Varför tog inte Paulus fram det definitiva argumentet för att få folk att tro på Jesus? Varför sade han inte: ”Skit i GT! Det är ju något Nytt som kommit!”
Käre/a fromma läsare: om du tycker mitt språkbruk är för vågat, då tycker jag du skall läsa Bibeln lite noggrannare, t.ex. Galaterbrevet.
Framför allt tycker jag du skall fundera över om du själv inte har just den teologin, eller kanske inte teologin, men teo-praktiken, för om du inte läser Gamla testamentet, så måste du ju faktiskt tänka ungefär så.

När vi läser en text, och Bibeln är inget undantag, så kommer vi till den med en hel del föreställningar redan. Det är inte så att vi är någon sorts tom tavla, som det genom själva läsningen hamnar text på, som vi sedan kan citera. Människan fungerar inte på det sättet.

Och om du är kristen, så har du antagligen hört en hel del predikningar redan. Du har fått klart för dig att det där med Jesus är viktigast. Du har också förstått att det finns två avdelningar i Bibeln: Gamla testamentet och Nya testamentet. Det står om Jesus i Nya testamentet. Då är det alltså där man skall läsa.
Och gamla grejor är inte bra. Gamla datorer t.ex.; de är för långsamma, och nyligen slutade Microsoft med uppdateringar för operativsystemet XP, vilket innebär att det snart kommer att vara en lätt match för hackers att lusa ned din dator med virus och spionprogram om du inte räddade dig över till Windows 7 eller 8 i tid.
Så det hörs ju redan på namnet: Gamla testamentet.
Och det vet man ju: i Gamla testamentet står det om Lagen, och det vet ju alla att man inte skall bli lagisk, och att Jesus dog för att vi skulle få frälsningen av nåd.

Och så har du alltså blivit teolog, dvs du börjar tänka över det här med Gud!

Och då slår jag vad om att du undrar varför i hela världen det hela inte kunde sägas lite tydligare: alltså att nu är det Jesus vi skall tro på och inte något gammalt som var före honom. Det borde inte vara alltför svårt!

I Galaterbrevet, som jag nämnde om ovan, var det faktiskt så, att en del människor började säga, att dom som inte var judar (alltså: Jesus och alla apostlarna var judar) måste fixa en sak för att bli riktiga judar, alltså skära bort förhuden på sina penisar. Va!!
Det kanske inte var så tokigt som det låter, för Abraham (levde c:a 2000 år före Jesus) fick nämligen denna sed av Gud som tecken på att att han och hans ättlingar tillhörde trons folk. (Och såväl inom judendomen som inom islam praktiseras den på bebispojkar än idag, och är mycket vanlig på förlossningssjukhus i USA av hygieniska skäl; har f.ö. ingenting alls att göra med kvinnlig könsstympning.)
Nu kan vi hoppa över det där med ”att bli riktiga judar” det är en annan story, men så mycket i alla fall, att ”kristendomen” startade som en judisk trosriktning.

OK. Så vad gör då Paulus? Kunde han inte ha varit lite radikalare i sin teologi, och bara sagt som det var: ”strunta i GT och Abraham och omskärelse! Nu är det tro på Jesus som gäller.”

Nej, Paulus var lite listigare (eller hur man nu skall säga) än så.
Han sade så här: OK, ni har läst GT, alltså. Om Abraham. Fint. Låt oss titta på det då.
Och sedan gör han det.
Och då skriver han så här (följande är från Romarbrevet, och det visar bara hur det här med omskärelse var en jättestor grej på den tiden inte bara i Galatien; märkligt, eller hur?!):
”Vi säger ju att tron räknades Abraham till rättfärdighet. När blev den tillräknad honom? Sedan han blivit omskuren? Nej, det skedde medan han ännu var oomskuren.” (Rom 4:9,10 FB).
Jaha…
Jo, Paulus poäng är detta: det fanns en tendens bland Jesus-troende att bli lagiska (och i det här fallet rörde det sig om en ’baggis’ kan man tycka: omskärelse; men det kanske finns motsvarande ’baggisar’ idag?).
Och vad gör man då? Jo då går man tillbaka till GT och blir radikal!
(Visste du förresten att ’radikal’ betyder att gå till roten med något? Det latinska ordet radix betyder just ’rot’ och därav kommer, via böjningsformer, vårt ’radikal’. Grundbetydelsen är alltstå inte att ha en chockerande uppfattning, utan att gå till botten med saker och ting.)
Så Paulus är faktiskt teologiskt så radikal som man kan bli.
Och vill vi sammanfatta hans tes, kan man säga så här: ’Bli inte lagiskt, för det var de troende inte under GT’s tid heller.’
Kul va?
Det innebär, att om du läser GT på rätt sätt, så kommer du att bli allt annat än lagiskt. Då kommer du att bli en riktigt Jesus-troende lärjunge. Precis som Paulus.

