jag säga.

Vi kan inte producera tro i oss själva. “Kött och blod (människans naturliga varelse) kan inte ärva Guds rike, sade Jesus till Nikodemus. Människan måste bli född på nytt, “av vatten och ande.”

Är att tro då ett vågspel, ett öde, något som bara drabbar vissa, bara förbehållet några med religiös läggning, ett hopp ut i mörkret mot det okända för de modiga, ett flyktsätt för svagsinta, en andlig bingolottovinst; kort sagt något helt okontrollerbart?

Det hela handlar om vad tro är. Tro är ingen färdighet i sig. Tro relateras alltid till något, och i andlig, biblisk mening till Gud, och om Han är trovärdig, pålitbar, vilket Han är.

Det är här OMVÄNDELSE kommer in i bilden.
Vi måste alltså i grunden omvända oss från ett liv i otro (dvs från autonomi och självtillräcklighet) till tro på Någon.
Men denna omvändelse har även med våra sinnen att göra. Därför är kanske en bättre översättning av grekiskans metanoia ‘sinnesändring’, eller kanske ‘eftersinnelse’ eller ‘eftersinning’, för om man skall ‘ändra sinnet’ måste man nog tänka efter före.

Så, när vi tror på Gud tror vi på en Person, med personlighet, med egenskaper och kvalitéer, med karaktär.
Detta är uttryckt i Bibeln, som beskriver Gud och hurudan han är.
Det är har det börjar brännas.

När man närmar sig Gud kan man inte börja tro sådär hursomhelst – och få det fungera, dvs så att man får verklig kontakt med Gud, och att det inte bara handlar om någon inbillning eller självsuggestion.
Man behöver alltså ändra sig till ett annat ‘tänk’; börja acceptera vad Bibeln säger om Gud – och om oss människor.
Det där är inte särskilt lätt, i alla fall inte på djupet och i längden, men möjligt om man omvänder sig och låter Gud genom Jesus vara Herre; den som bestämmer i ens liv.

Omvändelse/sinnesändring/eftersinnande är alltså en möjlighet.
Kan man då omvända sig själv?
I det djupaste teologiska finliret: Nej, för en sådan omvändelse kan inte verkas fram utan medverkan av Den Helige Ande.
Men för alla praktiska behov är Anden utgjuten sedan Pingstdagen över ALLA människor, och därför kan man inte gömma sig undan med att man inte “känner” för det.
Det handlar mer om att bejaka det man egentligen vet mer än väl: att man behöver omvända sig till Gud.

Detta var Johannes Döparens budskap och detta var Jesus’ budskap. Det var också apostlarnas budskap.

Vill du pröva?