Och vad sysslar du med då?

Moral & Etik

 

Förre Stockholmsbiskopen, tillika framför allt Paulusforskande NT-exegeten Krister Stendahl, sade en gång att han aldrig vid middagssamtal frågade sin bordsgranne “Och vad sysslar du med då?”

Han menade att vi med denna typ av fråga förminskar varandra och möjligheten att tillsammans upptäcka väsentligheter i tillvaron.
Förmodligen hade han rätt.

I stället förordade han en annan fråga, typ: “Och vad har du tänkt på sista tiden?”

En sådan samtalsöppning gör att medmänniskan definieras som något mer än på vilket sätt hon förtjänar sitt uppehälle, vilket kanske inte alls var hennes förstaval, utan något som omständigheter i en ofullkomlig värld ledde till.

Och vägen därifrån går genom ordspråk som: “Jag är inte där mina skor står, utan på väg dit mina visioner bär mig.”

Låt oss inte hindra varandra genom att sätta etiketter på varandra, etiketter som automatiskt stämplar positivt eller negativt beroende på trender och sociala konventioner, och som förminskar och låser.  Människan är alltid större än det hon gör.

Låt oss istället lyssna till vad som inspirerar eller bedrövar den andre!  Kanske skulle allas vår vardag bli intressantare då!

 

Vad är nödvändigt?

Lokalförsamlingar

 

Vi talar om vad som konstituerar en församling som ett uttryck för Församlingen.

Tag Maria och Marta: bara ett är nödvändigt, sade Jesus.

Men ofta(st) definieras församling (gärna likställt med Församling) utifrån Martas omsorger: en församling måste kunna betala skatt, ha anställda och äga fastighet, dvs vara en juridisk person.
När det är klart (och helst alla lånen nedbetalade i full rättfärdighet också): då kan vi tänka oss att sitta ned vid Jesus’ fötter och höra vad han har att säga, dvs Marias attityd.

– Men hur skulle Maria kunna ‘sitta ned och lyssna’ vid Jesus’ fötter om hon inte hade Martas hus att sitta i?  (Där fick jag allt in en riktig fullträff!)
(Nej,  du missade ladugårdsväggen.)  Maria satt i ett hem.  Hon satt inte i en kyrkbyggnad.
Och vad är det som säger att man måste ha en kyrkbyggnad för att kunna göra det Jesus sade var det enda nödvändiga?

Det handlar här om var vi börjar någonstans, vad som får definiera det kristna livet.
Martas omsorger har också sitt berättigande, men vi kan inte starta där, sade Jesus.

 

 

Församlingen och församlingar

Kyrkan, 'Kristi Kropp', Lokalförsamlingar

 

Hur förhåller sig lokala församlingar till Församlingen; lokala kyrkor till Kyrkan, Kristi Kropp?

Ja, Kristi Kropp är inte en massa smådockor som vi kan leka med, eller hur?
Kristi Kropp,  Församlingen, är EN.
Den är en levande organism, som består av alla på Jesus troende människor där Han själv är Huvudet (och ingen människa).

Jag tror det är samfunden som genererar problematiken här, och illusionen av att Kristus skulle ha en massa småkroppar överallt med en massa småhuvuden som styr och dirigerar.

– Men nu raljerar du väl ändå!?
Ja, kanske.  Men situationen är absurd och  rätt förtvivlad, eller hur?

 

Kan man plantera en församling?

Lokalförsamlingar

 

Jag tror inte det.

När Paulus talar om att han ‘planterade’ och att Apollos ‘vattnade’, så syftar han på det andliga livets begynnelse (pånyttfödelsen) och utveckling (tillväxt) i människor.
Bilden, eller metaforen, som han använder är från det organiska livet.
Paulus’ planterade’ genom att stoppa ned det livgivande Ordet i människors hjärtans åkrar, dvs genom att förkunna Evangeliet.
Men ‘planterade’ han inte en  församling då?

Jag tror inte det.

Skilj på den universella församlingen, Kristi Kropp, som består av alla pånyttfödda kristna, dvs det som ibland kallas Kyrkan med stort ‘K’, och lokala församlingar, dvs kyrkor med litet ‘k’.
‘Planterar’ man (delar av) den Universella Kyrkan när man förkunnar evangeliet så att människor blir frälsta?  Gärna för mig.
Men ‘planterar’ man församlingar då?  Jag tror inte det.

Gå tillbaka till språkbruket i den tidiga Pingströrelsen: då användes ordet ‘ordna med församling’ när människor omvänt sig och blivit kristna och man ville ge gemenskapen dem emellan en fastare struktur.
Och vad var då kärnan i att ‘ordna med församling’?
Jo, det var att tillsätta äldste enligt Paulus föreskrifter till Timotheos och Titus, dvs  hur de skulle göra i sådant läge.