OK. Kör! Vad väntar du på? Börja läs GT! Varför inte läsa om Abraham, 1 Mos 12 och framåt.

© Bo Krister Ljungberg

HÄR finns det länkar till 48 artiklar om böckerna i Skriften, GT.
Om du skulle läsa en om dagen, skulle du i slutet av juli ha gått igenom hela Gamla testamentet.
Varför inte unna dig det?
De texterna är också lättlästa, och lite ‘ordentligare’ skrivna än ovanstående. Men inte tråkiga för det!

Har du också hört några säga: ”Om man bara kunde få se Jesus, då skulle det vara lättare att tro!”
Du har säkert läst eller hört om den där gången när Jesus efter sin uppståndelse gick med två lärjungar på vägen till byn Emmaus. (Det står om det i Lukas 24.)
Det är lite festligt, egentligen! Tänk dig själv: Jesus har uppstått! Vad vore naturligare än att han bara hoppat fram från bakom ett träd och sagt: ”Tjohoo! Här är jag! Uppstånden! Vad var det jag sa!”
Kanske inte, det verkar inte stämma med Bibeln, förstås. Men ändå: om det vore du eller jag? Visst vore det hur vi skulle göra?
Så: varför gör Jesus inte det?
Vi får nog gå till texten och titta efter.

Här har vi alltså två lärjungar till Jesus. Den ene hette Kleopas. Vad den andre hette vet vi inte. De går alltså och pratar om vad som hade hänt i Jerusalem.
Och så dyker det upp en annan person. Nu funkar det inte som i Sverige, typ när man kommer in i en buss och sätter sig så långt ifrån alla andra som möjligt, utan denne främling börjar gå tillsammans med dem. Mellanöstern stil på gemenskap, alltså. Inget konstigt för dem. Och sedan lägger han sig i samtalet också. Får man det? Tydligen där.
Vi vet ju att det är Jesus. Men det vet inte de två andra.
Och sedan är Jesus lite lurig. Eller hur man nu skall säga.
– Vad är det ni två pratar om?, säger han.
Kom igen, han är ju Gud! Han måste ju veta allt! Jesus frågar så, i alla fall. Kanske var han pedagogisk, kanske ett bra sätt att få igång ett samtal? Jag tror det.
– Äh, säger Kleopas. Kommer du direkt från månen? Det vet väl alla vad som har hänt!
Och så Jesus igen: han säger inte: jo, det är klart jag vet, jag var ju liksom huvudpersonen, hrm, hrm, ville liksom bara introducera mig… Utan istället:
– Vaddå hänt?
Och så börjar Kleopas (inga pojkar som får det namnet nuförtiden?; det vore verkligen något eget) berätta och förklara:
– Jo, Jesus, alltså. Du anar inte vilken profet han var! Vilka underverk han utförde. Han var visserligen från Nasaret (Åmål, eller så). Översteprästerna och högsta rådet överlämnade honom till romarna och de korsfäste honom. Och vi som hade tänkt att han skulle befria Israel! Det är tre dagar sedan. Men det underliga är; ja, det är riktigt läskigt, att några av kvinnorna som också följde honom gick till graven i morse. Då var inte hans kropp där! Inte nog med det: de hade sett änglar också, som sagt att han levde! Några av oss gick dit och kollade, och hans kropp var inte i graven. Men det är klart, Jesus själv såg dom inte.