Att ‘ordna med församling’ är långt mindre pretentiöst än att ‘plantera församling’.  Det tar nämligen ned uttrycket på det plan där det hör hemma.
Våra ordnanden och donanden innehåller inte Liv.
Det gör däremot Guds Ord.  Det kan vi plantera.

Men det talas ju så mycket om att ‘plantera församlingar’ och att ‘Sveriges framtid’ ligger i just detta och att detta är tecknet på framgång, hur många ‘församlingar som planteras’?

Sorry!

Har vi den Helige Ande?

Evangeliet

 

Nej, jag tror inte det.

Vi har inte den Helige Ande i samma mening som att man kan äga  ett hus eller ett par skor.
Vi har heller inte den Helige Ande i den meningen att vi kan  disponera över Honom som en leasing-bil eller en låne-dator.

Den Helige Ande är inte given som något vi kan förfoga över hur vi vill.
I samröret med den Helige Ande måste vi ge upp något av vår självständighet:
det är inte vi som bestämmer i den relationen.

Men den Helige Ande är given för att hjälpa oss tro på Jesus och att vittna om Honom.
Och Vem är Han?
Det är svårt att skilja Jesus från Hans Ord:
“Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” Joh 15:14

Den Helige Ande är också Gud.  Han är given i den meningen att Han aldrig släpper relationen med Fadern och Sonen i gudomen.
Vi är inbjudna att vara delaktiga i Guds egen gemenskap.
Den kan vi aldrig ‘ha’, men som Gud lever och ÄR, ständigt dragas in i.

Och hur skall vi förbli, vara kvar, i den gemenskapen?
Anden leder till Guds Ord, Jesus’ Ord.
En ständig, salig, rundgång!

Bra om friförsamlingen!

Kyrkan, 'Kristi Kropp'

 

Jonas Melin skriver en substansfylld debattartikel i Dagen idag, “Frikyrkan historiskt förankrad.”

I diskussionernas kölvatten efter broder Ulf Ekmans intentionsförklaring om konvertering till romersk katolicism är nog denna den mest  historiskt anspråksfulla och för nuet och framtiden mest konstruktiva artikeln hittills från det evangeliska lägret.

Läs den!

Och samtidigt: Gud verkar överallt där Han finner öppna hjärtan och en längtan efter sanning och mening.  Det får vi aldrig glömma.

 

 

Beroendets Ande

Evangeliet

 

Jesus sände den Helige Ande som en Hjälpare.  Med vad?

Till att börja med som en hjälp till att tro på Jesus, att uppenbara att Denne är Guds Son, Messias, Frälsare och Herre.
Det är något vi inte fattar av oss själva.

Till att fortsätta med att vara beroende av Anden för att växa till i en förståelse av allt detta.
Jag är själv teologie doktor, men upplever ett allt större beroende av den Helige Ande för att kunna förstå och bevaras och växa till i det som har med Gud att göra.  Bara för att jag kan röra mig i Bibeln på hebreiska och grekiska gör det mig inte oberoende av Anden; snarare tvärt om.
Så: om du tror att du kan lära dig bort från ett beroende av Anden så har du missförstått något väsentligt: vänd om!

Om nu, när nu, Anden är sänd som en Hjälpare för att bevara oss i vårt beroende, så får vi även ta detta med i beräkningen när vi utvärderar de andliga tjänsternas roll och funktion: när dessa “utrustar de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi Kropp” (Ef 4:12, FB): gör de mig mer eller mindre beroende av Anden att tro på Jesus?

Endast beroendet av Anden skapar kristna med ett vittnesbörd starkt nog att göra någon som helst skillnad i denna blaserade värld.

Finns det andliga tjänster?

Kyrkan, 'Kristi Kropp', Moral & Etik

 

Ja, jag tror det, av tre skäl:

1.  Jesus kallade lärjungar, som Han sedan sände ut som apostlar.  Jag tror han kallar än idag.  Kallelsen från Gud är avgörande.
2.  Paulus nämner andliga tjänster i Efesierbrevet 4: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.  Dessa finns inte i varje samfunds lilla lokala församling, men är givna till den universella kyrkan, Kristi Kropp.  De flyger dock inte omkring i rymden, utan rör sig lokalt, men har en vidare tjänst, att “göra de heliga skickliga, att uppbygga Kristi Kropp.”

3.  Jag har mött människor med en utrustning av andligt slag, som inte går att förklara som att de är speciellt duktiga eller begåvade; det går utöver detta, finns i en annan dimension.