Det är väl nu som Jesus enligt alla rimliga filmmanus skall avslöja sig:
– Okej, grabbar! Bara skojade lite. Det är faktiskt jag själv!
Alltså att han skulle uppenbara sig. Lite sent, och lite omständligt, men ändå.
Uppenbara sig, alltså. Visa sig. Jesus. Det vi längtar efter och vill skulle ske oftare (och inte bara i en berättelse om någon avkrok i något avlägset missonsland i någon by någonstans, utan här i Sverige, så att man kan veta att det är sant på riktigt). Eller hur?
Men istället:
– Ni är allt bra tröga! Fattar ni ingenting? Var det inte nödvändigt att detta skulle ske med Messias?
Och sedan ett bibelstudium. Från Gamla testamentet!

Ett långt bibelstudium medan de går vägen fram. Det är klart, alla tre var judar och hade läst den Hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) sedan barnsben och kunde den så gott som utantill (inga datorspel; inga Premier League-matcher, inga På Spåret eller Idol eller Fångarna på fortet eller Let’s Dance som distraherade) så det var lätt att följa med (ungefär lika lätt som att idag räkna upp vilka filmer Leonardo di Caprio senast gjort).
Främlingens, den obekantes, hela poäng verkar vara (och det berättade Kleopas kompis för Lukas senare) hur Skrifterna (Hebreiska bibeln, Gamla testamentet) talade om just Messias.

Fortfarande ingen Uppenbarelse. Fortfarande inte ett ord om att, ”Nä, nu slutar vi leka kurragömma, det är faktiskt jag!”
De går vidare.
Och så kommer de fram till byn Emmaus, dagens Abu Gosh.
Nu då?
Nu är det väl ändå dags för Jesus, främlingen, den obekante, att äntligen säga vem han är?
Men nej: det verkar som att han tänker gå vidare. Och vad hade hänt då?

– Nej, gå inte! Det är ju snart kväll och mörkt!

Och så äter de tillsammans. När den obekante, främligen, ber bordsbönen, dvs tackar Gud som gett dem brödet, DÅ märker de att det ÄR JESUS.
Men i samma ögonblick är han försvunnen.
Så vad säger de då, Kleopas och hans kompis?
– Va häftigt! Jesus har uppenbarat sig för oss! Wow! Wow! Gör de det?
Nej. Det märkliga är, att vad som imponerade på dem var hur deras egna hjärtan blivit tända när han på vägen utlagt och förklarat, man kanske skulle kunna säga: uppenbarat Skrifterna för dem. Är inte det märkligt om man tänker efter? Jag tycker det.
Skulle man kunna dra någon slutsats?

© Bo Krister Ljungberg

Om du dragit en slutsats, så finns det länkar till 48 artiklar om böckerna i Skriften, GT, HÄR.
Till exempel: om du skulle läsa en om dagen, skulle du i slutet av juli ha gått igenom hela Gamla testamentet.
Skulle det hända något med dig då? Jag tror det.
Texterna är också lättlästa (kanske i något neutralare ton än ovan, förstås!).

Lätt läsning om tunga ting?
Vad kan det vara för något?

Ja, lätt läsning förstår man ju, men ‘tunga ting’?
Om vi säger Gamla testamentet. Det låter väl ‘tungt’ på något sätt.
Kan man skriva lätttillgängligt om det?
Jag har bestämt mig för att försöka.

Kommande måndag (i morgon) t.o.m. fredag kommer jag att publicera 5 nyskrivna texter på temat:
Varför angår GT mig?

Dessa texter kommer också att ha länkar till en likaledes lättläst genomgång av samtliga GT:s böcker.
= Sommarläsning?

Varför inte.
(Efter det kommer jag att ta en månads paus i bloggandet.
För att inte störa läsningen, liksom.)

Jag gillar Marcus Birro av flera skäl, och tydligen känner jag ett behov av att skriva detta också.

Han är oförutsägbar. Jag blir väldigt fort uttråkad av det förutsägbara och schabloner, typ reportage i Dagens Eko: presentatören berättar vad ett inslag kommer att handla om, sedan säger intervjuoffret detta, varpå presentatören berättar vad vi just hörde (gärna med något fakta, värderingsvinklat, så att vi förstår hur vi skall tycka också).
Är oförutsägbarheten en slags respekt för åhörarnas intelligens; att de inte kommit för att höra vad de redan visste? Birro var bra på detta sätt och det gillar jag.