Och var hittar man då de andliga tjänsterna (som bärs och gestaltas av vanliga människor)?
Hos pastorer, naturligtvis, men pass upp!  Bara för att någon är avlönad av en församling och avskild av något samfund och kanske har gått någon teologisk utbildning eller tränats i ledarskap, så innebär inte detta att du har att göra med en Andlig tjänst!
Bland missionärer, naturligtvis, men pass upp!  Bara för att ett samfunds missionskansli lyckats göra en projektbeskrivning som stämmer med SIDA:s regler för bistånd och så kan finansiera en tjänst utomlands, så gör inte detta någon till apostel!  En diakon kan säkert göra mycket gott med statligt stöd och skattepengar har använts till sämre, så det är förstås också bra i sig.
Profeterna har svårare att finna anställning, och så har det alltid varit; de är för fria för “jobbeskrivningar,” för obekväma.  Hur överlever de?  Ibland inte.  Ett idé: kolla bland journalister, författare och kanske även — bloggare?
Och lärare?  De lärde lär fortsätta diskutera om detta är en särskild andlig tjänst eller om den är kopplad till pastorns/herdens.  En hel del talar för det, för det handlar inte om att ‘gödsla’ med den lärdom man läst sig till, utan att göra det med omsorg om mottagarens behov.  Ja, lärare finns i lärartjänster antagligen, men kanske liksom för alla övriga andliga tjänster: lite överallt.
Det fanns ju en berömd apostel, t.ex., som rätt mycket av sin tid ägnade sig åt att sy tält …
Och evangelister?  En av de starkaste evangelisttjänster jag mött i mitt liv har de senaste åren arbetat som hemvårdare.  Allting var för henne en plattform att berätta om Jesus.

Så en andlig tjänst (buren av en felbar människa) är inte sådär självklart lätt att finna.

“Skönheten ligger i betraktarens ögon” heter det.  Och kanske ser vi det vi vill se: den som vill lämna ifrån sig sin frälsning och sitt lärjungaskap på entreprenad ser säkert stora andliga tjänster hos dem som själviskt samlar åt sig själva och gör människor beroende; det blir en ömsesidig överenskommelse: jag upphöjer dig och slipper bry mig.

Och så har vi dem, bland andra Du, hoppas jag, som vill växa till i Herrens nåd och följa Honom.  Då söker du andligt ledarskap hos dem som hjälper dig med detta.

 

Medlad Nåd; Förmedlad Nåd?

Evangeliet

 

Det finns bara en Gud, och en Medlare mellan Gud och människor; en människa: Jesus Kristus, skriver Paulus.

Ändå förekommer talet om Förmedlad Nåd, och med det menar man Sakramentell Nåd, dvs att Gud verkar genom t.ex. dop och nattvard, oberoende av människans tro.

Olika samfund har olika teologiska system.  Jag är inte ute efter att kritisera t.ex. sakramentsförvaltningen inom Svenska Kyrkan, och än mindre – inte alls! – att ifrågasätta tron hos människor som där har sin andliga hemvist. Det känns närmast dumt att överhuvudtaget skriva detta, och jag har förstås kristna vänner där som jag hyser den högsta respekt för i deras andliga tjänst.

Men nu talar jag om väckelserörelser som t.ex. Pingströrelsen och Livets Ord (att jag inte här nämner EFK beror på att man inom denna har en mycket mer medveten evangelikal profil).  Jag förstår inte glidningarna in mot sakramentalismen, mot den förmedlade nåden. Sett utifrån dessa rörelsers teologisk profil är utvecklingen förvånande, svårbegriplig och framförallt onödig.
Och påfrestande: man har inte den avspända och naturliga attityd till sakrament som finns i de “historiska kyrkorna;” det är något nytt som skall erövras, och tafattheten är stor.  Allt blir så konstlat.

Varför duger inte människans omedelbara gudsmöte genom tro på Medlaren Jesus?
Varför får inte dopet vara en bekännelsehandling till tron på Jesu verk och överlåtelse till lärjungaskap?
Varför får inte brödsbrytelsen vara en minnesgemenskap på lika villkor kring vad Jesus gjort och vad Han betyder?

Är det månne så, att pastorerna vill att folket skall vara beroende av dem?
Finns det två klasser: pastorerna  (inom de “historiska kyrkorna”: de präst- eller diakonvigda, där några blivit biskopar) och ‘lekmännen’?
Är Nåden bara åtkomlig om den förmedlas av en av en biskop vigd präst:  dvs motsvarande beträffande pastor: avskild centralt inom samfundet?

Det verkar alltså som att auktoritetstron; den hierarkiska pyramiden, är sakramentalismens kärna; en fråga om makt, kontroll och mot detta gensvarande beroende.

Skulle Jesus, evangeliernas Jesus, känt igen sig?  Skulle Han som sänt Anden behöva detta?