Han är uppriktig. Men kan man inte fejka uppriktighet, som en del av en image? Faran finns förstås, och Marcus kommer att få det svårare i denna vandring, men låt mig ge ett exempel: I en frågestund får han frågan om han ’tillhör en (frikyrko-)församling’? Nej, det gör han inte, men han är ute och reser så mycket att han träffar många församlingar ändå! Han tillhör Svenska kyrkan (hur länge till?), men dras åt katolicismen på grund av sina fromma fastrar som han träffat 2 månader om året i Italen, där hans far har sina rötter. OK: kanske det är denna sociologiska situation som gör det möjligt för honom att vara uppriktig. Hur menar jag då? Jo, det finns uppenbarligen ingen ‘luft’ mellan Birros språk och hans verklighet; han har inte anammat en mängd teser och tyckanden därför att han har insett att i det sammanhang han är med bör man tycka så. Detta är annars ett gissel, ja en förbannelse, i inte minst frikyrkliga sammanhang. (En före detta anpassling talar.) Jag ser det som en styrka, en trygghet, att han kan säga ungefär: “Jaha, så här tror jag, men jag kan ju ha fel. Jag har haft fel förr.” Men är inte det respektlöst när man yttrar sig i ‘andliga ting’? Jag tycker inte det. Birro är bra på detta sätt, och det gillar jag.

Han är modig. Ja, han uttrycker det inte så, utan att han själv är en “idiot” som inte lär sig att hålla inne med sina uppfattningar, utan gång på gång ‘går upp i ringen’ och blir knockad, men ständigt ger sig in igen. Detta hör naturligtvis samman med uppriktigheten men även med en strävan, ja en kamp för att vara genuin. För kan man förbli genuin, ha kvar sin integritet (det som i GT’s hebreiska heter tam och helt uppåt väggarna ofta översätts ‘fullkomlig’) om man i alla sociala sammanhang håller inne med vad man tror och hur man tänker? Kommer inte den bild man projicerar på sin omgivning av sig själv till slut att äta sig inåt och ha över?
Det verkar som att modiga människor sällan är varse att de uppfattas så; de gör bara vad de ‘måste’, och då blir det för dem själva inget märkvärdigt.
Men vi andra kanske kan lära oss något om det? Våga säga, våga pröva, våga stå upp, våga ge uttryck, m.a.o. våga VITTNA. (Men tänk om det uppfattas fel? Vad skall Folk Säga?)
Jag gillade Marcus Birro på detta sätt.

Jag körde 5 mil enkel väg för att höra honom, och det kostade 80 kr i inträde. Vad skall man säga om det? Ja, vad skall man säga? En kyrka hade alltså en författare (‘som även är känd i media’) som föreläsare och tog betalt. Var det fel?
Kyrkan var fullsatt, alla verkade ha en trevlig (i god mening) kväll, med många förlösande skratt. Man lär sig mer när man är avslappnad än när man spänner sig.
Hade det bara varit ‘vanlig’ kollekt hade jag säkert av slentrian lagt en hundralapp. Nu fick jag en tjuga över. Vad skall jag göra med den? Tanken går till romska tiggare. Den som får den blev en vinnare på arrangemanget!
Förresten, ni som gnäller över avgiften: går ni på fotboll eller ishockey? Det gör inte jag. Men jag slår vad om att ni för åtti spänn inte ens hamnar på ståplats bakom någon betongpelare högt uppe i ett hörn! Alltså inte i någon gärdsgårdsserie. Och detta var god klass.

Men sade inte Birro en del saker som teologiskt inte var helt korrekt? Jodå, kanske, det beror på vad han menar över tid (se ovan). Men han sade andra ting också som man inte ofta hör:
att vi måste omvända oss för att få Guds frid, att vi inte skall tro på vår tro utan tro på Gud och att Gud hör när vi ber. Wow! Och han menade det också.
Det är en stabil ram som Rymmer en hel del funderingar och test-uttalanden inom det kristna livet.

Jag gillar Marcus Birro. Han är inte min idol, men jag gillar honom och är tacksam för honom tillräckligt för att vilja be för hans fortsatta tjänst i att vittna i miljöer vi andra bara kan drömma om.

Nej, jag tror inte det.

Vi har inte den Helige Ande i samma mening som att man kan äga  ett hus eller ett par skor.
Vi har heller inte den Helige Ande i den meningen att vi kan  disponera över Honom som en leasing-bil eller en låne-dator.

Den Helige Ande är inte given som något vi kan förfoga över hur vi vill.
I samröret med den Helige Ande måste vi ge upp något av vår självständighet:
det är inte vi som bestämmer i den relationen.

Men den Helige Ande är given för att hjälpa oss tro på Jesus och att vittna om Honom.
Och Vem är Han?
Det är svårt att skilja Jesus från Hans Ord:
“Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” Joh 15:14

Den Helige Ande är också Gud.  Han är given i den meningen att Han aldrig släpper relationen med Fadern och Sonen i gudomen.
Vi är inbjudna att vara delaktiga i Guds egen gemenskap.
Den kan vi aldrig ‘ha’, men som Gud lever och ÄR, ständigt dragas in i.

Och hur skall vi förbli, vara kvar, i den gemenskapen?
Anden leder till Guds Ord, Jesus’ Ord.
En ständig, salig, rundgång!

Jesus sände den Helige Ande som en Hjälpare.  Med vad?

Till att börja med som en hjälp till att tro på Jesus, att uppenbara att Denne är Guds Son, Messias, Frälsare och Herre.
Det är något vi inte fattar av oss själva.

Till att fortsätta med att vara beroende av Anden för att växa till i en förståelse av allt detta.
Jag är själv teologie doktor, men upplever ett allt större beroende av den Helige Ande för att kunna förstå och bevaras och växa till i det som har med Gud att göra.  Bara för att jag kan röra mig i Bibeln på hebreiska och grekiska gör det mig inte oberoende av Anden; snarare tvärt om.
Så: om du tror att du kan lära dig bort från ett beroende av Anden så har du missförstått något väsentligt: vänd om!

Om nu, när nu, Anden är sänd som en Hjälpare för att bevara oss i vårt beroende, så får vi även ta detta med i beräkningen när vi utvärderar de andliga tjänsternas roll och funktion: när dessa “utrustar de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi Kropp” (Ef 4:12, FB): gör de mig mer eller mindre beroende av Anden att tro på Jesus?

Endast beroendet av Anden skapar kristna med ett vittnesbörd starkt nog att göra någon som helst skillnad i denna blaserade värld.

Det finns bara en Gud, och en Medlare mellan Gud och människor; en människa: Jesus Kristus, skriver Paulus.

Ändå förekommer talet om Förmedlad Nåd, och med det menar man Sakramentell Nåd, dvs att Gud verkar genom t.ex. dop och nattvard, oberoende av människans tro.

Olika samfund har olika teologiska system.  Jag är inte ute efter att kritisera t.ex. sakramentsförvaltningen inom Svenska Kyrkan, och än mindre – inte alls! – att ifrågasätta tron hos människor som där har sin andliga hemvist. Det känns närmast dumt att överhuvudtaget skriva detta, och jag har förstås kristna vänner där som jag hyser den högsta respekt för i deras andliga tjänst.

Men nu talar jag om väckelserörelser som t.ex. Pingströrelsen och Livets Ord (att jag inte här nämner EFK beror på att man inom denna har en mycket mer medveten evangelikal profil).  Jag förstår inte glidningarna in mot sakramentalismen, mot den förmedlade nåden. Sett utifrån dessa rörelsers teologisk profil är utvecklingen förvånande, svårbegriplig och framförallt onödig.
Och påfrestande: man har inte den avspända och naturliga attityd till sakrament som finns i de “historiska kyrkorna;” det är något nytt som skall erövras, och tafattheten är stor.  Allt blir så konstlat.

Varför duger inte människans omedelbara gudsmöte genom tro på Medlaren Jesus?
Varför får inte dopet vara en bekännelsehandling till tron på Jesu verk och överlåtelse till lärjungaskap?
Varför får inte brödsbrytelsen vara en minnesgemenskap på lika villkor kring vad Jesus gjort och vad Han betyder?

Är det månne så, att pastorerna vill att folket skall vara beroende av dem?
Finns det två klasser: pastorerna  (inom de “historiska kyrkorna”: de präst- eller diakonvigda, där några blivit biskopar) och ‘lekmännen’?
Är Nåden bara åtkomlig om den förmedlas av en av en biskop vigd präst:  dvs motsvarande beträffande pastor: avskild centralt inom samfundet?

Det verkar alltså som att auktoritetstron; den hierarkiska pyramiden, är sakramentalismens kärna; en fråga om makt, kontroll och mot detta gensvarande beroende.

Skulle Jesus, evangeliernas Jesus, känt igen sig?  Skulle Han som sänt Anden behöva detta?

Joel Halldorf skriver vackert och inlevelsefullt om Maria i Dagen idag:

“Han som innesluter hela världen i sin hand, ligger innesluten i hennes livmoder. Han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar, ammar hennes bröst.”

Jag tror också vi måste tänka så, för att riktigt ta till oss den biologiska dimensionen av inkarnationen, dvs Guds människoblivande.  Ignorera Maria, och Jesus blir inte sann människa.

Jag är också en gammal vän till Magnificat, Marias lovsång, i Lukas kap 1.

Men Joel  kantrar betänkligt i sin teologiska bearbetning av temat:

Svärdet som enligt Symeons profetia skulle gå genom Marias hjärta blir nu inte längre, som hos de flesta exegetiska kommentarer, hennes egen brottning med Sonens identitet, utan något som är en funktion av kristenhetens organisatoriska uppsplittring i samfund.

Och kanske märkligast av allt: “När Jesus ber om enhet mellan kristna för att världen ska tro så är det inte bara för att enheten i sig är ett vittnesbörd. Det handlar också om att enheten gör vittnesbördet sant.”  Det Joel Halldorf tar upp som exempel (Maria-dyrkan/vördnad, tungotal, helande) är inte centralt i Evangeliets förkunnelse.  Om någon kyrka/samfund lägger tyngdpunkten i sådana ting sker en kantring.

Då måste vi fråga oss: vittnesbördet om Vad?  Är vittnesbördet ett vittnesbörd om oss själva som samfund eller om våra särskiljande tyngdpunkter?

Eller, vilket jag menar: vittnesbördet är Skrifternas vittnesbörd om att Jesus är Kristus, Guds Son, Frälsare och Herre;  och i apostlarnas i Evangelierna vittnesbörd om att Jesus är uppstånden.

Fokus ligger inte på oss eller vår trosformulering eller -praktik.  Fokus ligger på Gud och vad Han gjort i Kristus.
Detta hade Maria fått insikt i.  Hon var unikt Herrens tjänarinna.
Jag prisar gärna henne salig.
Tillsammans med Maria får vi tacka Gud genom Kristus för frälsningen.
Honom, endast, tillhör äran.

Den Helige Ande.  Osynlig som vinden. “Du hör dess sus.”

Lätt att teoretisera bort.  Till vad nytta?

Kan man tro på Jesus utan den Helige Andes hjälp? Bibeln är rätt klar med, att ingen kan inse att Jesus är Messias och Guds Son utan en uppenbarelse från Gud.
Men nu är då denna uppenbarelse varken sällsynt eller nödbedd; liksom lufthavet täcker jordens yta, så nära är den Helige Ande alla människor.

Kan någon förstå Bibeln utan den helige Andes hjälp?  Se ovanstående stycke.

Kan någon leva ett liv som inte är präglat av syndanaturen utan den helige Andes hjälp?
Paulus är rätt desperat förtvivlad över blotta tanken, Galaterbrevet.

Är det möjligt att vittna och predika om Jesus så att det gör en skillnad i åhörarnas liv (annat än en suck över ännu en tråkig predikan; tack och lov att det snart är kyrkkaffe) utan den Helige Ande?

Svaret på alla dessa fyra frågor torde besvaras med ett rungande NEJ!, i alla fall från Bibelns horisont.

Men det kanske går att se frågan från andra horisonter också?

Är det så att Evangeliet vill få oss att tro på Kyrkan och att det är i dess sakrament vi har vår frälsning?

Eller är det så, att Evangeliet vill ge oss Upplevelser – av ‘frälsning, dop, och andedop’ – och att det är i tron på dessa upplevelser vi har vår frälsning?

Människohjärtat är fullt av bedrägeri, säger Bibeln (Jer 17:9).

Men om vi varken har sakrament eller upplevelser att komma med inför Gud, vad har vi då?  Precis.

Gud delar inte sin ära med någon. Frälsningen är av nåd, genom tro på Jesus.
Svårt.